FÖRFÖLJELSE

Uppsåtligt trakasserande eller skadande av någon för dennes sociala ställning, etniska tillhörighet eller trosuppfattningar. I det sistnämnda fallet är avsikten att utrota dessa trosuppfattningar och förhindra att andra omfattar dem. Det hebreiska verbet radhạf och det grekiska diọ̄kō, som betyder ”förfölja”, kan också återges med ”jaga”, ”sätta efter”. (2Mo 15:9; 5Mo 1:44; Rom 14:19; Lu 17:23)

Förföljelse kan anta många former. Den kan vara begränsad till verbal misshandel, hån och förolämpningar (2Kr 36:16; Apg 19:9), men den kan också bestå i ekonomiska påtryckningar (Upp 13:16, 17), fysisk misshandel (Mt 27:29, 30; Apg 5:40), frihetsberövande (Lu 21:12; Apg 16:22–24) och hat, och den kan till och med leda till döden (Mt 24:9; Apg 12:2). Förföljelsen kan komma från religiösa ledare (Mk 3:6; Apg 24:1, 27), från människor som handlar i oförstånd eller okunskap (1Mo 21:8, 9; Gal 4:29; 1Ti 1:13) eller från omedgörliga, fanatiska pöbelhopar (Lu 4:28, 29; Apg 14:19; 17:5). Men förföljarna är ofta bara redskap i händerna på mäktigare och ondare krafter – osynliga, onda andemakter. (Ef 6:11, 12)

I profetian i 1 Moseboken 3:14, 15 förutsade Jehova Gud att det skulle uppstå fiendskap mellan ”ormen” och ”kvinnan” och mellan ormens ”avkomma” och kvinnans ”avkomma”. Bibeln igenom ser man hur den profetian har uppfyllts. Jesus visade klart och tydligt att ormen är Satan, Djävulen, och i samma sammanhang sade han till dem som förföljde honom att de var från sin fader Djävulen; de var alltså en del av hans ”avkomma”. (Joh 8:37–59) Uppenbarelseboken visar att denna förföljelse skulle fortsätta ända tills Kristus började regera och under ytterligare en kort period, för när Satan kastats ner till jorden tillsammans med sina änglar förföljer han ”kvinnan” och för krig ”mot de övriga av hennes avkomma, mot dem som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus”. (Upp 12:7–17) Två framträdande redskap som Satan har använt historien igenom är det symboliska ”vilddjuret” och ”det stora Babylon” (Upp 13:1, 7; 17:5, 6); de dryftas i artiklarna DJUR, SYMBOLISKA och BABYLON, DET STORA. Satans fiendskap mot dem som försöker göra Guds vilja i rättfärdighet och sättet som han har använt de nämnda redskapen på kan spåras genom hela den bibliska berättelsen, något som framgår av följande historik.

Historik. Religionsförföljelsens historia går ända tillbaka till Adams son Kain, vilket Jesus bekräftar. (1Mo 4:3–8; Mt 23:34, 35) Det var ”den onde”, Satan, Djävulen, som fick Kain att mörda sin bror Abel. (1Jo 3:12) I samband med Abels död stod frågan om trogen tillbedjan av Jehova i förgrunden. (Heb 11:4) Job, en man vars namn betyder ”föremål för fientlighet”, blev med tiden en måltavla för illvillig förföljelse som Satan stod bakom. Oavsett om Jobs hustru och hans tre vänner visste det eller inte, fungerade de bara som redskap i händerna på denne ärkefiende till Gud och människor. (Job 1:8–2:9; 19:22, 28)

Kungar i Juda och i Israel tillfogade tid efter annan Guds särskilda representanter stort lidande. Kung Saul gjorde David (”en man i överensstämmelse med ... [Guds] hjärta”; Apg 13:22) till den främsta måltavlan för sitt hat. (1Sa 20:31–33; 23:15, 26; Ps 142:6) När Ahab och Isebel var kung och drottning var det många av Jehovas profeter som blev dödade eller var tvungna att gömma sig och leva som flyktingar. (1Ku 18:13, 14; 19:10) Kung Manasse utgöt oskyldigt blod ”i mycket stor mängd”. (2Ku 21:16) Kung Jehojakim dödade Uria, en man ”som profeterade i Jehovas namn”. (Jer 26:20–23) Jeremia blev ofta förföljd av myndighetspersoner. (Jer 15:15; 17:18; 20:11; 37:15, 16; 38:4–6) Eftersom israeliterna var trolösa, tillät Jehova ibland att andra nationer förföljde dem och till och med förde dem i landsflykt. (5Mo 30:7; Klag 1:3)

