Valdenserna — kättare eller sanningssökare?
TIDPUNKTEN är 1100-talet enligt den vanliga tideräkningen — 200 år före Wycliffe och Hus och 300 år före Luther. Platsen är södra Frankrike och dalgångarna i de franska och italienska alperna. Människor i allmänhet lever i fattigdom och hålls avsiktligt i okunnighet av en rik och ofta sedeslös prästklass. Hela Europa domineras av romersk-katolska kyrkan, som är mäktig, rik och genomsyrad av världslighet.
Mot denna bakgrund finner vi en grupp människor som framstår i bjärt kontrast. De tror att bibeln är Guds ord och strävar efter att leva efter dess rättfärdiga principer. Två och två går de backe upp och backe ner och predikar och undervisar om de sanningar de har kunnat upptäcka genom att läsa de delar av bibeln som finns tillgängliga för dem på deras språk. För detta blir de förföljda som kättare, och många får betala med sitt liv. Vilka är dessa människor?
I Frankrike kom de att bli kända som vaudois. Deras katolska förföljare kallade dem, på latin, valdenses, från vilket det svenska ordet valdenser är härlett.
FÖREGÅNGARE
Katolska och protestantiska historiker är inte överens om valdensernas ursprung. Katolska historiker vill få oss att tro att vad de kallar valdensernas ”kätterska sekt” var en enstaka företeelse, som plötsligt uppstod mot slutet av 1100-talet under ledning av en fransman från Lyon vid namn Valdes eller Valdus. Många protestanter menar däremot att valdenserna var en länk i en obruten kedja av dissenter — religiöst oliktänkande personer — från kejsar Konstantins tid (300-talet v.t.) fram till den protestantiska reformationen på 1500-talet. Dessa protestanter är av den uppfattningen att namnet valdenser är härlett från det latinska ordet vallis, som betyder ”dal”, och syftar på det förhållandet att dessa oliktänkande, som ständigt blev förföljda som kättare, var tvungna att ta sin tillflykt till Alpernas dalgångar i Frankrike och Italien.
Katolska historiker förkastar naturligtvis den här protestantiska förklaringen och menar att den är ohistorisk. Men genom att katolska kyrkan påstår att valdenserna plötsligt framträdde på medeltidens historiska scen i och med Valdes eller Valdus, förnekar den det uppenbara historiska faktum att det fanns många andra oliktänkande innan Valdus började predika under senare delen av 1170-talet. Sanningen tycks vara den att till Valdus och hans medförbundna slöt sig liknande dissentergrupper, av vilka en del hade funnits till under lång tid.
Katolska kyrkan skulle vilja få oss att glömma det faktum att missnöjets säd fanns inom kyrkan många år före Valdus’ tid. Vi kan till exempel tänka på biskop Agobard i Lyon (779—840 v.t.), som gick till kraftigt angrepp mot bilddyrkan, kyrkor helgade åt helgon och den kyrkliga liturgin, som inte var i överensstämmelse med bibeln.
På andra sidan Alperna, i Turin i Italien, intog biskop Claudius, som var samtida med Agobard, en liknande ståndpunkt. Han fördömde böner till helgon och vördnad för korset och reliker, och i allmänhet förkastade han kyrkliga traditioner, eftersom han menade att de stod i strid med bibeln. Claudius av Turin har blivit kallad ”den förste protestantiske reformatorn”. Han dog någon gång mellan åren 827 och 839 v.t.
På 1000-talet motsatte sig ärkediakonen Berengar av Tours (i Frankrike), som lär ha varit en av de mest inflytelserika teologerna på sin tid, läran om transsubstantiationen. Han höll fast vid att brödet och vinet, som används för att fira minnet av Kristi död, är symboler och inte genomgår en mirakulös förvandling till Kristi kropp och blod. Han hävdade också att bibeln står över traditionen. År 1050 blev Berengar bannlyst som kättare.
Tidigt under 1100-talet framträdde i Frankrike två män med från kyrkan avvikande trosuppfattningar. Det var Peter av Bruis och Henrik av Lausanne. Den förre började sitt vuxna liv som präst i Alperna i sydöstra Frankrike. Det dröjde inte länge förrän han lämnade sitt prästerliga ämbete. Han var nämligen inte överens med kyrkan om sådana grundläggande läror som barndop, transsubstantiationen, böner för de döda, tillbedjan av korset och nödvändigheten av kyrkobyggnader. Sedan han hade blivit förvisad från biskopsdömena i södra Alperna, predikade han direkt för människorna i södra Frankrike och gjorde många lärjungar. Han blev till slut bränd på bål år 1140 i Saint Gilles i närheten av Arles.
