Mänsksligt styre i vågskålen

Del 7: Ett politiskt sökande efter Utopia

Socialism: ett socialt system vars anhängare förespråkar statligt ägande av och statlig kontroll över produktionsmedlen; betraktas av kommunister som ett mellanled mellan kapitalism och kommunism; kommunism: ett socialt system vars anhängare förespråkar frånvaron av klasser, ett gemensamt ägande av produktions- och existensmedlen och en jämlik fördelning av varor.

I DEN grekiska mytologin talas det om en grekisk gud som kallades Kronos under vars styre Grekland upplevde en guldålder. ”Alla hade lika andel i den gemensamma egendomen, privata ägodelar var något okänt, och frid och harmoni härskade ostört”, förklaras det i Dictionary of the History of Ideas (Idéhistorisk ordbok). I detta verk tillägger man sedan: ”De första spåren av socialism framträder i veklagan över en förlorad ’guldålder’.”

Det var dock inte förrän i början och mitten av 1800-talet som socialismen framträdde som modern politisk rörelse. Den accepterades snabbt, i synnerhet i Frankrike, där franska revolutionen kännbart hade skakat om det konventionella tänkandet. Där, liksom i andra europeiska länder, hade den industriella revolutionen skapat svåra sociala problem. Människor var mogna för tanken att allmänhetens ägande av resurserna i stället för privat ägande bättre skulle sätta massorna i stånd att få sin del av frukten av det gemensamma arbetet.

Socialism är inte någon ny tanke. De grekiska filosoferna Aristoteles och Platon skrev om den. Senare, under den protestantiska reformationen på 1500-talet, krävde Thomas Müntzer, en radikal tysk katolsk präst, ett klasslöst samhälle. Men hans åsikter var kontroversiella, i synnerhet hans maning till revolution om det skulle behövas för att uppnå målet. Under 1800-talet lärde walesaren Robert Owen, fransmännen Étienne Cabet och Pierre-Joseph Proudhon samt ett antal andra sociala reformatörer, bland dem framträdande präster, att socialismen helt enkelt var kristendom under ett annat namn.

Marx’ och Mores utopier

Men ”ingen av dessa socialismens förespråkare”, sägs det i det ovan nämnda referensverket, ”fick ett inflytande jämförbart med Karl Marx’, vars skrifter blev proberstenen för socialistiskt tänkande och agerande”.a Marx lärde att historien genom klasskampen gör stegvisa framsteg; när man väl har funnit det idealiska politiska systemet, kommer historien i den bemärkelsen att ha nått sitt slut. Detta idealiska system kommer att lösa de tidigare samhällenas problem. Alla kommer att leva i fred, frihet och välstånd, utan behov av regeringar eller militärmakter.

Det här låter märkligt likt det som den brittiske statsmannen sir Thomas More år 1516 beskrev i sin bok Utopia. Det här ordet, ett grekiskt namn som More själv myntade, betyder ”ingen plats” eller ”ingenstans” (ou-topos) och var förmodligen ämnat som en ordlek med det liknande uttrycket eu-topos, som betyder ”bra plats”. Det Utopia som More skrev om var ett uppdiktat land (ingenstans) som ändå var ett idealiskt land (bra plats). På så sätt har ordet ”utopi” kommit att betyda ”föreställningen om en plats av idealisk perfektion, särskilt i fråga om lagar, styre och sociala förhållanden”. Mores bok var en uppenbar anklagelse mot de långt ifrån idealiska ekonomiska och sociala förhållanden som var förhärskande under den här tiden i Europa, i synnerhet i England, och det bidrog senare till socialismens utveckling.

Marx’ teorier återspeglade också den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegels idéer. Enligt Dictionary of the History of Ideas ”formades den marxistiska socialismens apokalyptiska, kvasireligiösa karaktär av Hegels filosofiska upprepande av radikal kristen teologi”. Mot denna bakgrund av ”radikal kristen teologi” utvecklade Marx ”en ytterst kraftfull moralisk appell, uppbackad av en kvasireligiös övertygelse”, förklarar författaren Georg Sabine. ”Det var ingenting mindre än en appell att ansluta sig till marschen för civilisation och rättvisa.” Socialismen var framtiden; kanske, tänkte några, var den i själva verket kristendomen som marscherade mot seger under ett nytt namn!