Det finns andra exempel på hur de som ville bevara sin ostrafflighet mot Jehova blev utsatta för våldsam förföljelse från myndigheternas sida, som då tre hebréer blev kastade i en brinnande eldsugn och då Daniel kastades i lejongropen. (Dan 3:13–20; 6:4–17) Under den persiske kungen Ahasveros regering blev judarna i allmänhet, och i synnerhet Mordokaj, utsatta för våld och förföljelse, något som den onde agagiten Haman stod bakom. (Est 3:1–12; 5:14)

Förföljelse kan också komma från tidigare medförbundna (1Pe 4:4) och från vänner och grannar (Jer 1:1; 11:21). Jesus sade att nära släktingar, medlemmar av den troendes eget hushåll, skulle kunna bli dennes fanatiska förföljare. (Mt 10:21, 35, 36)

De som har stått bakom religionsförföljelsen är dock i första hand sådana som främjar falsk religion. Så var det i Jeremias fall. (Jer 26:11) Aposteln Paulus fick också uppleva detta. (Apg 13:6–8; 19:23–29) När det gäller Jesus läser vi: ”De främsta prästerna och fariséerna [samlade] ihop Sanhedrin. ... Kaifas, som var överstepräst det året, sade till dem: ’Ni ... fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör i folkets ställe än att hela nationen blir tillintetgjord.’ ... Från den dagen överlade de så om att döda honom [Jesus].” (Joh 11:47–53) Innan Jesus dog på tortyrpålen utsattes han för hårdhänt behandling av ogudaktiga människor – anhängare till de religiösa ledare som hade bestämt sig för att röja honom ur vägen. (Mt 26:67; 27:1, 2, 26–31, 38–44)

Förföljelse av kristna. Förföljelsen av Jehovas trogna tjänare upphörde inte i och med Jesu död. Denne store profet, Jesus, hade tre dagar före sin död sagt till religiösa ledare i det trolösa Jerusalem: ”Jag [sänder] profeter, visa män och offentliga lärare till er. Somliga av dem skall ni döda och hänga på pålar, och somliga av dem skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad, så att allt det rättfärdiga blod som är utgjutet på jorden skall komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan helgedomen och altaret.” (Mt 23:34, 35)

Jesus hade också flera gånger varnat sina lärjungar och sagt: ”Ni skall vara föremål för hat från alla för mitt namns skull. ... När man förföljer er i en stad, fly då till en annan.” ”En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” ”Man skall stöta ut er ur synagogan. Ja, den stund kommer då var och en som dödar er skall mena att han har utfört en helig tjänst åt Gud.” (Mt 10:22, 23; Joh 15:20; 16:2)

Kort efter pingsten år 33 blev några av de kristna gripna, hotade och slagna. (Apg 4:1–3, 21; 5:17, 18) Därefter greps Stefanus och stenades till döds, men först vittnade han mot sina förföljare och sade: ”Vilken av profeterna har inte era förfäder förföljt? Ja, de dödade dem som på förhand förkunnade om ankomsten av den Rättfärdige, vars förrädare och mördare ni nu har blivit.” (Apg 7:52–60; se också Heb 11:36, 37.) Mordet på Stefanus följdes av en våg av förföljelse, som till viss del leddes av Saul från Tarsos. Följden blev att församlingen i Jerusalem skingrades vida omkring, men därigenom blev också de goda nyheterna förkunnade i ett större område. (Apg 8:1–4; 9:1, 2) Senare lät Herodes Agrippa I döda Jakob, Johannes bror, med svärd, och han skulle troligen ha gjort detsamma med Petrus om inte Jehovas ängel genom ett underverk hade räddat Petrus under natten. (Apg 12:1–11)

Efter sin omvändelse till kristendomen, genom Guds oförtjänta omtanke, blev förföljaren Saul (Paulus) själv en av dem som förföljdes. Detta skedde då han äntligen förstod att det var Herren själv som han hade kämpat mot. (Apg 9:4, 5; 22:4, 7, 8; 26:11, 14, 15; 1Kor 15:9; Gal 1:13, 23; Flp 3:6) Berättelsen om Paulus tjänst och hans resor under den tid som följde visar hur han fick utstå mycket förföljelse från kristendomens fiender. (Apg 13:50; 2Kor 6:3–5; 11:23–25; Gal 5:11; 2Ti 3:10, 11)

Profanhistorien berättar att de kristna från och med Neros tid blev förföljda av de romerska myndigheterna. (Se KRISTEN.) Anklagelserna varierade, men målet tycktes alltid vara detsamma, nämligen att undertrycka kristendomen.

