3A Transkription av hebreiska och grekiska ord

Med transkription avses omskrivning av ord i ett alfabet med bokstäverna i ett annat alfabet. Vårt system är egentligen en kombination av transkription (hur det uttalas) och translitteration (hur det skrivs). I det här verket är det i huvudsak hebreiska och grekiska ord som transkriberas så att de kan läsas och uttalas med hjälp av latinska bokstäver. För ytterligare upplysningar om Bibelns grundspråk, se det bibliska uppslagsverket Insight on the Scriptures (it).

HEBREISKA – transkriptionstabell

Hebreiska skrivs från höger till vänster, men vid transkribering skrivs ordet från vänster till höger. Här nedan återfinns de hebreiska bokstäverna och några av de allmänna regler som följs i detta verk.

Konsonanter

Hela vokaler

Reducerade vokaler (halvvokaler)

Särskilda kombinationer

ANGÅENDE KONSONANTERNA: Som det framgår av tabellen har fem av konsonanterna en särskild form när de står sist i ett ord. Vissa konsonanter (ת ,פ ,כ ,ד ,ג ,ב) har både ett mjukt och ett hårt uttal. Uttalet skall vara hårt när det är en punkt, en dạghesh lẹne, inuti bokstaven (תּ ,פּ ,כּ ,דּ ,גּ ,בּ). En punkt i en bokstav används också för att ange fördubbling. Då kallas punkten dạghesh fọrte. I de ovan nämnda konsonanterna anger punkten fördubbling när det är en vokal omedelbart före konsonanten. Ordet גַּבַּי transkriberas därför gabbạj. Alla konsonanterna kan ha dạghesh fọrte med undantag av א ,ה ,ח ,ע samt ר. En punkt i bokstaven he’ (הּ) i slutet av ett ord är en så kallad mappịq och anger att ה inte är stumt utan uttalas.

Konsonanterna waw och jōdh kan användas för att ange vokaler. Bokstaven waw (ו) med vokaltecknet chōlem ( ֹ) ovanför bildar en vokal som kallas plene chọ̄lem eller chọ̄lem magnum (וֹ), som i detta verk transkriberas ō. Bokstaven waw med en punkt mitt i (וּ) kallas shụreq. Den transkriberas u och utgör i början av ett ord alltid en självständig stavelse. Om det står ett vokaltecken under ett waw med en punkt mitt i (וַּ), är punkten en dạghesh fọrte och betecknar fördubbling. Ordet בַּוַּי transkriberas alltså bawwạj, medan בּוּז transkriberas buz.

När kaf står i slutet av ett ord, skrivs shewạ’ ( ְ) och qạmets ( ָ) inte under bokstaven utan mitt i den, alltså: ךָ ,ךְ.

ANGÅENDE VOKALERNA: Alla vokaltecknen i tabellen ovan står under raden utom chọ̄lem ( ֹ) som står över konsonanten, och shụreq (·), som står mitt i waw (וּ = u). Vokaltecknet ( ָ) används för såväl qạmets (långt a) som qạmets chatụf (kort o). Om tecknet förekommer i en sluten obetonad stavelse, är vokalen kort och skall uttalas som o i ”post”. Det uttalas som o före ett stumt shewạ’ (t.ex. i חָכְמָה, som utläses chokhmạh), före dạghesh fọrte när stavelsen förblir obetonad (t.ex. i חָנֵּנִי som utläses chonnẹni), före ett maqqẹf (־) som förbinder två eller flera ord och anger att bara det sista ordet skall betonas (t.ex. i כָּל־אֲשֶׁר som utläses kol-’ashẹr) och likaså före ett chatẹf qạmets.

Om däremot vokaltecknet ( ָ) förekommer i en öppen stavelse (t.ex. i יָקוּם som utläses jaqụm) eller i en sluten men betonad stavelse (t.ex. i לָֽמָּה som utläses lạmmah), då är vokalljudet långt och uttalas som a i ”far”. Lägg också märke till att ett mẹthegh, ett kort lodrätt streck bredvid vokaltecknet, anger att stavelsen är öppen och att ett efterföljande shewạ’ skall uttalas. Ordet אָֽכְלָה skall därför utläsas ’akhelạh.

