Andlig urskillning — ett tecken på kristen mogenhet
1, 2. a) Vad är nödvändigt för ett barn, när det ställs Inför nya situationer, men vad kommer visa föräldrar att arbeta för? b) Vilken sorts mogenhet är den viktigaste?
ETT litet barn behöver hjälp och ledning. Föräldrarna är angelägna om barnets välfärd och är därför alltid redo att ge den hjälp och de råd som behövs, allteftersom det växande barnet ställs inför nya situationer. Först måste föräldrarna avgöra saker och ting å barnets vägnar: vad som är gott och vad som är ont; vad det skall äta och vad det inte skall äta; när det skall sova och när det skall äta; vart barnet kan gå utan risk och vilka platser som måste undvikas, därför att de är farliga; vilken litteratur som lämpar sig för barnets fattningsförmåga och är till gagn för dess fostran och vilken som skulle verka förvirrande eller skulle vara till skada för den andliga och moraliska tillväxten. Men allteftersom barnet lägger år till år, övar de visa föräldrarna sitt barn i att tänka på egen hand, att urskilja gott och ont, klokt och dåraktigt. När barnet så är fullvuxet i fråga om levnadsår, så har det också nått mogenhet vad förståndet angår.
2 Det är viktigt för föräldrar att inse behovet av mental och andlig tillväxt hos deras barn, i synnerhet av den senare sortens tillväxt. Termen ”mogenhet” kan användas om många slag av tillväxt, fysisk, mental, känslomässig och andlig, men det är den sistnämnda sortens mogenhet, den andliga mogenheten, som är den viktigaste, och likväl är den, vad denna världen angår, den mest försummade.
3. a) Hur bör den kloke undervisaren öva dem som han studerar med? b) Vad är tecknet på kristen mogenhet?
3 Vår illustration med barnet är väl tillämplig på det som sker när en person som nyss kommit till kunskap om sanningen växer till kristen mogenhet. Först behöver han hjälp för att lära sig hur man skall studera Guds ord, den personliga hjälpen och ledningen från en mogen kristen. Han behöver bli matad. Men den kloke undervisaren övar den som han studerar med i att tänka och resonera igenom saker och ting på egen hand, så att han snart kan börja att själv ta till sig föda och växa till i urskillningsförmåga. Liksom man ger till känna att man verkligen är fullvuxen genom att ådagalägga en fullvuxens förstånd och insikt, så ådagaläggs kristen mogenhet genom ens förmåga av andlig urskillning, förmågan att komma till rätta avgöranden, i det man tydligt särskiljer det rätta från det orätta på grundval av bibelns principer. Paulus uttryckte detta på ett träffande sätt: ”Ty var och en som lever på mjölk är obekant med rättfärdighetens ord, ty han är ett barn. Men fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt. Fördenskull, då vi nu hava lämnat de första grunderna av läran om Kristus, låt oss sträva framåt mot mognad.” — Hebr. 5:13—6:1, NW.
4. a) Vilken uppmuntran kan ges åt dem som nyligen blivit bekanta med sanningen? b) Vad är den förnämsta faktorn, när det gäller att skrida framåt mot mogenhet?
4 Några av denna tidskrifts läsare har kanske bara för några veckor eller månader sedan börjat studera bibeln med hjälp av någon av Vakttornets för detta ändamål utgivna publikationer. Dessa personer kanske känner sig obekanta med ordet, eftersom de är barn, om man så får säga, ur andlig synpunkt sett. Till dessa skulle vi vilja säga: Fortsätt med ert flitiga studium av Guds ord, vissa om att ni genom Jehovas oförtjänta godhet kan växa till kristen mogenhet. Att uppnå kristen mogenhet behöver inte nödvändigt ta många år, som det gör för ett barn att uppnå mogenhet i fysiskt avseende. Emellertid beror det inte enbart på den tidrymd som har använts till studium, utan den avgörande faktorn är djupet av hjärtats hängivenhet för Jehova och uppskattningen av hans ”rättfärdighetens ord”. Man behöver vara ödmjuk och läraktig och angelägen att göra framsteg. Sedan man har tillägnat sig de första grunderna, måste man gå vidare och lära sig förstå och tillgodogöra sig sanningens fasta föda och så visa att man skrider framåt mot mogenhet.
