Sökandet efter ett paradis

BERÄTTAT AV PASCAL STISI

Det var sent på natten, och gatorna i staden Béziers i södra Frankrike var tomma. Min vän och jag upptäckte en nymålad vägg till en bokhandel med religiös litteratur och klottrade med stora svarta bokstäver den tyske filosofen Nietzsches ord: ”Döda är alla gudar: nu vill vi att övermänniskan får liv!” Men hur hade jag fått den inställningen?

JAG föddes 1951 i Frankrike i en katolsk familj av italiensk härkomst. När jag var barn, brukade vi åka på semester till södra Italien. Där hade varje by sin egen staty av jungfru Maria. Tillsammans med min morfar gick jag bakom dessa stora smyckade statyer i ändlösa processioner över bergen — men jag hade ingen tro. Jag avslutade min grundläggande utbildning i en religiös skola som drevs av jesuiter. Men jag kan inte komma ihåg att jag hörde något som verkligen byggde upp min tro på Gud.

Det var när jag skrev in mig vid ett universitet i Montpellier för att studera medicin som jag började tänka på meningen med livet. Min far hade blivit skadad under kriget, och han hade alltid läkare vid sin sjukbädd. Skulle det inte vara bättre att sluta kriga än att använda så mycket tid till att bota människor som blivit skadade i krig? Vietnamkriget pågick ännu. För mig var till exempel det enda logiska sättet att bota lungcancer att ta bort dess främsta orsak — tobak. Och vad kan man göra åt de sjukdomar som orsakas av undernäring i utvecklingsländer och de som blir resultatet av att människor äter för mycket i rika länder? Skulle det inte vara bättre att avlägsna orsakerna än att försöka råda bot på de svåra konsekvenserna? Varför var det så mycket lidande på jorden? Jag kände att det var något verkligt fel på det här vansinniga samhället, och jag ansåg att regeringarna var ansvariga för det.

Min favoritbok var skriven av en anarkist, och jag brukade skriva uttryck som jag hämtat från den på väggar. Så småningom blev också jag anarkist — en som hade varken tro eller morallagar och som inte ville veta av någon Gud eller herre. För mig var Gud och religion något som de rika och mäktiga hade hittat på för att kunna behärska och utnyttja oss andra. De rika tycktes säga: ”Arbeta hårt för oss på jorden och ni kommer att bli rikligen belönade i det himmelska paradiset.” Men gudarnas makt var slut. Människorna behövde få reda på det. Graffiti var ett sätt att göra det på.

Följden blev att mina studier kom i andra hand. För att studera geologi och ekologi hade jag under tiden skrivit in mig vid ett annat universitet i Montpellier, och där rådde upprorsstämning. Ju mer jag studerade ekologi, desto mer upprörd blev jag över att se hur vår vackra planet blev förorenad.

Under sommarlovet varje år brukade jag lifta många mil genom Europa. När jag färdades och talade med hundratals förare, såg jag med egna ögon hur det mänskliga samhället hemsöktes av olycka och fördärv. I sökandet efter paradiset kom jag en gång till några underbara stränder på den vackra ön Kreta och fann att de var täckta med olja. Jag kände mig bedrövad. Fanns det någon del av paradiset kvar någonstans på jorden?

”Gröna vågen” — tillbaka till landet

I Frankrike förordade ekologer som en lösning på samhällets svåra tillstånd att man skulle flytta tillbaka till landet. Jag ville arbeta med händerna. Jag köpte därför ett gammalt stenhus i en mycket liten by vid foten av bergskedjan Cevennerna i södra Frankrike. På dörren skrev jag ”Paradiset nu”, en slogan som amerikanska hippies hade. En ung tyska som var på resa i området blev min sambo. Det kunde inte bli tal om att gifta sig inför en borgmästare, en representant för de styrande. Och att göra det i kyrkan? Det var otänkbart!

Vi gick för det mesta barfota, och jag hade långt hår och ovårdat skägg. Jag hade stort intresse för frukt- och grönsaksodling. På sommaren var himlen blå, och cikadorna sjöng. De vilda blommorna var så väldoftande, och de medelhavsfrukter som vi odlade — druvor och fikon — var så saftiga! Det tycktes som om vi funnit vår rätta plats i paradiset.