ANGÅENDE DE REDUCERADE VOKALERNA: Det ovan angivna svenska uttalet är bara ungefärligt. På hebreiska uttalas var och en av de reducerade vokalerna med ett mycket kort, svagt ljud.

Shewạ’ återges i en del fall med e vid transkribering och uttalas som en kort mummelvokal (shewạ’ mọbile), nämligen 1) när det står under en konsonant i början av en stavelse (t.ex. i קְטֹל som transkriberas qetọl), därför också när det står under en konsonant efter en stavelse som med hjälp av mẹthegh anges vara öppen (t.ex. i קָֽטְלָה som transkriberas qatelạh), 2) när det står under en konsonant som följer på en lång vokal (t.ex. i שׁוֹמְרִים som transkriberas shōmerịm), 3) när det kommer efter ett annat shewạ’ (t.ex. i יִקְטְלוּ som transkriberas jiqtelụ) och 4) när det står under en konsonant med dạghesh fọrte (t.ex. i קִטְּלוּ som transkriberas qittelụ). I andra fall är shewạ’ stumt (shewạ’ quiẹscens) och markerar stavelseslut. Detta gäller när shewạ’ står under en konsonant som följer på en kort vokal (t.ex. i יִקְטֹל som transkriberas jiqtọl).

STAVELSER: På hebreiska börjar alla stavelser med en konsonant och innehåller antingen 1) en hel vokal eller 2) en reducerad vokal och en hel vokal. Ordet קָטַל består alltså av två stavelser, nämligen קָ (qa) och טַל (tal). Båda stavelserna innehåller en hel vokal och börjar med en konsonant. Ordet בְּרִית (berịth) däremot består av bara en stavelse, eftersom det har bara en hel vokal (.=i), medan shewạ’, e ( ְ), är en reducerad vokal.

Det finns två undantag från regeln att alla stavelser börjar med en konsonant: 1) När ett ord börjar med shụreq, וּ (u), som då står som en självständig stavelse. Ordet וּבֵן utläses u·vẹn, och ordet וּשְׁמִי utläses u·shemị. 2) I förbindelse med pạthach furtịvum, som vokalen pạthach ( ַ) kallas när den skjuts in under konsonanterna ע ,ח ,הּ när dessa står i slutet av ord. Då uttalas pạthach före konsonanten. Alltså skall רוּחַ utläsas rụ·ach och inte ru·chạ.

Ett litet vågrätt streck som kallas maqqẹf (־) fungerar som ett bindestreck mellan två eller flera ord, så att de framträder som ett enda ord där bara det sista ordet behåller betoningen. Alltså skall הלְלוּ־ָ ֽ יהּ ֽ ַ utläsas halelu-Jạh.

BETONING: I hebreiska ord ligger betoningen på den sista eller den näst sista stavelsen. I de flesta ord ligger betoningen på den sista stavelsen. I detta verk anges betoningen i transkriberade ord med en punkt under vokalen (eller diftongen) i den stavelse som skall betonas En punkt (·) används i några få fall för att ange stavelsegräns.

GREKISKA

När det gäller att transkribera från grekiska innebär det oftast helt enkelt att återge de grekiska orden bokstav för bokstav med bokstäverna i vårt alfabet. Alltså återges bokstaven β med b, γ med g, θ med th, χ med kh och ψ med ps. Detta gäller också de grekiska vokalerna: α återges med a, ε med e, η med ē, ι med i, ο med o, υ med y och ω med ō.

DIFTONGER: Samma regel om att återge orden bokstav för bokstav gäller också i förbindelse med de flesta diftonger (föreningar av två vokalljud): αι återges med ai, ει med ei och οι med oi. Den grekiska bokstaven ỵpsilon (υ) utgör ett undantag genom att αυ blir au, inte ay; ευ blir eu, inte ey; ου blir ou, inte oy; υι blir ui, inte yi; ηυ blir ēu, inte ēy. Diftongen ou uttalas som o i ”nos”.

