”När jag är svag, då är jag full av kraft”

JAG växte upp i en liten stad som heter Petaluma, norr om San Francisco i Kalifornien. Min mamma var i viss mån troende, men min pappa hade inte mycket till övers för religion. Själv har jag alltid trott på en skapare — då visste jag bara inte vem han var.

Jag växte upp som ett lyckligt barn. Jag minns med glädje den där bekymmerfria tiden! Då anade jag inte att det i min kropp pågick något som skulle ta bort mycket av denna frihet. År 1960, när jag gick sista året på gymnasiet, minns jag att jag talade med min bästa kamrat om den värk jag kände i flera av mina fingrar.

Snart började det göra så ont i mina fötter att min mamma tog mig till ett sjukhus i San Francisco, där jag blev kvar i sex dagar. Jag var då 18 år, och undersökningarna visade att jag hade reumatoid artrit (ledgångsreumatism). Man började behandla mig med injektioner av guldnatriumtiosulfat; sedan fick jag prednison och längre fram ett annat kortisonpreparat. Sammanlagt tog jag dessa mediciner i 18 år. Var och en av dem minskade smärtan under några år men förlorade gradvis sin verkan, så att jag måste pröva något annat. Smärtan gjorde sig ständigt påmind, och jag sökte desperat efter någon annan medicinsk behandling. Jag har funnit en del alternativa behandlingsmetoder som har hjälpt i viss utsträckning. Tack och lov är värken nu inte så kraftig jämfört med när sjukdomen var mer aggressiv.

En dag år 1975 fann min son av en tillfällighet en anteckningsbok efter min mamma med uppgifter om mig som barn. Jag fick reda på att när jag var sex månader gammal hade en läkare gett mig strålbehandling, eftersom min thymuskörtel var förstorad. Själv tror jag att den strålbehandling som man ordinerade mig som barn kan ha orsakat mitt nuvarande tillstånd. Vilket fruktansvärt misstag, om det skulle vara så!

Jag gifte mig 1962. År 1968, då sjukdomen fortfarande var i ett tidigt stadium, arbetade min man, Lynn, och jag tillsammans i ett bageri vi ägde. Vi brukade gå upp omkring klockan fyra på morgonen, min man satte degen och sov ibland en stund på mjölsäckarna medan brödet var i ugnen. Sedan skivade vi och packade brödet, varefter Lynn levererade det till våra kunder. Då och då hände det att en man som sålde försäkringar stannade till vid bageriet och talade med oss om Guds utlovade rike. Vi tyckte om det vi hörde, men vi var alltför upptagna. Vår brödförsäljning ökade, och vi tyngdes ner av ytterligare arbete. Till vår stora glädje ville ett annat bageri köpa vårt bageri! Lynn började arbeta hos dem, och jag började i en kosmetikabutik. Min reumatism förvärrades, och med tiden kunde jag arbeta bara tre dagar i veckan, och till sist var jag tvungen att sluta helt.

Under den tiden kom ett Jehovas vittne regelbundet till vårt hem och erbjöd mig tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag brukade alltid ge henne ett bidrag och skaffa tidskrifterna i tron att jag gjorde henne en tjänst. När hon hade gått brukade jag utan att titta i dem lägga dem på hyllan några dagar, och sedan brukade alltid någon av oss kasta dem. Så dumt det var, med tanke på att vi nu inser deras andliga värde! Men vid den tiden verkade andliga ting helt enkelt inte vara av någon större betydelse.

Medvetna om vårt andliga behov

En kväll samtalade min man och jag om att det måste finnas någon ytterligare mening med livet än att bara äta och sova och arbeta så hårt. Vi började söka efter den andlighet som saknades i vårt liv. Vi vände oss till en liten kristen församling som låg vid vår gata, men vi tyckte inte att vi fick den andliga uppbyggelse vi hade hoppats på. Kyrkomedlemmarna där talade nästan enbart om sina egna problem i området.

Det vittne som brukade komma med tidskrifterna till mig hade gjort det i nästan ett års tid, men jag gjorde som jag brukade med tidskrifterna, ända tills jag slutligen läste artikelserien ”Är det längre lidet än du tror?” i Vakna! för 8 oktober 1968 (på svenska 22 april 1969). Jag tyckte om det jag läste, och lyckligtvis kände min man det på samma sätt. Vi började studera, och vi sög åt oss av sanningen som tvättsvampar. Vi kunde inte få nog av alla de underbara ting vi fick lära oss, och 1969 blev vi döpta.