5. Till vilka är i själva verket orden i Hebréerna 5:13—6:1 riktade, och varför?
5 Men när aposteln skrev de ovan citerade orden till hebréerna, skrev han inte till sådana som nyss hade börjat sluta sig till den kristna församlingen. Nej, han skrev till människor som hade varit ”i sanningen” någon tid, men som hade försummat att gå framåt mot mogenhet och ännu var barn vad andlig urskillning beträffar. De ådagalade inte de egenskaper som tillhör fullvuxna män och som så väl behövdes för det undervisningsarbete som måste utföras, och därför skrev aposteln till dem att de ”borde vara lärare, om man tänker på tiden”. Dessa kristna borde ”visa ... flit för att äga hoppets fulla visshet ända fram till slutet”, för att de inte skulle bli tröga, ”utan vara deras efterliknare, som genom tro och tålamod ärva löftena”. — Hebr. 6:11, 12, NW.
6. Varför behöver vi fortsätta att ”sträva framåt mot mognad”?
6 Mogenhet är inte någonting som alltid förblir hos oss utan ytterligare ansträngning å vår sida, sedan vi väl en gång har förvärvat den. Den kristna organisationen är ständigt på frammarsch. Sanningens ljus, som lyser på den och genom den, blir oavlåtligt klarare. Detta är i synnerhet sant nu i denna tid, när Jehova har kommit till sitt tempel, ty ”när dina [Jehovas] domar drabba jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet”. Det sker inte endast en frammarsch i fråga om kunskap och insikt. Eftersom vi nu lever i den tid, då ”dessa goda nyheter om riket” skall predikas, övar Jehova sina vittnen såsom aldrig förr, så att de skall kunna utföra detta verk på det effektivaste sätt som är möjligt. Förmedelst sin teokratiska organisation sörjer han beständigt för nya metoder och ny utrustning för detta arbete. Om vi skall kunna hålla jämna steg med organisationens framåtskridande mognad i andlig insikt och duglighet i ämbetsutövningen, så innebär det att vi ständigt måste ”sträva framåt mot mognad”. — Mal., kap. 3; Jes. 26:9; Matt. 24:14, NW.
7. Vad bör man urskilja i förbindelse med tjänsten som förkunnare? Endast hur kan vi fortsätta att göra framsteg?
7 Jehovas vittnen behöver alla och envar urskilja sitt personliga förhållande till organisationens framåtskridande. Det kan hända att någon länge har varit förbunden med sanningen och har varit verksam i tjänsten som förkunnare i många år. Denna beständighet är välbehaglig för Jehova. Men man behöver samtidigt urskilja att man verkligen håller jämna steg med den nya världens samhälle. Om du är så lyckligt lottad, att du har fått vara många år i Jehovas tjänst, då kommer du att vara angelägen om att din tjänst skall vara effektiv. Frambringar den frukt? Hjälper den nya genom att undervisa dem och göra lärjungar av dem? Som vi tidigare har nämnt, är ödmjukhet en av de förnämsta förutsättningarna för mogenhet och andlig urskillning. För att kunna urskilja exakt hur vi gör framsteg behöver vi ärligt och ödmjukt ta oss själva i betraktande. Om vi inte gör de önskade framstegen, bör vi inte vara för stolta för att söka hjälp eller ta illa upp, om någon av tillsyningsmännen kommer till oss och erbjuder oss bistånd. Vi måste urskilja våra behov, om vi skall kunna fortsätta att göra framsteg. — Fil. 3:16.
8. a) Var börjar den andliga urskillningen? b) Vilket förhållande eller vilken förbindelse är viktigast för den kristne?
8 Denna tillväxt i kristen mogenhet ger sig till känna i den urskillning man visar beträffande varje steg som måste tas, varje beslut som måste fattas. Denna urskillning börjar redan med överlämnandet. Den som tänker på att överlämna sig måste först förstå att han inte överlämnar sig åt någon människa, inte heller för att behaga någon människa, vare sig man eller hustru, mor eller far. Det är inte ett överlämnande åt någon organisation, inte ens åt den nya världens samhälle. Det är ett överlämnande åt den högsta personen i universum, Jehova Gud, med det beslutet att göra hans vilja och behaga honom, alldeles som Jesus uttryckte det: ”Jag har kommit ... för att göra din vilja, o Gud.” Den som har överlämnat sig inser då, att den förbindelse med Jehova eller den ställning till honom, vari han nu inträder, är den mest storslagna och värdefulla. Det är en helig, dyrbar ”förtrogen umgängelse”, vartill Jehova inbjuder sina skapelser förmedelst sin oförtjänta godhet genom Jesus Kristus, ett förhållande som man inte lättvindigt får bryta. — Hebr. 10:7, NW; Ps. 25:14, Åk.