Tron på Gud väcks till liv

Vid universitetet hade jag studerat cellbiologi, embryologi och anatomi, och jag hade tagit starkt intryck av hur komplicerade och i balans alla dessa mekanismer var. Nu, när jag själv kunde meditera över och iaktta skapelsen varje dag, fylldes jag av beundran för dess skönhet och möjligheter. Dag efter dag låg skapelsens bok uppslagen och talade till mig. En dag kom jag, under en lång vandring i bergen och efter att ha funderat djupt över livet, till slutsatsen att det måste finnas en Skapare. Jag beslöt i mitt hjärta att tro på Gud. Tidigare hade jag känt en tomhet i hjärtat, en plågsam ensamhet. Den dag jag började tro på Gud sade jag till mig själv: ”Pascal, du kommer aldrig att vara ensam igen.” Det var en alldeles speciell känsla.

Kort därefter fick min sambo och jag en liten flicka — Amandine. Hon var min ögonsten. Nu, när jag trodde på Gud, började jag respektera de få morallagar som jag kände till. Jag slutade stjäla och ljuga, och snart förstod jag att det hjälpte mig att undvika problem med människorna i min omgivning. Ja, vi hade våra problem, och mitt paradis uppfyllde inte alla mina förhoppningar. Traktens vinodlare använde insektsmedel och växtgifter som också förgiftade min skörd. Min fråga om orsaken till ondskan var fortfarande obesvarad. Dessutom kunde inte allt jag hade läst om familjelivet förhindra hetsiga dispyter med min sambo. Vi hade få vänner, och de vi hade var svekfulla. Några försökte till och med att få min sambo att bedra mig. Det behövdes ett bättre paradis.

Svaret på mina böner

Jag bad ofta, på mitt eget sätt, till Gud om att han skulle vägleda mig i livet. En söndagsförmiddag kom en vänlig kvinna, Irène Lopez, och hennes lille son till vår dörr. Hon var ett Jehovas vittne. Jag lyssnade på vad hon hade att säga och samtyckte till ytterligare besök. Två män kom för att träffa mig. Från våra samtal kom jag ihåg två saker — paradis och Guds kungarike. Jag bevarade dessa tankar i mitt hjärta, och allteftersom månaderna gick förstod jag att jag en dag skulle bli tvungen att rätta till mitt förhållande till Gud, om jag ville ha ett rent samvete och finna sann lycka.

För att mitt och min sambos liv skulle vara i enlighet med Bibeln var hon först villig att gifta sig med mig. Sedan kom hon i dåligt sällskap med människor som gjorde narr av Gud och hans lagar. När jag kom hem en vårkväll, fick jag en fruktansvärd chock. Vårt hus var tomt. Min sambo hade gett sig i väg och tagit vår treåriga flicka med sig. Jag väntade i många dagar på att de skulle komma tillbaka — men förgäves. I stället för att klandra Gud bad jag att han skulle hjälpa mig.

En kort tid senare tog jag Bibeln, satte mig ner under mitt fikonträd och började läsa. Jag sög verkligen åt mig av dess innehåll. Trots att jag hade läst alla slags böcker av psykoanalytiker och psykologer hade jag aldrig funnit sådan vishet. Den här boken måste ha blivit inspirerad av Gud. Jesu undervisning och hans förståelse av den mänskliga naturen gjorde mig förbluffad. Jag fick tröst genom Psalmerna, och jag blev förundrad över den praktiska visheten i Ordspråksboken. Jag insåg snart att studium av skapelsen är ett utmärkt sätt att dra någon till Gud, men det kan bara uppenbara ”utkanterna av hans vägar”. — Job 26:14.

Vittnena hade också lämnat böckerna Sanningen som leder till evigt liv och Gör ditt familjeliv lyckligt! till mig.a När jag läste dem, öppnades mina ögon. ”Sanningsboken” hjälpte mig att förstå varför människorna ställs inför världsomfattande miljöförstöring, krig, ökande våld och hotet om en kärnvapenkatastrof. Och precis som den röda himlen som jag såg från min trädgård förebådade fint väder nästa dag, visade de här händelserna att Guds kungarike är nära. Jag önskade att jag kunde visa boken Gör ditt familjeliv lyckligt! för min före detta sambo och säga henne att vi kunde bli lyckliga genom att tillämpa Bibelns råd. Men det var inte längre möjligt.