Rätt inställning till förföljelse. Om man som kristen håller Guds bud är det omöjligt att slippa undan förföljelse, för ”alla som önskar leva i gudhängivenhet i gemenskap med Kristus Jesus skall också bli förföljda”. (2Ti 3:12) Det är dock möjligt för sanna kristna att uthärda alla former av hemsk förföljelse utan att förlora glädjen och utan att känna illvilja eller hat mot förföljarna. Detta beror på att de förstår de stridsfrågor som det handlar om – de vet vem som står bakom förföljelsen och varför den tillåts. I stället för att bli förbryllade och bekymrade gläder de sig över att ha del i Kristi lidanden då deras lojalitet prövas under förföljelse. (1Pe 4:12–14)

De kristna måste emellertid vara säkra på att det verkligen är en rättfärdig sak som de lider för. Bibelns berättelse och principer visar att orsaken till förföljelse inte bör vara att man har blandat sig i politik, anstiftat sammansvärjningar eller deltagit i någon form av kriminell verksamhet. Aposteln Petrus betonar detta med orden: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, så att de, i den sak vari de talar nedsättande om er som förbrytare, kan ära Gud på dagen för hans inspektion, till följd av era förträffliga gärningar som de är ögonvittnen till.” (1Pe 2:11, 12) Han följde upp detta med råd om att underordna sig myndighetspersoner, slavägare och äkta män, och han visade att Kristus Jesus är det föredöme som man bör följa. (1Pe 2:13–25; 3:1–6) Den kristne kunde vara lycklig om han led för rättfärdighetens skull (1Pe 3:13, 14), men han skulle aldrig ”lida som mördare eller tjuv eller förbrytare eller som en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter”. (1Pe 4:15, 16)

De kristna vet också vilken lön som väntar dem som håller ut. Jesus sade om denna belöning: ”Lyckliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, eftersom himlarnas kungarike tillhör dem.” (Mt 5:10) De stärks av uppståndelsehoppet och av att ha lärt känna Gud, som är källan till detta hopp. Detta hjälper dem att vara lojala mot Gud, även om våldsamma förföljare hotar dem till livet. Tack vare sin tro på det som Jesu död har åstadkommit har de befriats från fruktan för en sådan våldsam död. (Heb 2:14, 15) Den kristnes inställning är av avgörande betydelse om han skall kunna vara trogen under motstånd. ”Bevara denna sinnesinställning i er som också fanns hos Kristus Jesus, som ... blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” (Flp 2:5–8) ”För den glädje som låg framför honom utstod [Jesus] en tortyrpåle utan att bry sig om skammen.” (Heb 12:2; se också 2Kor 12:10; 2Th 1:4; 1Pe 2:21–23.)

En annan viktig faktor är den inställning de kristna har till förföljarna. Om man älskar sina fiender och välsignar sina motståndare hjälper det en att hålla ut. (Mt 5:44; Rom 12:14; 1Kor 4:12, 13) De kristna vet också följande: de som lämnar sitt hem och sina släktingar för himlarnas kungarikes skull är lovade att få hundrafalt tillbaka, men ”tillsammans med förföljelser”. (Mk 10:29, 30) Det är sant att inte alla som hör de goda nyheterna om Guds kungarike härdar ut under förföljelse, och några kanske kompromissar för att komma undan problem. (Mt 13:21; Gal 6:12) Men det är bättre att lita på Jehovas styrka och likt David be om att bli befriad från förföljarna, i vetskap om att Jehova inte lämnar sina tjänare i sticket. Då kan man tillsammans med aposteln Paulus säga: ”I allt detta avgår vi med fullständig seger genom honom som har älskat oss.” (Ps 7:1; 2Kor 4:9, 10; Rom 8:35–37)