Allteftersom tiden gick fick jag svårare att resa mig upp och att sätta mig, och det blev mycket svårare att gå. Jag var tvungen att med våld böja knäna för att kunna ta mig in i och ut ur bilen. Men jag hade lärt mig att leva med begränsningar och smärtor som ofta fick mig att gråta. Så jag fräschade till min makeup lite grann, och så bar det i väg igen till möten eller ut i tjänst på fältet. Jag gick från dörr till dörr så länge jag kunde göra det. Jag försökte komma ut i tjänsten på fältet en eller två gånger i veckan, ända tills stelheten och smärtan i mina leder inte längre gjorde det möjligt. Ofta oroade jag mig för att falla omkull och för att jag inte skulle kunna resa mig igen. Men det hjälper att tala med Jehova. Ibland ropar jag till honom med många tårar.

Men det var inte alltid möjligt att gråta. Ledgångsreumatism leder ibland till ögontorrhet. Tidvis har ögontorrheten varit så allvarlig att det varit svårt att läsa. Då lyssnade jag i stället på kassettinspelningar av Bibeln. Jag gick ofta omkring med ögonen slutna, eftersom ögonlocken skrapade ögonen, när jag rörde på dem. Jag kunde lika gärna ha varit blind. Jag var tvungen att droppa särskild tårvätska i ögonen var femte minut. När det var som värst, var jag tvungen att droppa medicin i ögonen och ha bandage i fem eller sex dagar tills det blev bättre. Det är inte någon liten uppgift att hålla tacksamheten vid liv när man måste kämpa med en långvarig sjukdom som det inte är rimligt att förvänta någon lindring för i den här ordningen.

År 1978 blev jag tvungen att börja använda rullstol. Det var inget lätt beslut. Jag hade skjutit det framför mig så länge som jag bara kunnat, men jag hade nu inte längre något val. Jag hade vetat att den dagen skulle komma, men jag hoppades att Guds nya värld skulle komma innan dess. Lynn köpte en hög stol med femhjuligt stativ. Med den kunde jag själv ta mig runt i huset.

Det var mycket frustrerande att vilja nå en sak men inte kunna det, eftersom jag inte kunde sträcka armarna så långt och inte kunde få så bra grepp med mina böjda och vridna fingrar. I sådana lägen använder jag min ”gripklo”. Med den kan jag plocka upp saker från golvet, öppna ett skåp och ta ut ett fat eller hämta något i kylskåpet. Allteftersom jag lär mig nya färdigheter med min ”gripklo”, kan jag också klara av en del hushållssysslor. Jag kan laga mat och diska, stryka och vika kläder och moppa golvet. När jag gör framsteg känner jag mig lite stolt, och jag är glad över att jag fortfarande kan hjälpa till med något av det som behöver göras i hushållet. Men det som tidigare tog mig bara några minuter att göra tar nu flera timmar.

Telefonvittnande

Det tog sin tid, men till slut hade jag uppbådat mod att försöka mig på telefonvittnande. Jag trodde inte att jag skulle klara av det, men nu tycker jag verkligen om det och har också haft en del framgångar. Med tanke på att jag på det här viset kan tala med människor om Jehova och hans uppsåt påminner det förvånansvärt mycket om att gå från dörr till dörr.

En av mina framställningar brukar börja så här: ”Hej, är det här hos ——? Jag heter Luretta Maass. Jag ringer ett helt kort samtal, och jag skulle gärna vilja tala med dig. Har du tid ett par minuter? (Ett typiskt svar blir då: ”Vad gäller saken?”) Det är skrämmande att se vad som händer i världen, eller hur? (Jag låter dem svara.) Jag skulle vilja återge en tanke från Bibeln som ger oss ett verkligt hopp för framtiden.” Så läser jag bönen Fader vår och ibland 2 Petrus 3:13. En del sådana här ”besök” har jag kunnat lämna vidare till andra systrar eller till Lynn, så att de får följa upp intresset åt mig.

Genom åren har jag haft många trevliga samtal och har fått tillfälle att skicka broschyrer, tidskrifter och böcker till sådana som visat intresse. En del har börjat studera Bibeln per telefon. En dam som jag talade med sade att hon tyckte att det räckte om hon studerade för sig själv. Men efter flera samtal tackade hon ja till en inbjudan att studera Bibeln hemma hos oss, eftersom jag hade berättat för henne om mina omständigheter.

Vid ett annat tillfälle när jag vittnade uppgav en telefonsvarare ett nytt nummer. Jag brukar alltid ringa enbart lokalsamtal, men trots att den här abonnenten bodde ganska långt borta, kände jag mig motiverad att ringa dit i alla fall. Efter en stunds samtal sade kvinnan jag samtalade med att hon och hennes man ville komma i kontakt med människor som verkligen är kristna. Lynn och jag åkte då till deras hem, som låg ungefär en timmes bilväg bort, för att studera med dem.

