Jag uppnår mitt barndomsmål
JAG kan erinra mig min första nyfikenhet när det gällde Gud. Min mor var på väg hem med mig från lekskolan och höll mig i handen. ”Mamma, varifrån har Gud kommit?” frågade jag och tittade upp på henne.
”Ingen vet det, raring”, var hennes svar. Detta bekymrade mig, eftersom jag trodde att min mor visste allt. ”Ingen vet varifrån Gud har kommit” — det fortsatte att oroa mitt lilla femåriga sinne.
Begripliga bibliska läror
Två år senare lät mina föräldrar mig tillbringa en del av mina sommarferier hos en faster och farbror, som bodde i Racine, omkring 40 kilometer från vårt hem i Milwaukee i Wisconsin i USA. Min faster lät mig få del av det underbara hopp som bibeln erbjuder — att en dag få leva i ett paradis.
Hon förklarade att ”paradis” innebär en plats med naturlig skönhet, likt en praktfull trädgård eller park. Där skulle man få glädja sig åt lyckliga tider tillsammans med sin familj och utan fruktan leka med djur, till exempel lejon och tigrar, eftersom de skulle vara lika snälla som kattungar. Och man skulle aldrig behöva lämna denna plats, eftersom Gud säger att människor som lever där aldrig kommer att behöva dö! — Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 21:3, 4; Jesaja 11:6—9.
Många människor säger att bibeln är svår att förstå, att den inte är skriven för att förstås. Men de skriftställen som beskriver detaljerna beträffande dessa ting var inte alls svåra för mig att förstå, när min faster visade dem för mig. Situationerna var ganska lätta att måla upp för sig, eftersom de var i linje med mänsklig erfarenhet — inte alls någon saga eller fantasiberättelse. Barnsliga fantasier kommer och går, men detta hopp, grundat på bibeln, om att få leva i paradiset har påverkat mitt liv under mer än 20 år, och i dag är det precis lika verkligt som det var då, när jag var bara sju år.
Inte all tillbedjan är godkänd
Redan som barn kunde jag inse att en Gud som brydde sig så mycket om människor att han erbjöd dem ett sådant ljuvligt liv sannerligen förtjänade att tillbedjas. Men min faster visade mig att inte all tillbedjan behagade Gud. Hon lät mig läsa Psalm 115, där det sägs om dem som tillber på fel sätt: ”Men deras avgudar är silver och guld, verk av människohänder. De har mun och talar inte, de har ögon och ser inte, de har öron och hör inte, de har näsa och luktar inte. Med sina händer tar de inte, med sina fötter går de inte, de har inget ljud i sin strupe. De som har gjort dem skall bli dem lika, ja, alla som förtröstar på dem.” — Psalm 115:4—8.
Detta skriftställe var inte svårt för mig att förstå. Det var tydligt att Gud inte godkänner att man använder bilder vid tillbedjan! Mina tankar flög blixtsnabbt till de statyer och bilder i kyrkan som vi böjde knä för och kysste och till den bild av Jesus i mitt sovrum som jag bad till. En förskräckande insikt kom över mig — min religion, mina föräldrars religion, överensstämde inte med bibeln! Från och med denna stund blev det min främsta önskan att tillbe Gud ”med ande och sanning”. — Johannes 4:23.
Min faster hade särskild anledning att visa mig ett sådant skriftställe som Psalm 115. Hon visste att min far, som var hennes yngre bror, hade varit djupt indoktrinerad i fråga om att använda bilder vid tillbedjan inom den ortodoxa religionen. Min far hade invandrat till Förenta staterna från Ukraina efter andra världskriget, och han, min mor, mina två yngre systrar och jag gick regelbundet i Ukrainska ortodoxa kyrkan i Milwaukee.
