Vi överlevde en mördares bomb

SÖNDAGSFÖRMIDDAGEN den 21 juli 1985 utlovade en frisk och kylig midvinterdag medan Jehovas vittnen och intresserade började fylla Casulaförsamlingens Rikets sal i en förort väster om Sydney i Australien. Klockan 9.35 började den gästande talaren, David Winder, sitt föredrag om kristen lojalitet. Strax efter tio tittade vi ner i våra biblar och följde med när han läste Johannes 6:68 högt.

Han fullföljde aldrig läsningen. Efter en oerhörd explosion under podiet blev han liggande kvar på golvet, vanställd och nära att dö. En av våra vänner, Graham Wykes, äkta man och far, dog ögonblickligen. Många fler skadades, några allvarligt. Även en förhärdad värld chockades över en sådan omotiverad brutalitet på en plats för tillbedjan. När nyheten kom ut satt australierna som klistrade vid sina TV- och radioapparater och trodde knappt det de såg och hörde.

Omedelbara reaktioner

Direkt efter explosionen blev det tillfälligt tyst. De flesta av oss var nog chockade och förvirrade och såg oss uppskrämda omkring, ur stånd att tala och förstå det motsägelsefulla i det som just inträffat. Luften var full av damm. Platsen såg ut och luktade som ett slagfält. Barn började gråta, och en del började skrika till följd av chock. En taxichaufför som iakttog det hela såg en stund senare en ”oidentifierad flicka bäras in i en ambulans, med halva sitt, antagligen vackra, ansikte borta”.a Denna oidentifierade flicka var min hustru, Sue.

Sue slogs medvetslös av något som flög från podiet och rakt mot hennes ansikte. Mina trumhinnor spräcktes omedelbart. För mig lät explosionen som om någon öppnat en tryckluftsslang i mitt huvud — det hördes ingen knall, bara ett plötsligt, outhärdligt brusande, medan allting blev grått. Medan vi satt på andra raden stod talaren så gott som på sprängladdningen, som någon hade gömt under träpodiet.

Jag var rädd för nerfallande spillror och kröp instinktivt ihop med händerna över huvudet. De följande sekunderna kändes som minuter. Det gick upp för mig att en sprängladdning detonerat i vår Rikets sal, och jag började ana oråd, för Sue hade just försvunnit under spillror och damm. Medan jag ropade ”Susie, Susie!” gick frågorna runt i huvudet: ”Hade hon dödats? Hur gick det med David — och de övriga? Är jag skadad?”

Takpanel, plaststolar, träflisor, väskor, sönderslitna biblar och tidskrifter låg utspridda överallt. Snart framträdde förvirrade ansikten, många blödande och en del träffade av splitter, ur spillrorna. Flertalet av dem som suttit i bakre delen av salen var välbehållna förutom att de fått trumhinnorna skadade.

Min hustrus mardröm

Jag fann Sue när jag fick syn på hennes stövlar som stack fram under en stor, men lyckligtvis mycket lätt, takplatta. När jag slängde den åt sidan, var jag inte beredd på det jag fick se. Sues överläpp var avsliten under näsan, som var krossad, och läppen hängde ner mot hakan. Framtänderna var utslagna, och när jag såg skadorna på och omkring ögonen fruktade jag för hennes syn. Håret var en rufsig massa av blod, smuts och spillror, och hennes vänstra överarm tycktes vara illa sönderskuren. Jag blev emellertid lättad över att inte se någon kraftig blödning. Men jag fick senare veta att jag misstagit mig. Strax efter att jag lyft upp hennes huvud och axlar från spillrorna uttalade hon svagt mitt namn. Jag försökte lugna henne, eftersom jag felaktigt trodde att hon höll på att bli varse vad som hade hänt. Sue berättade senare: ”Jag tyckte att jag låg hemma i sängen och hade en mardröm och ville att Peter skulle väcka mig.” Hon tycktes sväva på gränsen till medvetslöshet, och jag ville inte lämna henne, men jag behövde hjälp.