Vägen från kapitalism till Utopia

Marx hann under sin livstid bara publicera första delen av sitt verk Das Kapital. De två sista delarna redigerades och publicerades år 1885 respektive år 1894 av hans närmaste medarbetare, Friedrich Engels, en tysk socialistisk filosof. Das Kapital var ett försök att förklara den historiska bakgrunden till kapitalismen, det ekonomiska system som är karakteristiskt för västerländsk representativ demokrati. Kapitalismen, som Marx förklarade den, grundar sig på oreglerad handel och konkurrens utan statlig kontroll och låter ägandet av produktions- och distributionsmedlen koncentreras till privatpersoner och företag. Enligt Marx frambringar kapitalismen en medelklass och en arbetarklass, vilket leder till motsättningar mellan de båda och förtryck av den senare. Marx använde ortodoxa ekonomers arbeten för att underbygga sina åsikter, och han argumenterade att kapitalismen i själva verket är odemokratisk, medan socialismen är den yttersta formen av demokrati — till nytta för folket eftersom den främjar mänsklig jämlikhet och frihet.

Utopia skulle uppnås när proletariatet väl hade rest sig i revolution och kastat av sig borgarklassens förtryck och på så sätt etablerat vad Marx kallade en ”proletariatets diktatur”. (Se rutan på sidan 21.) Hans åsikter mjuknade dock med tiden. Han började ge rum för två olika tankar om revolutionen, en våldspräglad och en annan mer permanent och gradvis skeende. Detta ledde till en intressant fråga.

Utopia genom revolution eller evolution?

Ordet ”kommunism” kommer från det latinska ordet communis, vilket betyder ”gemensam, tillhörig alla”. Likt socialismen hävdar kommunismen att fri företagsamhet leder till arbetslöshet, fattigdom, konjunkturväxlingar och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Lösningen på de här problemen är att fördela nationens välstånd mera jämlikt och rättvist.

Men även om marxisterna var överens om målen, var de redan vid slutet av förra århundradet oense om hur de skulle uppnås. I början av 1900-talet växte den del av den socialistiska rörelsen i styrka vilken förkastade våldsam revolution och förespråkade att man arbetade inom det parlamentariska demokratiska systemet, och den utvecklades till vad som nu kallas demokratisk socialism. Det är denna form av socialism som finns i dag i demokratier som Västtyskland, Frankrike, Storbritannien och Sverige. Dessa partier har praktiskt taget förkastat det sant marxistiska tänkandet och är helt enkelt intresserade av att skapa en välfärdsstat för sina medborgare.  

Lenin var å andra sidan en hängiven marxist som trodde att ett kommunistiskt Utopia skulle kunna åstadkommas enbart genom våldsam revolution. Hans läror tjänar tillsammans med marxismen som grund för den nutida ortodoxa kommunismen. Lenin, eller Vladimir Iljitj Uljanov som han egentligen hette, föddes 1870 i vad som nu är Sovjetunionen. År 1889 blev han marxist. Efter år 1900, sedan han hade avtjänat ett förvisningsstraff i Sibirien, bodde han mest i Västeuropa. När tsarregimen störtades återvände han till Ryssland, grundade ryska kommunistpartiet och ledde den bolsjevikiska revolutionen år 1917. Därefter tjänade han som Sovjetunionens förste ledare till sin död år 1924. Han betraktade kommunistpartiet som en mycket disciplinerad, centraliserad grupp revolutionärer som tjänade som proletariatets förtrupp. Mensjevikerna var dock av en annan uppfattning. — Se rutan på sidan 21.

Gränsen mellan revolution och evolution är inte längre så skarp. År 1978 framhölls det i boken Comparing Political Systems: Power and Policy in Three Worlds (Jämförelse mellan politiska system: makt och politik i tre världar): ”Kommunismen har blivit mer ambivalent i frågan om hur de socialistiska målen skall uppnås. ... Skillnaderna mellan kommunismen och den demokratiska socialismen har minskat betydligt.” Nu, år 1990, får de här orden ännu större innebörd i och med att kommunismen genomgår drastiska förändringar i Östeuropa.

Kommunismen återinför religionen

”Vi behöver andliga värderingar. ... De moraliska värderingar som religionen gav upphov åt och förkroppsligade i århundraden kan vara till hjälp när det gäller att förnya också vårt land.” Få människor hade trott att de någonsin skulle få höra sådana ord från en generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti. Men den 30 november 1989 förkunnade Michail Gorbatjov denna dramatiska helomvändning i frågan om religionen under sitt besök i Italien.

Stöder det här kanske teorin att de första kristna själva var kommunister och praktiserade en sorts kristen socialism? Somliga hävdar det och pekar på Apostlagärningarna 4:32, där det sägs om de kristna i Jerusalem: ”De hade allting gemensamt.” Undersökningar visar dock att detta bara var en tillfällig anordning föranledd av oförutsedda omständigheter, inte ett permanent system av ”kristen” socialism. Eftersom de på ett kärleksfullt sätt delade det materiella fanns det ”ingen nödställd bland dem”. Ja, det ”gjordes en fördelning åt var och en, allt efter vad han hade behov av”. — Apostlagärningarna 4:34, 35.