9. Varför är överlämnande åt ett verk eller arbete ett misstag, och vad kan det leda till om man har en obalanserad syn på ämbetsutövningen?
9 Den som överlämnar sig bara åt att utföra ett visst arbete, till exempel att predika, begår ett misstag. När svårigheter och hinder uppstår, blir han lätt modfälld. Om han ser endast den fysiska förbindelsen med organisationen och dess medlemmar såsom det som är viktigast att bevara, så brister han i andlig urskillning. Verksamhet i att predika de goda nyheterna och fysisk förbindelse med den nya världens samhälle är inte nog i sig själva och är ingen garanti för frälsning. Det ges ingen frälsning endast på grund av gärningar. Om man ser saken på det viset, utsätter man sig för samma fara som de som stod under den mosaiska lagen och som försökte ”upprätta sin egen [rättfärdighet]”. Det kan leda till att vi blir ”självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra” på grund av goda rapporter i predikotjänsten. — Rom. 10:1—3; Gal. 5:26; NW.
10. Vad hjälper en att bevara den rätta synen på Rikets verk?
10 Betyder detta att Guds verk är oviktigt? Inte alls! Tvärtom urskiljer den mogne kristne andligen att hans överlämnande åt Jehova kräver att han skall älska Jehova av allt sitt hjärta och av all sin själ och av allt sitt sinne och all sin kraft. Han kommer ihåg Jakobs ord att ”tron i sig själv [är] död, om den icke har med sig gärningar”. Genom att alltid vara medveten om det förhållande, vari han genom sitt överlämnande står till Jehova, kan han betrakta sitt verk på det rätta sättet och ägna sig åt det med det rätta motivet. Han gör det då av kärlek till sin himmelske Fader, av sin önskan att upphöja Hans namn, av kärlek till sin nästa, med vilken han gärna skulle vilja dela samma privilegier och välsignelser. Ett moget begrepp om vad det inledande steget, överlämnandet, innebär jämnar vägen för mogen tillbedjan ”i ande och sanning”. — Mark. 12:30; Jak. 2:17; Joh. 4:23.
11. Hur skulle en gift man kunna visa brist på andlig urskillning?
11 Andlig urskillning medför alltså att man får den mogna syn på tjänsten som också tar de andra åligganden med i räkningen, vilka man såsom Jehovas överlämnade tjänare kan ha. En man som är gift och har barn har många välsignade privilegier och plikter. Det skulle visa brist på andlig urskillning, om han försummade sina familjeförpliktelser bara för att skaffa sig särskilt goda siffror i tjänsten på fältet. Det är inte nog med att den kristne sörjer för vad hans familj nödvändigt behöver av materiella ting, utan han måste vara påpasslig, så att han också i andligt avseende ”drager försorg om dem som äro hans egna”, studerar med dem och hjälper dem att bli mogna i Guds tjänst. Om han underlåter att ägna denna tillbörliga uppmärksamhet åt ”dem som äro medlemmar av hans hushåll”, är detta detsamma som att förneka tron. — 1 Tim. 5:8, NW.
12. Vad kommer den mogne kristne att urskilja angående sin predikoverksamhet, och angående varje nödvändigt förvärvsarbete?
12 Rapporter om tjänst i arbetet med att predika de goda nyheterna är inte i sig själva något bevis på mogenhet. Till vad gagn skulle dessa rapporter vara, om man samtidigt underläte att vandra i harmoni med bibelns principer beträffande moral eller på något annat sätt förehade sådant som vore till skada i församlingen? Detta skulle inte vara att vandra värdigt Jehova, inte att helt och fullt behaga honom. Den kristne arbetar flitigt i Guds tjänst och förkunnar de goda nyheterna för andra, men samtidigt urskiljer han behovet att följa den ostraffliga kursen i varje del av sitt liv, om han skall kunna tjäna så att Jehovas namn blir hävdat och upphöjt. Den som är mogen kommer vid alla tillfällen ihåg att han är överlämnad åt att göra Guds vilja, och han önskar alltid behaga Honom som han tjänar, nämligen Jehova. Han kommer inte att göra saker och ting endast för att behaga människor, vare sig när han är upptagen av verksamhet som har med församlingen att göra eller när han arbetar för uppehället, utan han kommer att fullgöra allt ärligt, ”med hjärtats uppriktighet”, i det han arbetar av hela sin själ, ”såsom för Jehova och icke för människor”. — Kol. 3:22—24, NW.
