Kontakt med andevärlden
I DE centrala delarna av en typisk västafrikansk stad låg ett vackert envåningshus, som var målat i vitt och grönt. I receptionen satt två sekreterare och skrev på sina skrivmaskiner. I rummet fanns också flera stolar, där människor satt och väntade på att få träffa babaláwo, spåmannen.
Bakom skrivbordet i ett angränsande mottagningsrum, bredvid en faxapparat, satt babaláwon själv. Han var kraftigt byggd, hade gråsprängt hår och bar en lång, vit klädnad, dyrbar och vackert broderad. ”Min far var spåman”, förklarade han. ”Jag föddes in i yrket. Jag växte upp med det. Redan när jag var fem år började jag följa med min far när han spådde. Jag såg hur han gjorde och tog efter honom, ända tills det blev helt naturligt för mig.”
Babaláwon pekade på en stor trätavla, som i grova drag beskrev den komplicerade spådomsmetod som hans folk hade använt i många generationer. Metoden går ut på att kasta 16 ”palmnötter” (oljepalmkärnor) på ett visst sätt, och den har nu spritt sig över hela Västafrika och även till andra platser. ”Människor kommer till mig med alla slags problem”, sade han, ”till exempel problem med kvinnor, sterilitet, arbetslöshet, sinnessjukdom, hälsa. Beroende på vad resultatet av spådomen blir, anropar man antingen förfäderna eller gudomligheterna om hjälp. I båda fallen måste något slag av offer frambäras.”
Traditionella religiösa sedvänjor, till exempel spådom, har en mycket stark ställning i den här delen av Afrika, men det har också kristenhetens kyrkosamfund. Inte långt från babaláwons mottagning ligger flera vitmålade byggnader. På skyltarna utanför kan man läsa: Kung Salomo II:s kyrka, Keruber och serafer, Kristi himmelska kyrka, Kristi apostoliska kyrka, Kristi härolders kyrka. Dessa kyrkor verkar sida vid sida med den traditionella religionen och anammar ibland dess sedvänjor. Babaláwon förklarade: ”Jag talade nyligen med biskopen. Han kom hit och besökte mig. När vi hade resonerat i omkring 30 minuter, sade han att han ville att vi skulle försöka få till stånd någon sorts dialog, där kristna och traditionalister kan sitta ner tillsammans för att utbyta idéer och reda ut missförstånd.”
Dörrar till andevärlden
Sådana missförstånd kretsar ofta kring frågan om vilka som egentligen bebor andevärlden. I Afrika söder om Sahara tror människor allmänt att det finns två grupper av andevarelser. Den ena gruppen består av gudomligheter eller gudar, som aldrig har varit människor. Den andra gruppen utgörs av förfäderna, eller de dödas andar, som har till uppgift att vaka över de efterlevandes liv och lycka. Både gudomligheterna och förfäderna anses ha makt att antingen hjälpa eller skada dem som bor på jorden, och därför måste båda grupperna visas tillbörlig respekt och vördnad.
Liknande trosuppfattningar förekommer i många andra delar av världen. Jorden över försöker människor på olika sätt komma i kontakt med övernaturliga krafter för att få kännedom om framtiden och få hjälp och vägledning i det dagliga livet. Kan man verkligen få hjälp från andevärlden? Jesus Kristus, som själv hade varit där, visade att man kan det. Han sade: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” (Matteus 7:7) Men för att få hjälp måste vi vända oss till rätt person, söka på rätt sätt och bulta på rätt dörr. Om vi bultar på fel dörr, kanske den öppnas av någon som vill skada oss, inte hjälpa oss.
Det är därför mycket viktigt att veta vilka som befinner sig i andevärlden och vilka som inte gör det. Vi måste också kunna skilja mellan dem som vill oss väl och dem som vill oss illa. Slutligen måste vi veta hur vi skall gå till väga för att få hjälp av dem som verkligen kan hjälpa. De två följande artiklarna tar upp dessa frågor.
[Bildkälla på sidan 3]
Foton på sidorna 3 och 4: The Star, Johannesburg