Henrik av Lausanne, som också kallas Henrik av Cluny, fortsatte det arbete som Peter av Bruis hade påbörjat. Henrik var munk, och så tidigt som år 1101 började han dristigt fördöma den kyrkliga liturgin, den tidens moraliskt fördärvade prästerskap och den religiösa hierarkiska ordningen. Han hävdade att bibeln är det enda rättesnöret för tro och tillbedjan. Henrik av Lausanne började sitt predikoverk i Le Mans i västra Frankrike. Sedan han hade blivit förvisad därifrån, fortsatte han sitt missionärsarbete i södra Frankrike och träffade slutligen Peter av Bruis. År 1148 blev han arresterad och kastad i fängelse på livstid. Men dessa mäns uppfattningar spred sig som en löpeld från södra Alperna till trakterna vid Medelhavet och tvärs över södra Frankrike till Biscayabukten.
VALDUS OCH DE ”FATTIGA FRÅN LYON”
Det var mot denna historiska bakgrund som en lekman i Lyon trädde fram på scenen. Man känner inte till någonting om den här mannens födelse, som sägs ha ägt rum omkring år 1140 v.t. Till och med hans namn är något av en gåta, och det stavas omväxlande Valdes eller Valdus. Hans förnamn, Pierre eller Petrus, förekommer inte i någon handskrift av tidigare datum än år 1368. Man tror att hans efterföljare gav honom det här namnet efter hans död för att visa att han var en värdigare efterliknare av aposteln Petrus än påvarna i Rom, vilka påstod sig vara Petrus’ efterträdare.
Valdus var en rik köpman från Lyon. Han var gift och hade två döttrar. Eftersom han var en gudfruktig man och en kyrksam katolik, bad han en vän, som var teolog, om bibliska råd angående vad han borde göra för att behaga Gud. Till svar citerade vännen Matteus 19:21, där Jesus sade till den rike unge mannen: ”Om du vill vara fullkomlig, gå då bort och sälj dina tillhörigheter och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himmelen, och kom, bli min efterföljare.”
Valdus tog det här rådet till hjärtat. Sedan han hade sörjt för sin hustru och satt sina två döttrar i kloster, gav han två präster, Etienne d’Anse och Bernhard från Ydros, i uppdrag att översätta evangelierna och andra bibelböcker till det språk som folket talade i provinserna Provence och Dauphiné i sydöstra Frankrike. Han delade sedan ut vad som återstod av hans materiella ägodelar bland de fattiga och satte i gång med att studera Guds ord. Dessutom predikade han på Lyons gator och uppmanade invånarna att vakna upp i andligt avseende och återvända till den enkla, bibliska kristendomen.
Eftersom Valdus hade varit välkänd som en framgångsrik affärsman, fann han många lyssnande öron, och han hade snart en grupp av efterföljare. De var glada över att höra bibelns tröstande budskap på sitt eget språk, för fram till den tiden hade kyrkan förhindrat att bibeln översattes till något annat språk än latin. Många samtyckte till att göra sig av med sina ägodelar och att i fortsättningen helt och fullt ägna sig åt att undervisa om bibeln på det språk som talades av gemene man. De blev kända som de ”fattiga från Lyon”.
Detta lekmannapredikande uppväckte prästerskapets vrede. År 1179 förbjöd påven Alexander III Valdus och hans efterföljare att predika utan tillstånd av den lokale biskopen. Som man kunde förvänta vägrade biskop Bellesmains i Lyon att ge Valdus tillåtelse att predika. Historiska skildringar visar att Valdus inför detta förbud svarade hierarkin med orden i Apostlagärningarna 5:29: ”Vi måste lyda Gud som härskare mer än människor.”
Valdus och hans medförbundna fortsatte att predika. År 1184 bannlyste påven Lucius III dem, och biskopen i Lyon förvisade dem från sitt biskopsdöme. Resultatet blev ungefär detsamma som när de första kristna blev utdrivna ur Jerusalem. Om dem heter det i bibeln: ”De som hade blivit kringspridda gick emellertid igenom landet och förkunnade ordets goda nyheter.” — Apg. 8:1—4.
Dessa religiöst oliktänkande under 1100-talet tog sin tillflykt till Alperna och södra Frankrike, och de undervisade om bibeln, då de gick från plats till plats. De mötte utan tvivel andra dissentergrupper, till exempel efterföljarna till Peter av Bruis och Henrik av Lausanne. I andra änden av alppassen, som leder till norra Italien, råkade de dissentergrupper, som redan fanns i dalgångarna i Piemonte och Lombardiet. Dessa grupper av religiöst oliktänkande och i bibeln bevandrade människor, som senare i hela Europa blev kända som valdenserna, får man inte förväxla med sådana samtida ”kätterska” grupper som katarerna och albigenserna, vars läror var grundade mera på persisk filosofi än på bibeln. Historiska skildringar visar att mot slutet av 1200-talet kunde man finna valdenserna, inte bara i södra Frankrike och norra Italien, utan också i östra och norra Frankrike, Flandern, Tyskland, Österrike och till och med i Böhmen, där Valdus uppges ha dött år 1217.