Ett annat vittne, som utan tvivel försämrades i sitt chocktillstånd när hon såg min hustru, talade osammanhängande när hon kom fram till oss. Jag gestikulerade med min lediga arm att hon skulle böja sig ner så att jag kunde tala med henne. Med ögonen på Sue böjde hon sig ner och räckte mig handen. Vi bad en kort bön tillsammans och bönföll Jehova om vishet och styrka att klara av det. Fastän hon ännu var tårögd när vi hade sagt amen, hade hon återfått fattningen. Jag bad henne leta reda på något som Sue kunde ha till kudde.

Häpnadsväckande överlevnad

När laddningen exploderade satt unge Paul Hahn rakt framför mig och ungefär två meter från pianot. Explosionen slungade pianot upp i luften, och en stor del av det landade på Paul och slet loss ett stort köttstycke från låret. De vackra framtänderna, som han nyligen haft i tandställning, var utslagna. Joy Wykes, som blev änka till följd av explosionen, låg strax bredvid med svåra skallskador och andra skador. Två av hennes flickor var också skadade.

Av de allvarligt skadade var det mest förunderligt att talaren, David Winder, överlevde. Explosionen slungade honom och spillror från podiet rakt upp i tomma luften, där bara ögonblicket tidigare taket hade varit. Han föll ner nästan exakt där han hade stått, fortfarande vid medvetande men svårt chockad. Eftersom fötterna och underbenen var svårt skadade, trodde somliga att han aldrig mer skulle kunna gå, men nu kan han gå ganska bra. En del av hans kläder återfanns i ett eukalyptusträd i närheten. Man återfann talarstolen tre hus därifrån på en angränsande bakgård. Eftersom David förlorade mycket blod var hans tillstånd kritiskt. Han flögs med helikopter till ett sjukhus.

Undsättning anländer

Till polisens och ambulanspersonalens fördel skall sägas att de tycktes komma mycket snabbt. Medan ambulanspersonalen ägnade sig åt de skadade, fick polisen snart mycket att göra. Eftersom explosionen hade hörts och känts i stora delar av förorterna, blev gatorna till Rikets sal snart spärrade av hundratals nyfikna åskådare, och pressfotografernas kameror gick varma. En del av dem som bodde alldeles i närheten erbjöd sig vänligt att hjälpa till så gott de kunde.

Man fyllde snabbt ambulanserna och började transportera de skadade till sjukhus i närheten. Sjukhuspersonalen upprördes över vad som hänt. Många vittnen som bodde i närheten kom till sjukhuset för att erbjuda tröst och stöd. David Winder och Sue fördes till ett sjukhus som är särskilt rustat att ta hand om chockskadade. Den natten avlägsnade läkare på Liverpool Hospital, medan jag var nersövd, splitter som trängt djupt in i armen. När jag dagen därpå blev alltmer orolig ville jag träffa min hustru. På sjukhuset var man lite ängslig för det, men de lät mig gå så att jag kunde vara hos Sue den eftermiddagen.

Blodfrågan väcks

Jag fann henne på intensivvårdsavdelningen, och när jag från sängens fotgavel först fick se henne föll jag i gråt. Ett starkt missfärgat ansikte, svullet och vanställt till oigenkännlighet mötte mig. Grupper av stygn höll, likt små blixtlås, samman hennes ansikte.

Sue kunde inte se, eftersom hennes ögon, även ögonfransarna, var dolda bakom svullen vävnad. Av ansiktsbenen var näsbenet, överkäksbenet, okbenet och ögonhålans väggar krossade. Det verkligt allvarliga låg emellertid i att en del av kraniet precis över näsryggen slagits bakåt och punkterat en artär. Medan hon låg medvetslös begravd under spillrorna strömmade blod omärkligt ner i magsäcken. Hennes blodvärde sjönk till 60. (Kvinnor har normalt 140.)