Motstånd inom familjen börjar
När jag återvände hem, berättade jag för mina föräldrar om de ting jag hade fått lära mig. Men jag kände omedelbart att de inte uppskattade att min faster hade talat med mig om sin religion. Därför höll jag tyst — fylld av oro. Ett skriftställe säger: ”Hedra din far och din mor”, men nu slets jag mellan två fäder — min naturlige far och en himmelsk far, som också krävde lydnad och vördnad. — Efesierna 6:1—3.
Under de följande åren fortsatte mina föräldrar att låta mig besöka min faster och farbror. När jag var där, tog de med mig till möten i Rikets sal, och ett ungt vittne tog även med mig från hus till hus för att berätta för andra om Guds löften. Vittnena visade ett äkta intresse för mig och behandlade mig som en verklig person, och jag tyckte mycket om att vara tillsammans med dem. Varje gång jag återvände hem brukade min far fråga: ”Vems religion tycker du bäst om?” Jag brukade alltid svara: ”Vår religion, pappa.” Som liten flicka var jag alldeles för rädd för honom för att säga honom sanningen.
Sedan kom den dag då jag bestämde mig för att jag med bibelns hjälp helt enkelt måste visa pappa alla dessa ting som jag hade fått lära mig — om hur det var fel att använda beläten och bilder i sin tillbedjan och om den underbara framtid vi skulle kunna glädjas åt här på jorden i det paradis som Gud skulle upprätta. Jag var då omkring 12 år gammal. Min far blev förstås ursinnig och förbjöd mig att träffa min faster igen. Från detta ögonblick blev vårt hem aldrig åter detsamma. Och allt blev mer spänt allteftersom åren gick.
Vad återstod då för mig att göra? Hur skulle jag någonsin kunna tjäna Jehova? Jag kan minnas att jag intensivt bad om att Jehova inte skulle införa den nya paradisiska jorden, förrän jag kunde bli en av hans tjänare. Sedan hände det en dag, efter det att jag hade blivit 14 år, att det kom ett svar på mina böner.
Jag sätter upp mitt mål i livet
När jag satt vid mitt skrivbord en eftermiddag och gjorde mina läxor, råkade jag titta ut genom mitt sovrumsfönster. På andra sidan gatan såg jag två unga kvinnor, som bar på stora handväskor. Mitt hjärta slog snabbare! De såg ut som vittnen! Jag rusade ut ur huset. ”Är ni Jehovas vittnen?” frågade jag.
”Ja”, svarade de.
”Det är jag också”, sade jag, eftersom jag betraktade mig som ett vittne. Flickorna var pionjärförkunnare på heltid. Jag beskrev motståndet hemma, och vi kom därför överens om att studera tillsammans på andra platser än i mitt hem. Vi studerade till och från i hemlighet i fyra år.
Tack vare dessa studier blev det allt tydligare att Jehovas vittnen var den enda religion som lär och utövar sanningen i bibeln. De unga vittnen som hjälpte mig att lära känna bibeln gav mig många publikationer att läsa. En av dessa var Jehovas vittnens årsbok. Genom att läsa den fick jag veta att livet för Jehovas tjänare inte alls var tråkigt. Denna årliga publikation var full av missionärserfarenheter. Så underbart det skulle vara att vara missionär, tänkte jag, och att få uppleva samma slags spännande erfarenheter i livet. Detta blev mitt mål.
Min familj upptäckte aldrig vårt studium, även om de misstänkte att jag hade kontakt med Jehovas vittnen. En antydan om detta var den bibellitteratur de ibland fann i mitt sovrum. Mina systrar (de är tvillingar och två år yngre än jag) brukade gå igenom mina lådor, titta under sängen och genomsöka hela mitt rum efter litteratur som de kunde ta och visa för mina föräldrar. De enda ställen som undgick att genomsökas var fickorna på kappor som hängde i skåpet.
Motståndet växer
När jag vägrade att hålla fast vid mina föräldrars form av tillbedjan, blev livet i hemmet allt svårare. Mamma brukade gå omkring i flera dagar utan att tala med mig, och hon vägrade att ens besvara någon fråga jag kunde ha om skolan, kläder och vad som helst annat. Efter en tid fick jag inte ens åka i samma bil som den övriga familjen. Pådrivna av mina föräldrar brukade olika släktingar komma på besök och förlöjliga mig och mina trosuppfattningar.