SÖKANDET EFTER SANNINGEN I BIBELN
Vare sig Valdus var den egentlige grundaren av valdenserna eller inte, måste han få äran för att ha tagit initiativet till att låta översätta bibeln från latin till de lokala språk som då talades av vanliga människor, för vilka han och hans medförbundna predikade. Och kom ihåg att detta var omkring 200 år innan Wycliffe översatte bibeln till gagn för engelsktalande människor med från kyrkan avvikande trosuppfattningar.
De första valdensernas grundläggande ståndpunkt var att bibeln är den enda källan till gudomlig sanning. I en värld som just höll på att komma ut ur vad som har kallats de ”mörka tidsåldrarna” gjorde de trevande försök att finna den sanna kristendomen. De gjorde uppenbarligen så gott de kunde med de få böcker av de hebreiska och grekiska skrifterna de hade tillgång till på ett språk som de kunde läsa och förstå. Av vissa skildringar tycks det framgå att de inte blev kvitt sådana läror som treenigheten, själens odödlighet och helveteselden.
Likväl förstod dessa första valdenser bibeln tillräckligt väl för att förkasta bilddyrkan, transsubstantiationen, barndop, skärselden, dyrkan av Maria, böner till helgon, vördnad för korset och reliker, omvändelse på dödsbädden, bikt, mässor för de döda, påvlig syndaförlåtelse och avlat, prästernas celibat och användningen av köttsliga vapen. De förkastade också imponerande, rikt utsmyckade kyrkobyggnader, och de ansåg att ”det stora Babylon, modern till skökorna”, var kyrkan i Rom, från vilken de uppmanade sina lyssnare att fly. (Upp. 17:5; 18:4) Allt detta insåg de redan under senare delen av 1100-talet och första delen av 1200-talet!
I sitt predikoarbete undervisade de första valdenserna om bibeln och lade stor tonvikt vid bergspredikan och mönsterbönen, vilka båda framhäver Guds rike som det man bör be om och söka först. (Matt. 6:10, 33) De förfäktade att varje kristen man och kvinna, som ägde tillräcklig kunskap i bibeln, var bemyndigad att predika de ”goda nyheterna”. Dessutom trodde de att Jesus är den ende medlaren mellan Gud och människor. Eftersom Jesus har dött en gång för alla, var de av den uppfattningen att hans offer inte kunde upprepas genom att en präst förrättar mässa. De första valdenserna firade åminnelsen av Kristi död en gång om året, och de använde bröd och vin som symboler.
PREDIKANDET MEDFÖR FÖRFÖLJELSE
De första valdenserna menade att det inte var nödvändigt att gå till en kyrkobyggnad för att tillbedja Gud. De höll hemliga möten i lador, privata hem eller varhelst de kunde samlas. Där studerade de bibeln och övade nya predikare, som blev utsända tillsammans med mera erfarna. De färdades två och två från gård till gård och, i städerna och byarna, från hus till hus. I det ansedda verket Dictionnaire de Théologie Catholique (band 15, spalt 2591) heter det i en artikel, som i övrigt är kritisk till valdenserna: ”Deras barn blev från mycket tidig ålder undervisade om evangelierna och breven. Deras diakoners, prästers och biskopars predikningar bestod huvudsakligen av citat från bibeln.”
Andra verk upplyser oss om att valdenserna hade gott rykte om sig i fråga om hårt arbete, hög moral och ärlighet när det gällde att betala skatt. De uteslöt oförbätterliga syndare. Dessutom har de kallats ”den äldsta och mest evangeliska av de medeltida sekterna”.
Sådana var dessa gudfruktiga människor, som blev jagade till döds av sina religiösa förföljare, och många av dem blev brända på bål. Ett stort antal av dem blev offer för det fruktansvärda korståg som påven Innocentius III gav order om år 1209 och som var riktat mot katarerna och albigenserna i södra Frankrike. Andra torterades och dödades av den fruktade inkvisitionen, som började i södra Frankrike år 1229. En del av valdenserna lyckades fly till andra länder, och många fler tog sin tillflykt till dalgångarna högt uppe i de franska och italienska alperna, där valdensiska samhällen fanns kvar under flera århundraden.
Men allteftersom tiden gick, övergav valdenserna många av de bibliska läror som Valdus och andra hade upptäckt genom att läsa bibeln. I början av 1500-talet uppgick valdenserna i den protestantiska reformationen. Mot slutet av 1600-talet började de till och med använda vapen.
Men de första valdenserna var trots att de blev anklagade för att vara ”kättare” i själva verket uppriktiga sanningssökare och pionjärer i fråga om att översätta och undervisa om bibeln. De levde ett enkelt kristet liv. Det är sant att de inte gjorde sig fria från alla falska läror i den babyloniska religionen. Men av allt att döma levde de upp till den kunskap de hade i Guds ord. Det tycks vara så att många ville hellre dö än att avsäga sig sin tro. Det är naturligtvis endast ”Jehova [som] känner dem som hör honom till”. Vi kan därför lugnt förtrösta på att han skall dela ut eventuell belöning i form av framtida liv. — 2 Tim. 2:19.