Jag känner fortfarande glädje och lycka över att få tala med andra om Jehova och hans löften om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet skall bo. En kvinna som jag har samtalat med vid olika tillfällen under en period på flera månader sade nyligen: ”Varje gång jag samtalar med dig, känns det att jag får mera kunskap.” Jag vet att den kunskap som jag delar med mig av till andra leder till evigt liv och att den ger en glädje som kan märkas också hos en människa som är vanställd av sjukdom. Ibland kan jag göra mer i tjänsten än vanligt, men jag önskar hela tiden att jag skulle kunna göra mycket, mycket mer! Jag vet att Jehova är medveten om vars och ens personliga omständigheter och att han uppskattar att vi gör vad vi kan, oavsett hur lite det kan tyckas vara. Ofta har jag tänkt på orden i Ordspråken 27:11, som lyder: ”Var vis, min son, och gläd mitt hjärta, så att jag kan ge den svar som smädar mig.” Jag vill vara bland dem som bevisar att Satan är en lögnare.

Det är alltid uppmuntrande att vara med vid mötena, även om det är svårt för mig att komma till dem. Jehova har gjort så många underbara anordningar för att vi skall vara andligen välnärda, så jag vill dra full nytta av dem. Vi är verkligen glada över att våra två barn har gjort sanningen till sin egen! Terri, vår dotter, är gift med en fin broder, och de har fyra barn som jag älskar innerligt. Det värmer verkligen våra hjärtan att se att barnbarnen också älskar Jehova! Vår son, James, och hans hustru, Tuesday, har valt att tjäna Jehova vid Betel i Brooklyn i New York, Jehovas vittnens världshögkvarter.

Ett jordiskt paradis i Jehovas kraft

Jag försöker hålla i minnet alla Jehovas underbara löften om en paradisisk jord. Redan nu finns det så mycket i hans skapelse som vi kan finna nöje i. Jag njuter av en vacker solnedgång. Variationen bland blommorna och deras dofter skänker mig välbehag. Jag älskar rosor! Det är inte ofta jag kan vara utomhus, men när jag kan det, njuter jag verkligen av att känna värmen från solen. Jag sluter ögonen och föreställer mig en vacker plats i bergen, där min familj har trevligt tillsammans på en öppen äng, full med vilda blommor. En porlande bäck rinner där, och det finns gott om saftiga, söta vattenmeloner åt alla! När jag kan målar jag bilder som hjälper mig att tänka på det utlovade jordiska paradis som skall komma. När jag målar föreställer jag mig att jag är där. Jag vet att Jehova kan förverkliga de dyrbara inre bilder som jag nu håller så kära.

Jag tycker om att tänka på orden i Jakob 1:12, där det sägs: ”Lycklig är den man som fortsätter att hålla ut under det han prövas, därför att han sedan han blivit godkänd skall få livets krona, som Jehova har lovat dem som fortsätter att älska honom.” Paulus liknade den sjukdom han hade vid ”en Satans ängel” som gav honom ”slag på slag”. Han bad att Jehova skulle ta bort hans svaghet, men han fick veta att Guds kraft gjordes fullkomlig i hans svaghet. Att Paulus hade framgång trots svaghet bevisade alltså att Guds kraft verkade på honom. Paulus sade: ”När jag är svag, då är jag full av kraft.” (2 Korinthierna 12:7–10) Det känns som om det lilla jag nu kan göra trots mina begränsningar är möjligt enbart genom Guds kraft som verkar på mig.

Aposteln Johannes lät nedteckna en berättelse som verkligen är till uppmuntran för mig. Berättelsen handlar om en man som på grund av sjukdom varit bunden till en vilomatta i 38 år. Tillsammans med andra sjuka brukade han hoppfullt ligga och vänta vid en vattendamm, eftersom han hade en stark önskan att få vederkvicka sig i dammen. Men han kunde inte komma ner i det vatten som han trodde skulle kunna bota honom. En dag fick Jesus syn på honom och frågade honom: ”Vill du bli frisk?” Vilka glädjetårar som skulle besvara den frågan, om den ställdes till mig! ”Jesus sade till honom: ’Stig upp, lyft upp din vilomatta och gå.’” (Johannes 5:2–9) Det är många av oss som ivrigt väntar på att få höra sådana ord! — Berättat av Luretta Maass.

[Bild på sidan 24]

Jag föreställde mig ett barn som älskade människor — och här är hon, lyckligt gående över en äng

[Bild på sidan 25]

När jag är på fantasifullt humör ser jag för min inre syn en äventyrlig pojke på styltor, med sin hund springande runt benen

[Bilder på sidan 26]

Jag letar upp telefonnummer för telefonvittnande

Jag ringer upp