Det kan emellertid finnas ett trema ( ͏̈) över den andra av två vokaler som står tillsammans, till exempel αϋ, εϋ, οϋ, ηϋ, ωϋ, αϊ och οϊ. Ett trema över iọ̄ta (ϊ) eller ỵpsilon (ϋ) visar att det inte är fråga om en diftong, utan att vokalerna skall uttalas var för sig. I detta fall transkriberas ỵpsilon (med trema) som y, inte som u. De ovan nämnda exemplen skrivs därför ay, ey, oy, ēy, ōy, ai och oi.

Några vokaler (α, η, ω) kan ha ett litet iọ̄ta (ι) under sig, ett så kallat iota subscriptum. Vid transkribering sätts i:et inte under raden, utan vid sidan av och efter den bokstav som iọ̄ta står under. Det skrivs alltså ai för ᾳ, ēi för ῃ och ōi för ῳ. (Detta ”i” hörs inte längre i uttalet. Ordet ᾅδης transkriberas haidēs men uttalas hạdes.)

ACCENTER: Det finns tre accenttecken i grekiskan: akut (΄), cirkumflex ( ͏̑ eller ͏͂) och grav (`). I grekiskan sätts de över vokalen i den stavelse som betonas. Men vid transkribering sätter vi en betoningspunkt under vokalen (eller diftongen), och betoningspunkten står för alla tre accenttecknen i grekiskan. Alltså återges λόγος med lọgos och ζῷον med zōion.

STAVELSER OCH ORDDELNING: Som en hjälp att uttala orden anger en punkt under vokalen i en stavelse att den skall betonas; ibland används också en punkt (·) för att ange stavelsegräns. Ett grekiskt ord har lika många stavelser som det har vokaler eller diftonger. Ordet λόγος (lọgos) har två vokaler och därför två stavelser. De två vokalerna i en diftong uttalas som ett ljud och hör därför till samma stavelse. Ordet πνεῦμα (pneuma) har en diftong (eu) och en vokal (a), och ordet har därför två stavelser.

Indelning i stavelser sker enligt följande regler: 1) När en ensam konsonant förekommer mitt i ett ord, går den tillsammans med den efterföljande vokalen till nästa stavelse. Ordet πατήρ delas därför så här: pa·tẹ̄r. 2) Ibland förekommer en kombination av konsonanter mitt i ett grekiskt ord. Om denna kombination av konsonanter kan stå i början av ett ord, kan den också stå i början av en stavelse. Ordet κόσμος delas alltså så här: kọ·smos. Den andra stavelsen börjar med sm eftersom många grekiska ord – till exempel Smỵrna – börjar med samma konsonanter. Om det däremot inte finns något grekiskt ord som börjar med en viss kombination av konsonanter delas de. Ordet βύσσος delas därför så här: bỵs·sos, eftersom det inte finns något grekiskt ord som börjar med ss.

SPIRITUSTECKEN: En vokal eller en diftong i början av ett ord kräver ett spiritustecken, antingen ”spiritus lenis” (᾿), som betecknar en svag andning, eller ”spiritus asper” (῾), som betecknar en kraftig andning. Vid transkribering kan man bortse från spiritus lenis (᾿); däremot återges spiritus asper (῾) med h i början av ordet. Om ett ord börjar med stor bokstav, står spiritustecknet framför ordet. Detta innebär att Ἰ transkriberas I, medan Ἱ transkriberas Hi. När ett ord börjar med liten bokstav, står spiritustecknet över den första bokstaven; om det rör sig om en diftong, sätts det över den andra vokalen. Det betyder att αἰών transkriberas aiọ̄n, medan ἁγνός transkriberas hagnọs, och αἱρέομαι transkriberas hairẹomai.

Dessutom skall den grekiska bokstaven rhō (ρ), som transkriberas r, alltid ha spiritus asper (῾) när den står i början av ett ord. Det betyder att ῥαββεί transkriberas rhabbei.

Transkriptionstabell