Träsnideri — en gammal afrikansk konstart

Från Vakna!:s korrespondent i Nigeria

TRÄSNIDARE har länge varit verksamma i Benin City, en stad som ligger i det som nu är södra Nigeria. För fyra hundra år sedan var Benin City huvudstad i ett mäktigt och högt utvecklat kungarike. Besökare från Europa förundrade sig över stadens breda och raka gator, de välordnade husen och de värdiga, laglydiga invånarna. I flera århundraden blomstrade Benin City som ett av Västafrikas viktigaste handels- och kulturcentra.

Beninriket styrdes av en rad kungar som kallades ”obas”. Dessa obas understödde aktivt konsten. Deras praktfulla palats i Benin City var smyckat med fulländade väggreliefer i brons, snidade trähuvuden och utsökta, skickligt utförda elfenbenssniderier. Även om de gamla träsniderierna inte har överlevt tidens och termiternas härjningar, är det uppenbart att träsnidare var verksamma i riket. Martins Akanbiemu, tidigare intendent vid National Museum i Lagos, skriver: ”Träsnidarskrået ... tycks ha varit det äldsta hantverksskrået som arbetade för oban.”

År 1897 plundrade brittiska styrkor Benin City och förde bort dess nu ovärderliga konstskatter till Europa — mer än 2.000 föremål. De största samlingarna av gammal konst från Benin finns nu att beskåda, inte i Nigeria, utan på museer i London och Berlin.

Träsnideri i våra dagar

I våra dagar är Benin City en livlig stad, precis som många andra städer i Nigeria, men spår av dess forna glans finns ännu kvar. Palatset har återuppbyggts, och där bor den nuvarande oban. Man kan se rester av den djupa vallgraven som omgav den gamla staden, och om man lyssnar noga kan man höra ett svagt tick tick tick — ljudet av en mejsel som bearbetar trä.

En man vid namn Johnson har snidat träskulpturer i Benin City i 20 år. Under gångna århundraden gjorde man huvuden i trä och brons för att bevara minnet av dem som dött. Dessa huvuden prydde de altare som var förbundna med förfädersdyrkan. Men de huvuden som Johnson snidar liknar inte dem som tidigare användes i religiösa syften. Hans skulpturer är enbart prydnadsföremål.

Johnson arbetar i ebenholts, ett hårt, tätt träslag som lämpar sig utmärkt till sniderier. Han använder mest kärnveden, eller den inre veden, av trädet. Kärnveden hos den nigerianska ebenholtsen är ofta kolsvart, även om vissa träd har kärnved som är randig eller som är grå- till svartaktig. Han använder också en del splintved, eller yttre ved. Den ger en tilltalande röd färg, som kompletterar den svarta. Både röd och svart ebenholts kan poleras till vacker glans.

Det finns gott om ebenholts i Nigeria. När ett ebenholtsträd fällts, låter man det ofta ligga kvar i bushen några månader för att torka. Även sedan ebenholtsstocken har kommit till verkstaden låter Johnson träet torka ytterligare några månader, innan han använder det. Detta är mycket viktigt, eftersom trä som inte är torrt kan ändra form och spricka.

När det är dags att snida, sågar Johnson med en handsåg ut ett stycke som är ungefär 40 centimeter långt. Efter att ha väntat ytterligare en vecka, för att vara säker på att trästycket inte kommer att spricka, tar han en krita och ritar på träet upp konturerna av det huvud som han har tänkt snida. Därefter går han till verket.

Han använder först en flat mejsel, sedan en krökt och sist en finare. Därefter filar han med en rasp, och sedan skär han ut detaljerna med snidkniven. Johnson är intensivt koncentrerad medan han arbetar. Om han är ouppmärksam, kan resultatet bli en skulptur med ett egendomligt leende eller med ett öga som tittar åt fel håll.

När snideriarbetet är klart, övertar en av Johnsons lärlingar skulpturen och slipar den först med grovt och sedan med allt finare sandpapper. Till sist stryker man på möbelpolityr eller skokräm och borstar med skoborste tills skulpturen är skinande blank. Det tar två dagar att snida ett trähuvud liknande dem som syns på bilderna. Slipning och polering tar ytterligare tre dagar.

När skulpturen är färdig, ställer Johnson den åt sidan och låter den stå några månader för att försäkra sig om att inga sprickor uppstår. Om träet var tillräckligt torrt när han började snida, kommer det inte att spricka. Det gör det vanligtvis inte, men om det skulle uppstå en spricka, går skulpturen tillbaka till verkstaden för igenfyllning av sprickan, slipning och ny polering.

Utbildning i sniderikonsten

Johnson har sex lärlingar, som är mellan 10 och 18 år. De lär sig sniderikonsten från slutet, från det sista till det första momentet. Det första en lärling får lära sig är alltså att polera. Sedan lär han sig slipa med sandpapper. Senare visar man honom hur man använder en rasp. Till sist kommer den dag då han tar en flat mejsel och hugger ut de första flisorna ur ett nytt trästycke.

”Alla passar inte till snidare”, säger Johnson. ”Först och främst måste man ha fallenhet och förmåga att koncentrera sig. Man måste också lära sig att ha tålamod under arbetets gång och att kunna rätta till de misstag man gör. Uthållighet behövs också, för det tar minst tre år att bli en bra snidare. Men det är inte slutet på det hela — man blir aldrig fullärd. Med övning ökar man hela tiden sin skicklighet.”

[Ruta/Bild på sidan 20]

Myran och träsnidaren

Somliga säger att den afrikanska konsten står i stor tacksamhetsskuld till den vita myran eller termiten. Träsnidaren skapar en skulptur, och den vita myran förstör (med viss hjälp av det tropiska klimatet) skulpturen, ibland på bara några dagar! Under århundradenas gång har den vita myran hållit träsnidaren sysselsatt. Det har varit en ändlös, men konstruktiv, cykel: Myran förstör, och snidaren börjar om igen, med möjlighet att öka sin skicklighet och utveckla fantasifulla nya stilar.

I boken African Kingdoms sägs det: ”Mögelsvampen och den flitiga vita myran gjorde det i stort sett omöjligt för träsnidarna att kopiera eller bli påverkade av tidigare alster. Följden blev att det rådde ett ständigt behov av nya föremål och att det fanns större möjlighet till variation i formen; man kopierade mycket mindre och blev mycket mer beroende av den egna skickligheten och fantasin.”

Somliga säger att detta förhållande mellan myran och träsnidaren är en del av förklaringen till den konstskicklighet som har gjort afrikansk konst så berömd. Forskaren William Fagg skriver i sin bok Nigerian Images: ”Låt oss ... känna tacksamhet mot den vita myran, som, hur ovälkomna de flesta av dess aktiviteter än kan vara för människan, i århundraden och årtusenden har samverkat med den tropiske träsnidaren i en fortgående och oerhört produktiv process.”

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från dr Richard Bagine

[Bilder på sidan 19]

En träskulptur blir till:

1. det bästa trästycket väljs ut,

2. konturerna av det huvud som skall snidas ritas upp,

3. mejsling, 4. slipning, 5. polering