Jag gör andliga framsteg

Jag ville veta mer, så jag bad Robert, ett vittne, att besöka mig. Till hans stora förvåning sade jag till honom att jag önskade bli döpt, så ett bibelstudium sattes i gång. Jag började genast tala med andra om vad jag fick lära mig och började sprida den litteratur jag skaffade i Rikets sal.

För att kunna försörja mig började jag utbilda mig till murare. Jag var medveten om vilken nytta en människa kunde få av Guds ord, och därför tog jag vara på varje möjlighet att vittna informellt för kurskamrater och lärare. En kväll träffade jag Serge i en korridor. Han bar på några tidskrifter. ”Jag ser att du tycker om att läsa”, sade jag till honom. ”Ja, men de här intresserar mig inte ett dugg.” ”Vill du ha något riktigt bra att läsa?” frågade jag honom. Vi hade ett mycket fint samtal om Guds kungarike, och efter det tog han emot en del biblisk litteratur. Veckan därpå följde han med mig till Rikets sal, och ett bibelstudium sattes i gång med honom.

En dag frågade jag Robert om jag kunde få predika från dörr till dörr. Han öppnade garderoben och hittade en kostym till mig. På söndagen den veckan tog jag mina första steg i förkunnartjänsten tillsammans med honom. Till sist symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet den 7 mars 1981.

Hjälp under nedstämdhet

Under tiden hade jag tagit reda på var utomlands Amandine och hennes mor bodde. Tråkigt nog förbjöd hennes mor — helt enligt lagarna i det land där hon bodde — mig att träffa min dotter. Jag var förkrossad. Amandines mor gifte sig, och jag blev utom mig av förtvivlan, när jag fick ett officiellt meddelande om att hennes man hade adopterat min dotter — helt utan mitt samtycke. Jag hade inte längre några rättigheter när det gällde mitt barn. Trots rättsliga åtgärder lyckades jag inte få umgängesrätt. Jag kände mig så plågad att det var som om jag bar på en stor tyngd.

Men Jehovas ord uppehöll mig på många sätt. När det vid ett tillfälle kändes speciellt svårt, upprepade jag om och om igen orden i Ordspråken 24:10: ”Har du visat dig modfälld på trångmålets dag? Din kraft kommer att vara begränsad.” Den här versen hjälpte mig att inte få ett sammanbrott. En annan gång, efter ett bakslag i mina försök att få träffa min dotter, gick jag ut i tjänsten och höll så hårt jag kunde om handtaget på min bokväska. Dessa svåra stunder gjorde att jag fick erfara sanningen i Psalm 126:6, där det står: ”Den som oförtröttligt går ut, ja under gråt, bärande en säck full med utsäde, skall ofelbart komma hem med högt fröjderop, bärande sina kärvar.” En viktig lärdom jag fick var att när man har gjort allt man kan för att lösa svåra problem, måste man lämna dem bakom sig och med beslutsamhet fortsätta i Jehovas tjänst. Det är det enda sätt på vilket man kan bevara sin glädje.

Jag sträcker mig efter något bättre

När mina kära föräldrar såg vilka förändringar jag hade gjort, erbjöd de sig att hjälpa mig att fortsätta mina studier vid universitetet. Jag tackade dem, men nu hade jag ett annat mål. Sanningen hade befriat mig från mänsklig filosofi, mysticism och astrologi. Nu hade jag sanna vänner som aldrig skulle döda varandra i krig. Och till slut hade jag fått svar på mina frågor om varför det var så mycket lidande på jorden. Jag kände tacksamhet och ville använda alla mina krafter i Guds tjänst. Jesus hade använt all sin tid i Guds tjänst, och jag ville följa hans exempel.

År 1983 slutade jag att arbeta som murare och blev heltidsförkunnare. Som svar på mina böner fick jag ett deltidsarbete i en park, så att jag kunde försörja mig. Det var en verklig glädje att få gå pionjärskolan tillsammans med Serge, den unge man som jag hade vittnat för under murarutbildningen! När jag varit reguljär pionjär i tre år, kände jag att jag ville göra ännu mer i Jehovas tjänst. På så sätt blev jag 1986 förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i den pittoreska staden Provins inte långt från Paris. Det hände ofta att jag, när jag kom hem på kvällen, föll på knä och tackade Jehova för den underbara dag som jag fått ägna åt att tala med andra om honom. De två saker jag tycker mest om i livet är att tala med Gud och om Gud.

