Det gåtfulla näbbdjuret
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
NÄR vetenskapsmän första gången såg näbbdjuret, visste de inte var de skulle placera det. Här fanns en levande paradox, ett litet knyte motsägelser som kullkastade några av deras vetenskapliga uppfattningar. Följ med så får du lära känna denna unika lilla australier — en charmig, blyg och älskvärd varelse. Men låt oss först förflytta oss tillbaka till år 1799 och se vilken uppståndelse det blev när det första näbbdjursskinnet hamnade i händerna på brittiska vetenskapsmän.
”Han kunde bokstavligen inte tro sina ögon”, sägs det i ett uppslagsverk beträffande dr Shaw, biträdande intendent vid naturhistoriska avdelningen på British Museum. Han misstänkte att ”någon hade fäst en anknäbb vid kroppen av ett fyrfotadjur. Han försökte ta bort näbben, och man kan fortfarande se märkena efter hans sax på det ursprungliga skinnet.”
Även om vetenskapsmännen kom fram till att skinnet var äkta, gjorde det dem förbryllade. Näbbdjuret har ett fortplantningssystem som i stora drag liknar fåglarnas, men det har också mjölkkörtlar. Denna skenbara motsägelse väckte frågan: Lägger denna otroliga varelse ägg eller inte?
Efter flera års tvistande upptäckte man att näbbdjuret faktiskt lägger ägg. Men det verkade som om varje upptäckt bara gjorde att gåtan blev ännu svårare. Hur klassificerar man ett djur som 1) lägger ägg men har mjölkkörtlar, 2) har päls men också en anknäbb och 3) har ett skelett som påminner om de växelvarma kräldjurens men självt är jämnvarmt?
Med tiden enades vetenskapsmännen om att näbbdjuret är ett däggdjur tillhörande ordningen Monotremata (kloakdjur). Kloakdjuren har precis som kräldjuren endast en kroppsöppning, en så kallad kloak, för ägg, sperma, spillning och urin. Det finns bara ett annat levande kloakdjur: myrpiggsvinet. Näbbdjuret fick det vetenskapliga namnet Ornithorhynchus anatinus, som betyder ”ankliknande djur med fågelnäbb”.
Vi hälsar på hos ett näbbdjur
Visst kan vi gå till en djurpark för att få se ett näbbdjur, men ingenting går upp mot att se det hemlighetsfulla näbbdjuret ute i det fria — något som faktiskt få australier har gjort. Vi börjar vårt sökande i östra Australien, på sandstensplatån Blue Mountains väster om Sydney. Det finns många floder, bäckar och sjöar att välja på i de östra delarna av Australien.
Innan solen börjar gå upp kommer vi fram till en gammal träbro över en spegelblank flod, kantad med eukalyptusträd. Vi står tysta och tittar tålmodigt ut över vattnet i hopp om att få se silhuetten av ett simmande näbbdjur. Vi blir snart belönade. Omkring 50 meter längre upp i floden dyker en varelse upp. Den simmar mot oss. Vi måste stå helt stilla.
Krusningarna som utgår från näbben bekräftar att det är ett näbbdjur. Dessa avslöjande krusningar bildas när näbbdjuret krossar födan, som det har samlat i kindpåsarna under sitt sökande efter föda på flodbottnen. Även om födan varierar från årstid till årstid, består den i huvudsak av maskar, insektslarver och sötvattensräkor.
Blir du förvånad över att näbbdjuret är så litet? De flesta blir det. De föreställer sig att näbbdjuret är ungefär lika stort som en bäver eller en utter. Men som du kan se är näbbdjuret till och med mindre än en vanlig katt. Hanarna är mellan 45 och 60 centimeter långa och väger mellan ett och två och ett halvt kilo. Honorna är något mindre.
Näbbdjuret tar sig fram genom växelvisa simtag med framfötterna, vilka är försedda med simhud. Det dyker ljudlöst ner under vattenytan och stannar där i en till två minuter medan det simmar mot bron och under den. Bakfötterna, som till viss del är försedda med simhud, används inte för att ta sig fram, utan tjänar som roder, och de samverkar med svansen när det simmar. Det använder bakfötterna också till att hålla sig fast när det gräver en bohåla.
Om näbbdjuret känner sig stört, dyker det med ett hörbart plask, och det betyder adjö! Vi talar därför endast när det är under vattenytan. ”Hur kan ett sådant litet djur hålla värmen, särskilt på vintern då vattnet är iskallt?” viskar du. Näbbdjuret klarar sig bra tack vare två hjälpmedel: dels den höga ämnesomsättningen, som alstrar energi och på så sätt värmer upp kroppen inifrån, dels den täta pälsen, som inte släpper ut värmen.