13. a) Hur strävar den mogne förkunnaren efter en välbalanserad ämbetsutövning; b) Vad är hemligheten med att i sanning hysa glädje i tjänsten?
13 I själva den teokratiska ämbetsutövningen bevarar den förkunnare av de goda nyheterna, som har urskillningsförmåga, en tillbörlig jämvikt, ty han har alltid det för ögonen som är det viktigaste i ämbetsutövningen. Han är inte nöjd med att bara gå från hus till hus och sprida litteratur. Han förstår att det inte är nog att bara kunna predika. Han urskiljer att det nu är den tid då han bör vara lärare, kunna ge föda åt fåren och hjälpa dem att finna vägen till evigt liv. Han vinnlägger sig därför om att föra anteckningar över alla intresserade som han har funnit och att göra återbesök. När han gör sina återbesök, är han beredd med intressanta predikningar från bibeln och är påpasslig i att ordna ett bibelstudium i hemmet med dessa personer av en god vilja. Uppfylld av exakt kunskap om Guds ord, av kärlek till Jehova, den store Herden, och kärlek till den gode underherden, Kristus Jesus, samt av kärlek till de andra fåren beger sig den kristne förkunnaren ut i tjänsten med en brinnande önskan att finna fåren och ge föda åt dem — av kärlek och inte endast av pliktkänsla. Detta är hemligheten med att i sanning hysa glädje i tjänsten. — Hebr. 5:12; Joh. 21:15—17.
14, 15. a) Vilka välsignelser följer med kristen mogenhet? b) Vad måste vi vara på vår vakt mot? Hur?
14 Andlig mogenhet för med sig oräkneliga fröjder och välsignelser. Att den kristne blir uppfylld av exakt kunskap och andlig urskillning gör honom stark, i stånd till att avvärja anfallen från fienden, Satan, i stånd till att känna igen dennes försåtliga snaror, sådana som materialism och människofruktan, och till att akta sig för dem. Han undgår de missräkningar, bekymmer och självförvållade smärtor, som kommer av att man i ovishet följer oförnuftiga och skadliga begärelser, och han undviker dåraktiga handlingar, som leder till självförebråelser och ett skuldtyngt samvete. — 1 Tim. 6:9, 10, NW.
15 Under det att vi gläder oss åt de välsignelser som denna mogenhet för med sig, måste vi vara på vår vakt mot självsäkerhet och alltid minnas att kristen mogenhet och andlig urskillning inte kommer enbart av våra egna ansträngningar, utan kommer oss till del genom att Jehovas ande verkar som ett uttryck för hans kärleksfulla godhet mot oss. Vi vill därför fortsätta att vända oss till Jehova i bön om att han måtte hjälpa oss att beständigt tjäna honom på ett moget sätt och måtte avhålla oss från alla förmätna handlingar, så att våra munnars tal och våra hjärtans begrundan blir välbehagliga inför Jehova vid varje tillfälle. — Ps. 19:14, 15, NW.
16, 17. På vilket sätt kan var och en få del i den ande av glädjefylld optimism, som präglar den nya världens samhälle?
16 Jehovas trogne tjänare går fram med tillförsikt, lycklig och nöjd, när han arbetar under ledning av den regerande konungen, Kristus Jesus, och den synliga teokratiska organisation, som Gud har upprättat på jorden. Hans kristna mogenhet sätter honom i stånd till att styrka och uppbygga sina bröder och människor av en god vilja, så att de också må uppnå full kristen mandom och få dela samma glädje och välsignelser.
17 Den glada, tillitsfulla livssyn, som ådagaläggs av den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, är ett tecken på dess mogenhet. Var och en kan få del i denna ande av glädjefylld optimism genom att sträcka sig mot den kristna mognadens mål och bli uppfylld av andlig urskillning. Genom att vi gör så, kan otaliga fröjder och privilegier bli vår lott både nu och i den nya världen, som ligger alldeles framför oss, naturligtvis under denna förutsättning: ”Att ni förbliva i tron, befästa på grundvalen och ståndaktiga och icke låta eder rubbas från det hopp, som finnes i de goda nyheter som ni hörde och som hava predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” — Kol. 1:23, NW.
(The Watchtower, 1 augusti 1959)