Något annat som gladde mig mycket var att min 68-åriga mor, som bodde i Cébazan, en liten by i södra Frankrike, blev döpt. När min mor började läsa Bibeln, gav jag henne prenumeration på Vakttornet och Vakna! Hon var en förnuftig människa, och mycket snart urskilde hon sanningens klang i det hon läste.

Betel — ett fantastiskt andligt paradis

När Sällskapet Vakttornet beslöt att minska antalet pionjärer med särskilt uppdrag, sökte jag till Skolan för förordnade tjänare och till Betel, Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike. Jag ville att Jehova skulle bestämma var jag bäst kunde tjäna honom. Några månader senare, i december 1989, blev jag inbjuden till Betel i Louviers i nordvästra Frankrike. Det visade sig vara det allra bästa, eftersom jag genom att bo där kunde hjälpa min bror och svägerska att ta vård om mina föräldrar, när de blev mycket sjuka. Jag hade inte kunnat göra det, om jag hade befunnit mig i missionärstjänsten långt hemifrån.

Min mor besökte mig flera gånger på Betel. Även om det var en uppoffring för henne att inte bo i närheten av mig, sade hon ofta till mig: ”Stanna kvar på Betel, min son. Det gläder mig att du tjänar Jehova på det här sättet.” Ledsamt nog är nu båda mina föräldrar döda. Jag ser verkligen fram emot att få träffa dem, när jorden förvandlats till ett bokstavligt paradis!

Jag tror verkligen att om det är något hus som förtjänar att omtalas som ”Paradiset nu”, så är det Betel — ”Guds hus” — för det verkliga paradiset är först och främst andligt, och andlighet råder på Betel. Vi har möjlighet att odla andens frukter. (Galaterna 5:22, 23) Den rika andliga föda vi får vid den dagliga genomgången av dagens text och genom familjestudiet av Vakttornet ger mig styrka för Beteltjänsten. Dessutom gör möjligheten att vara tillsammans med andligt sinnade bröder och systrar som troget tjänat Jehova i årtionden Betel till en unik plats där man kan växa andligen. Även om jag nu varit skild från min dotter i 17 år, finns det många nitiska ungdomar på Betel som jag betraktar som mina barn, och jag gläder mig åt deras andliga framsteg. Under de åtta senaste åren har jag haft sju olika arbetsuppgifter. Dessa förändringar har inte alltid varit lätta, men sådan övning är till nytta för framtiden.

Jag brukade odla en bönsort som gav hundrafalt igen. Jag har på liknande sätt fått uppleva att när man sår det som är dåligt, får man inte bara en skörd, utan resultatet blir mycket värre. Att lära av erfarenheten är som att gå i en skola där lektionerna är mycket kostsamma. Jag skulle ha föredragit att ha sluppit gå i den skolan och hellre under min uppväxt ha blivit undervisad om Jehovas vägar. De ungdomar som blir fostrade av kristna föräldrar är verkligen privilegierade! Det är naturligtvis bättre att så vad som är gott i Jehovas tjänst och få en storslagen skörd av frid och tillfredsställelse. — Galaterna 6:7, 8.

När jag var pionjär gick jag ibland förbi den bokhandel med religiös litteratur på vars vägg vi skrev anarkistiska slagord. Jag har till och med varit inne i den och talat med innehavaren om den levande Guden och hans uppsåt. Ja, Gud lever! Dessutom är Jehova, den ende sanne Guden, en trofast Fader, som aldrig överger sina barn. (Uppenbarelseboken 15:4) Min önskan är att ytterligare stora skaror från alla nationer skall finna det andliga paradiset nu — och det återställda paradiset som skall komma — genom att tjäna och lovprisa den levande Guden, Jehova!

[Fotnot]

[Bilder på sidan 26]

Skapelsens under fick mig att i mitt hjärta besluta mig för att tro på Gud. (Till höger) Är nu i Beteltjänst