Den häpnadsväckande näbben
Näbbdjurets mjuka, gummiartade näbb är mycket sofistikerad. Den är välförsedd med receptorer som reagerar på beröring och elektriska signaler. När näbbdjuret är på flodbottnen, söker det igenom området genom att sakta föra näbben från den ena sidan till den andra. Det kan till och med känna av svaga elektriska fält som bildas när bytet drar ihop sina muskler. När näbbdjuret är under vattenytan, är näbben dess huvudsakliga kontakt med omvärlden, eftersom ögon, öron och näsborrar är tillslutna.
Se upp för sporrarna!
Om vår lille vän är en hane, är han beväpnad med sporrar på bakbenens fotleder, sporrar som via kanaler står i förbindelse med två giftkörtlar i låren. Med all kraft sticker han båda sporrarna i angriparens kropp, på ungefär samma sätt som en ryttare sporrar sin häst. Sedan den första chocken har lagt sig känner offret svåra smärtor, och det angripna området svullnar.
I fångenskap kan näbbdjuret emellertid bli lika tamt som en hundvalp. I Healesville Sanctuary, ett djurreservat i delstaten Victoria som har haft näbbdjur i flera decennier, berättar man att ett näbbdjur brukade ”underhålla besökare i timmar; han tumlade runt, runt för att få magen kliad. ... Tusentals besökare samlades för att se detta ovanliga lilla djur.”
Vårt näbbdjur gör sin sista dykning för den här gången just när morgonsolen når över bergstopparna i öster. Under natten har han ätit föda motsvarande mer än en femtedel av sin vikt. När han kliver upp ur vattnet, viks simhuden på hans framfötter tillbaka och avslöjar kraftiga klor. Han försvinner nu till en av sina många bohålor, vilka han förståndigt nog har grävt ut bland trädrötter som skyddar mot erosion och ras. Bohålorna är vanligen omkring 8 meter långa, men andra hål kan vara från 1 till närmare 30 meter långa och kan ha flera sidoingångar. Bohålorna skyddar även mot extrema temperaturer och utgör en varm och bekväm lya för näbbdjurshonan att föda upp sina ungar i.
Äggläggningsperioden
På våren beger sig honan av till en bohåla, isolerad med blad och gräs, i en av hennes längsta gångar och lägger ett till tre (vanligen två) ägg som är lika stora som en tumnagel. Hon ruvar äggen genom att omsluta dem med sin kropp och sin feta svans. Omkring tio dagar senare tar sig ungarna ut ur de pergamentliknande skalen och suger sedan i sig av mjölken som kommer från moderns båda mjölkkörtlar. Näbbdjurshonan föder själv upp sina ungar; de här däggdjuren ger inte bevis på livslånga parförhållanden.
Någon gång i februari, efter att under tre och en halv månaders tid ha vuxit kraftigt, är de unga näbbdjuren redo för vattnet. Eftersom en viss vattenmängd endast kan föda ett begränsat antal djur, kan de unga djuren vara tvungna att så småningom söka sig till andra vattendrag där populationen inte är så stor, vilket kan innebära att de måste korsa farliga landområden.
Det finns näbbdjur som i fångenskap har blivit mer än 20 år, men de flesta lever inte så länge i vilt tillstånd. Torka och översvämning tar ut sin rätt, och det gör också sådana rovdjur som varaner, rävar, större rovfåglar och, i de norra delarna av delstaten Queensland, till och med krokodiler. Människan utgör dock det största hotet mot näbbdjuren, inte genom att avsiktligt döda dem (näbbdjuren är nu strängt skyddade), utan genom att obarmhärtigt göra intrång i deras naturliga miljö.
Om du någon gång besöker Australien, kan du själv få se vår unika lilla anknäbbade ”korsning” i dess naturliga miljö, för ingen annanstans i världen kan man få se den i vilt tillstånd. När du betraktar näbbdjuret, kommer du att uppleva ännu en sida av Skaparens gränslösa fantasi — och sinne för humor.
[Bild på sidan 17]
Näbbdjuret tar sig fram med hjälp av sina simhudsförsedda fötter
[Bildkälla]
Genom tillmötesgående från Taronga Zoo
[Bild på sidan 17]
Näbbdjuret är mindre än en vanlig katt och väger mellan ett och två och ett halvt kilo
[Bildkälla]
Genom tillmötesgående från dr Tom Grant
[Bild på sidan 17]
Med sin mycket känsliga näbb hittar det byte i vattnet. (Det här näbbdjuret finns i Healesville Sanctuary)
[Bildkälla]
Genom tillmötesgående från Healesville Sanctuary
[Bildkälla på sidan 16]
Foto: Genom tillmötesgående från dr Tom Grant