Avdelningskontorets brev

Kära förkunnare av Riket!

Avdelningen Tjänst på fältet i Brooklyn kände stor glädje över att se att det var så många av vännerna där i landet som gav gensvar till den inbjudan, som ljöd den andra dagen under det internationella konventet ”Segerrik tro”, att sluta upp i de reguljära pionjärernas led. Uppmuntran till pionjärtjänst gavs i talet ”Att arbeta som pionjär i Herrens fotspår”. Vad blev resultatet? I augusti fick man in 741 nya ansökningar. Detta är det högsta antal man fått in någon enstaka månad på fyra år. Det var uppmuntrande att lägga märke till att många ansökningar kom från gifta par. Man kan bara hoppas att många fler skall kunna utvidga sin tjänst genom att bli reguljära pionjärer.

När det gäller vännernas gensvar här i Sverige, kan vi alla glädja oss åt att 50 bröder och systrar sedan augusti månad i år sänt in ansökan om att få bli reguljära pionjärer. Flertalet av dessa har redan börjat sin tjänst, under det att de andra snart kommer att sätta i gång. Vi önskar dessa nya, såväl som alla våra ”gamla” pionjärer, Jehovas fortsatta välsignelse i deras strävanden att sätta Rikets intressen främst. Säkert har många andra förkunnare i landet funderat över sina möjligheter att eventuellt kunna bli reguljära pionjärer. Varför inte på nytt begrunda den situation DU befinner dig i? Kanhända Sällskapet snart får glädjen att behandla DIN ”Ansökan om reguljär pionjärtjänst”?

I Brooklyn har man också haft mycket att göra för att kalla pionjärer till Skolan i pionjärtjänst. Det har hållits 29 klasser under hösten, från september till och med november. Tjugosex hölls på engelska och tre på spanska. Med några få undantag har nu alla de resande tillsyningsmännens fruar och pionjärer med särskilt uppdrag i Förenta staterna genomgått skolan.

En av instruktörerna yttrade sig så här: ”Flera elever har sagt att de hade kommit att känna sig mycket nedslagna på sina distrikt och att de var i stort behov av någon verklig uppmuntran och meningsfull hjälp.” Därpå citerade han vad en av eleverna hade sagt: ”Pionjärskolan är som ett svar på ett rop om hjälp.” Det har också berättats att en 92 år gammal pionjärsyster, som tjänar där behovet är större, gladde sig över att kunna vara med, eftersom hon lärde sig att bli en bättre undervisare.

Vi hyser den tillförsikten att också vi andra kommer att få stor nytta av att så många pionjärer nu har genomgått skolan.

Era medtjänare vid