Det förekom mycket gräl, stridigheter och gråt. Till följd av detta var de flesta av mina uppväxtår bedrövliga. Vilken hjälp det var att kunna läsa Jesu ord i Matteus 10:34—37, där han säger att hans läror skulle ”vålla söndring” inom somliga familjer. Jesus sade därefter att den kärlek vi har till Gud till och med måste vara större än den kärlek vi har till dem som är så nära och kära för oss som våra egna föräldrar.
Min far hade alltid varnat mig att om jag någonsin blev ett av dessa ”Jehovas”, skulle jag bli tvungen att flytta hemifrån, och jag hade ingen anledning att betvivla honom. Kort efter det att jag hade slutat high school (gymnasiet) år 1971 förklarade jag för pappa att eftersom jag nu var 18 år och tillräckligt gammal för att gifta mig, var jag också tillräckligt gammal för att välja religion — och jag valde att bli ett Jehovas vittne. Jag hade redan ett arbete och var beredd på att flytta hemifrån. Men trots att det blev en hetsig dispyt, sade pappa aldrig någon gång åt mig att flytta. Jag kunde knappast tro det! Jehova välsignade mina ansträngningar.
Orsaker till deras motstånd
Mina föräldrar var religiösa människor och trodde uppriktigt att deras form av tillbedjan var riktig. Jag är säker på att de bara ville mitt bästa. Pappa hade varit rektor för och lärare i en lågstadieskola i Ukraina, och det var hans dröm att hans barn skulle få skolutbildning och bli framgångsrika i Amerika. Pappa och mamma ville att vi skulle utvecklas kulturellt, och redan i tidig ålder fick vi flickor därför lära oss att spela musikinstrument.
Nu föreföll det som om deras äldsta dotter förkastade allt de hade önskat henne, däribland en collegeutbildning. Det var inte så att jag var emot en collegeutbildning i sig, men av det jag förstod av bibeln var jag övertygad om att denna tingens ordning snart skulle nå sitt slut. Med tanke på detta trodde jag att jag borde koncentrera mig på det livsfrälsande predikoarbetet i stället för att bli mer insnärjd i ett system som var döende. Jag var övertygad om att detta att undervisa andra om hur man vinner liv i Guds paradis var viktigare än någonting annat. — 2 Petrus 3:13.
Samtidigt måste jag medge att en del av förföljelsen från min familj var mitt eget fel. Som du förstår inhämtade jag kunskap om många fakta beträffande religiösa läror — vad som var sant och vad som var fel. Men jag brast i fråga om att inse att detta att tjäna Gud ”med ande och sanning” också inbegriper att ta på ”den nya personligheten”, vilket innebär att man utövar sådana sunda egenskaper som frid, mildhet, långmodighet och självbehärskning. (Efesierna 4:22—24; Galaterna 5:22, 23) Därför var det förståeligt att mina föräldrars besvikelse förstärktes genom min brist på takt, och de svarade med motstånd.
Efter det att jag hade berättat för pappa att jag skulle bli ett Jehovas vittne började jag regelbundet vara med vid möten i Rikets sal. Därpå symboliserade jag i december 1972 mitt överlämnande åt Jehova. Jesus sade i Markus 10:29, 30: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, tillsammans med förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.” I överensstämmelse med Jesu löfte fick jag snart vänner bland Jehovas vittnen, och dessa vänner fyllde den tomhet det innebar för mig att inte ha ett nära förhållande till min familj. Vissa vänner var precis som mödrar och fäder och bröder och systrar för mig.
Jag strävar mot mitt mål
Jag ville fortfarande bli missionär. Men endast pionjärer är kvalificerade att delta i bibelskolan Gilead, varefter de skickas till missionärsuppdrag i andra länder. Det inledande steget för att uppnå detta mål — att börja som pionjär — skulle emellertid medföra problem.