”Glasnost” och ”perestrojka”

Sedan de sista månaderna av år 1989 har Sovjetunionen och de andra kommunistregimerna i Östeuropa upplevt häpnadsväckande politiska omvälvningar. Tack vare glasnost, öppenheten, har alla kunnat se dessa förändringar. Östeuropéer har krävt långtgående reformer som till en viss grad har uppfyllts. Kommunistledare har erkänt behovet av ett humanare och barmhärtigare system och har efterlyst en ”pånyttfödelse av socialismen i en annorlunda, mer upplyst och effektiv form”, som en polsk ekonom sade.

Gorbatjov har varit framträdande bland dessa ledare. Han introducerade kort efter sitt makttillträde 1985 idén om perestrojka (förändring). Under ett besök i Italien försvarade han perestrojkan som nödvändig för att möta 1990-talets utmaningar. Han sade: ”I och med att de socialistiska länderna har slagit in på de radikala reformernas väg överträder de en gräns bortom vilken det inte finns någon återvändo. Det är emellertid fel att hävda, som många i väst gör, att detta är socialismens sammanbrott. Tvärtom innebär det att den socialistiska processen i världen kommer att utvecklas vidare i en mångfald olika former.”

Kommunistledare vill därför inte hålla med om den bedömning som kolumnisten Charles Krauthammer gjorde förra året. Han skrev: ”Den eviga frågan som har sysselsatt varje politisk filosof sedan Platon — vilken är den bästa styrelseformen? — har besvarats. Sedan vi i årtusenden har prövat varje form av politiskt system, avslutar vi det här årtusendet med den fasta förvissningen om att vi i den liberala, pluralistiska kapitalistiska demokratin har funnit det vi har sökt efter.”

Den tyska tidningen Die Zeit erkänner dock öppet vilken sorglig bild den västerländska demokratin utgör och riktar uppmärksamheten på dess ”arbetslöshet, alkohol- och narkotikamissbruk, prostitution, nedskärningarna i sociala program, skatteavdrag och budgetunderskott”, och därefter ställs frågan: ”Är detta verkligen det perfekta samhället som för evigt har triumferat över socialismen?”

Ett välkänt talesätt säger att man inte skall kasta sten när man sitter i glashus. Vilket slags ofullkomligt mänskligt styrelsesätt kan kritisera svagheterna hos ett annat? Fakta visar att det fullkomliga mänskliga styrelsesättet — ett Utopia — inte existerar. Politiker letar fortfarande efter denna ”bra plats”. Men den finns fortfarande ”ingenstans”.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 21]

SOCIALISTISK OCH KOMMUNISTISK TERMINOLOGI

BOLSJEVIKER/MENSJEVIKER: Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet som bildades 1898 splittrades 1903 i två grupper: bolsjevikerna, ordagrant ”majoritetsanhängare”, under Lenin ville att partiet skulle förbli litet med ett begränsat antal disciplinerade revolutionärer; mensjevikerna, vilket betyder ”minoritetsanhängare”, ville ha ett större antal partimedlemmar och bruka demokratiska metoder.

BORGARKLASSEN/PROLETARIATET: Marx lärde att proletariatet (arbetarklassen) skulle störta borgarklassen (medelklassen, fabriksägarna inbegripna) och etablera en ”proletariatets diktatur” och på så sätt frambringa ett klasslöst samhälle.

KOMINTERN: Förkortning för Kommunistinternationalen (eller Tredje internationalen), en organisation som Lenin bildade 1919 för att främja kommunismen; den upplöstes 1943; föregångarna var Första internationalen (1864—1876), vilken gav upphov åt många europeiska socialistgrupper, och Andra internationalen (1889—1919), ett internationellt parlament av socialistiska partier.

KOMMUNISTISKA MANIFESTET: En av Marx och Engels år 1848 utgiven skrift som innehåller den vetenskapliga socialismens grundsatser och som länge tjänade som grundval för europeiska socialistiska och kommunistiska partier.

EUROKOMMUNISM: De västeuropeiska kommunistpartiernas kommunism; oberoende av sovjetiskt ledarskap och villig att delta i koalitionsregeringar; hävdar att ”proletariatets diktatur” inte längre är nödvändig.

VETENSKAPLIG/UTOPISK SOCIALISM: Termer som Marx använde för att skilja mellan sina läror, som antogs vara grundade på en vetenskaplig undersökning av historien och kapitalismens verkningar, och hans föregångares rent utopiska socialistiska läror.