Blodtransfusion blev genast en stridsfråga, vilket till slut förde oss in i en återvändsgränd med kirurgen. Han sade till Sue att hennes vägran att gå med på blodtransfusion skulle binda händerna på honom, ifall en sådan skulle behövas. Sue försäkrade honom att vi båda insåg det och att vi ”skulle godta vilken som helst rimlig alternativ metod men [att] vår önskan att ’avhålla . . . [oss] från blod’ inte var förhandlingsbar”. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Han kunde inte acceptera vår ståndpunkt.

Man började då utsätta oss för psykologiska trakasserier och fortsatte med det. Man frågade Sue om hon hade några barn, och när hon svarade ”nej”, blev svaret: ”Bra, för de skulle få en ful mor.” Han nämnde även för Sue att jag kanske tänkte skilja mig från henne på grund av hennes utseende. Hur reagerade Sue? ”Det var ytterst smärtsamt. Jag bestämde mig för att även om läkaren på sitt sätt ville få mig att se så bra ut som möjligt, skulle jag inte låta honom trampa på mitt samvete.” Hans oupphörliga trakasserier om blodtransfusion ökade bara spänningen och var slöseri med dyrbar tid. Under denna traumatiska period framstod den medkännande och fina omvårdnad som alla i vårdpersonalen gav Sue i skarp kontrast till läkarens uppträdande. De tillvann sig vår respekt.

Det hade nu gått 11 dagar sedan explosionen inträffade, och Sues ansiktsben hade nått det kritiska läge då de höll på att växa samman men på fel plats. Hon behövde snabbt bli opererad! Hennes läkare avslutade följande rond med ett vredesutbrott och skrek: ”Jag rör henne inte!” och gick sedan sin väg. Det här var de mest bekymmersamma stunderna i vårt liv. Men när vi blickar tillbaka visade det sig bli till välsignelse att läkaren övergav Sue.

En medkännande kirurg

Ett vittne som även är läkare talade för vår sak med en plastikkirurg som gick med på att behandla Sue med en alternativ metod. Även om det inte var den metod som medicinskt var att föredra, eliminerade det blodfrågan. Kirurgen visade sig vara respektfull och vänlig. Han tillvann sig vår respekt, eftersom han var inställd på att göra sitt bästa utan blod.

Gängade, ungefär 8 centimeter långa stålnålar med tråd skruvades in i Sues trasiga ansikte. Stålbryggor höll, i sin tur, nålarna på plats, vilket hjälpte benen att växa ihop rätt. ”Med taggar som stack ut från ansiktet under sex veckor var det ingalunda något nöje att sova!” medgav Sue. Man fäste hennes trasiga överkäke vid den oskadade underkäken för att förvissa sig om att den skulle växa ihop rätt. Hennes luktsinne kunde inte återställas.

Sue har sinne för humor och, vad viktigare var, kunde skratta åt sig själv, till exempel vid tanken att hon liknade en ”vandrande TVantenn”. Men hon skulle behöva mer än sinne för humor, eftersom hon måste genomgå operationer under de följande två och ett halvt åren, bland annat trumhinnetransplantation och omfattande tandarbeten.

Lärdomar

Vi lärde oss båda mycket, bland annat om bönens kraft och om att Jehova aldrig låter oss lida mer än vi kan klara av. Sue sade i förtroende när det gällde konfrontationen om blodfrågan med den förste kirurgen: ”Jag var mycket ängslig och ledsen över att det behövde bli en sådan konfrontation. Jag bad till Jehova varje gång, och känslan av fullständigt lugn som kom över mig ingav mig ny tillförsikt. Jag hade läst om andra vittnen som haft liknande erfarenheter, men nu fick jag själv erfara det.” Nu när vi har sett hur Jehova hjälper i situationer som förut skulle ha gjort oss modlösa, har vi större tillförsikt om vi skulle få utstå prövningar i framtiden.