Framför allt skulle det vara ytterligare ett slag för mina föräldrar. De var rätt så nöjda med att mitt välbetalda arbete som sekreterare åtminstone förhindrade att mitt liv blev fullständigt bortkastat. Vad skulle jag dessutom säga till min chef? Han hade anställt mig under den förutsättningen att jag skulle stanna i firman en tid. Jag skulle nu sluta där innan de ens kunde få någon avkastning på den investering de gjort genom att utbilda mig. Åter bad jag uppriktigt till Jehova om styrka och mod att kunna ta detta steg.
Jag tog ett djupt andetag och gick in på min chefs kontor en dag sommaren 1973 och förklarade för honom mitt mål att bli heltidsförkunnare. Hans ord gjorde mig mållös: ”Larisa, om det är vad du verkligen vill göra med ditt liv, så skulle du vara dum om du stannade här.” Jag kunde inte tro det! Här satt en världsmänniska och sade åt mig att om jag ville tjäna den sanne Guden Jehova i större utsträckning, så skulle jag vara dum om jag inte gjorde det!
Nästa dag medförde en ännu större överraskning. Min chef sökte upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att arbeta deltid. Hade jag hört rätt? ”Men det finns inga anordningar för deltidsarbete i den här firman”, svarade jag.
”Ja, jag vet det, men jag kan ordna det på något sätt”, sade han. Därtill erbjöd han mig ”vilka dagar och vilka timmar som helst” som jag önskade. Vilka bevis på att Jehova gav mig sitt stöd var inte detta, och det var verkligen bevis på sanningen i Jesu ord: ”Fortsätt därför med att först söka riket ... , så skall också alla dessa andra ting tilldelas er”! — Matteus 6:33.
Augusti 1973 kom på så sätt att bli min första månad i pionjärtjänsten. Precis som jag hade förutsett hade min familj stora invändningar mot mitt beslut, och det blev nödvändigt för mig att flytta hemifrån. Trots att denna situation gjorde mig mycket ledsen, är jag lycklig över att kunna säga att allteftersom åren gick, avtog de spända förhållandena inom vår familj, och slutligen kunde vi glädjas åt ett sunt förhållande och åt att skratta, skämta och tala tillsammans som familj.
Före mammas död i augusti 1979 var jag välkommen hem på besök under mina pionjäruppdrag i södra delen av Förenta staterna. Sedan blev David, som delade mitt mål i livet, min äkta man den 5 april 1980. Lyckligtvis kom pappa till vårt bröllop och gav oss till och med en frikostig gåva. Och även om varken han eller mina systrar inser hur jag känner det i fråga om att tillbe Jehova, kan vi glädja oss åt goda relationer med varandra.
I januari 1984 fick David och jag en av vårt livs överraskningar efter att ha tjänat i tio år i pionjärtjänsten. När vi kom hem en eftermiddag, fann vi ett stort kuvert. Det innehöll en inbjudan till Gileadskolans 77:e klass som skulle börja i april! I september 1984 avslutade vi skolan, och några dagar senare var vi på väg till vårt missionärsuppdrag i Honduras i Centralamerika.
Nu har jag glädjen att få vara med om sådana spännande erfarenheter som jag alltid ivrigt såg fram emot att få läsa om i Jehovas vittnens årsbok. När jag nu uppnått mitt barndomsmål, att tjäna som missionär, önskar jag hålla fast vid detta storslagna privilegium av tjänst. Men mitt största mål är att fortsätta att tillbe Jehova ”med ande och sanning” för att slutligen vinna hans godkännande och sedan få vara med om att glädjas åt detta storslagna paradis, där han kommer att belöna sina tjänare med det som deras hjärta begär — evigt liv i paradiset! (Psalm 37:4) — Berättat av Larisa Krysuik.
[Infälld text på sidan 24]
Nu slets jag mellan två fäder
[Bild på sidan 27]
Jag tjänar i mitt missionärsuppdrag i Honduras