Somliga har frågat oss hur Jehova kunde tillåta att en Rikets sal utsattes för bombattentat och att en broder dog. Både förr och nu har Guds folk många gånger utsatts för brutalitet. Om Jehova hade omgärdat dem med ett skydd, som Satan påstod att han gjort med Job, skulle deras motiv för att tjäna honom kunna ifrågasättas. Vi har ingen anledning att tro att vi är osårbara, att Gud alltid räddar vårt skinn, även från ”oförutsedda händelser”. Att vi är beredda att lida, och rentav dö för vår tro eller på grund av oförutsedda händelser, talar för att vår tillbedjan är äkta, osjälvisk — inte opportunistisk. — Predikaren 9:11, NW; Job, kapitel 1 och 2; Matteus 10:39.

Broderskap i verksamhet

Under denna påfrestande tid visade sig våra andliga kamrater vara ”mer trogna än en broder”. (Ordspråksboken 18:24) Sue förklarar: ”Några i min släkt flög 400 mil för att vara hos oss de två första kritiska veckorna. Eftersom jag hade ständiga mardrömmar, kändes det skönt att släkt och vänner satt hos mig.” En till synes ändlös ström av vykort, brev, telegram och blommor strömmade in från omtänksamma bröder och systrar både härifrån och från andra länder. Hur tacksamma var vi inte över dessa ”gyllene äpplen i silverskålar”. (Ordspråksboken 25:11) Ett fint vittnesbörd blev avgett. Det var i sanning broderskap i verksamhet.

Sue tillägger: ”Vi fick även praktisk hjälp. Nära vänner bland vittnena pressade frukt och grönsaker som var särskilt rika på järn. Eftersom vi bad läkarna respektera våra önskemål, var vi skyldiga att hjälpa dem, vilket i mitt fall innebar att bygga upp blodvärdet. Jag fick även järntillskott.” Många av oss blev riktigt duktiga på att omvandla en hel måltid till flytande form, och till Sues fördel skall det sägas att hon blev lika duktig på att dricka det. (Har du någonsin provat att inta en stekt maträtt med sugrör?) Sue säger: ”Allt detta ledde till att hemoglobinvärdet steg med 30 gram per liter före operationen, vilket gladde min nye kirurg mycket.”

Tålamod, kärlek, bön, Guds andes hjälp och helt enkelt tidens gång, såväl som förståndigt val av föda, har bidragit till att Sue tillfrisknat. Vissa skador har lämnat spår efter sig som endast Guds rike i sin rätta tid kommer att rätta till. När det gäller Sues ansikte är det, för dem som känner henne väl, en aning förändrat, men ändå till heder för kirurgen, och för mig är hon fortfarande vacker.

Ja, det är något visst med det hopp som vi som Jehovas vittnen har. Det kan föra oss genom vilken som helst prövning. Och i stället för att försvaga församlingen andligen stärkte detta eldprov våra band. En intresserad vän som var närvarande vid explosionen medger med ett leende att han blev ”bombad in i sanningen”. Efter att med egna ögon ha bevittnat ett så brutalt angrepp på fredsälskande familjer blev han än mer besluten att fortsätta sitt bibelstudium.

Hittills har ingen åtalats för bombattentatet, men polisen hyser starka misstankar mot och har pekat ut en illvillig mördare som hatade vittnena. Men de har inte tillräckliga bevis för att kunna väcka åtal. Han har bundits vid ett antal andra brott.

Nu, mer än sex år senare, åtnjuter Sue och jag fortfarande privilegiet att få tjäna som medarbetare vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Australien. Överlämnandet av vår nya Rikets sal, som byggdes enligt snabbyggemetoden den 22—24 juni 1990, alldeles intill den plats där den gamla, utbombade salen låg, var till särskilt stor glädje för oss. Kristen kärlek har övervunnit en människas blinda hat. — Berättat av Peter och Sue Schulz.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 10]

Nyligen taget foto av Peter och Sue Schulz

Sue Schulz får ansiktet återställt med hjälp av ståltråd

[Bild på sidan 13]

En ny och större Rikets sal