Europeiska enhetssträvanden

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Luxemburg

EFTER andra världskriget ställdes de västeuropeiska länderna inför en enorm uppgift — ett ekonomiskt återuppbyggande. Västeuropas industrier låg i ruiner, och befolkningen var fattig. Situationen krävde helt naturligt att friare internationell handel och bättre samarbete skulle åstadkommas. Under 1950-talet fruktade dessutom många européer att hotet om ett sovjetiskt angrepp höll på att bli större, och det var ett ytterligare skäl till att dessa länder borde gå samman, menade man.

Vilka steg togs för att uppnå denna enhet mellan de västeuropeiska länderna? Har de organisationer som upprättats i detta syfte haft någon framgång? Vilka utsikter finns det nu till större enhet i framtiden?

De första ansträngningarna

I maj 1949 grundades Europarådet efter långa förberedelser. Organisationens syfte är att verka för fastare enhet mellan medlemsstaterna, så att ekonomiskt och socialt framåtskridande må kunna förverkligas. Rådet har emellertid ingen egentlig makt. Det kan bara söka nå sitt mål genom att rekommendera ett visst handlingssätt åt de olika medlemsstaternas regeringar.

Men i och med att Europeiska kol- och stålunionen bildades år 1951 lyckades man ta de första verkliga stegen mot europeiskt samarbete. De sex medlemsnationerna är Belgien, Italien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Organisationen har sitt säte här i Luxemburg.

Europeiska kol- och stålunionen bildades för att skapa en gemensam marknad för kol och stål och liknande varor i Västeuropa. Avsikten var att avskaffa barriärerna i handeln med kol och stål medlemsnationerna emellan, sådana barriärer som tulltariffer, kvantitativa importrestriktioner och andra importbegränsningar.

När dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman offentligt lade fram denna plan den 9 maj 1950, talade han om utsikterna att skapa ett Europas förenta stater. Han medgav emellertid att detta skulle kräva flera fortskridande åtgärder hän emot större enhet.

Organisationens grundtanke är att verka för ekonomisk integration. Därigenom skulle produktionen ökas och fördelningen av produkterna förbättras. Den framgång som denna organisation hade i sin strävan att nå dessa syften ledde till att två andra parallella sexstatsgemenskaper upprättades.

Ytterligare enhetssträvanden

En av dessa gemenskaper är Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), vanligen kallad Europamarknaden eller bara gemensamma marknaden. De sex medlemsnationerna är desamma som ingår i Europeiska kol- och stålunionen — Belgien, Italien, Frankrike, Nederländerna, Västtyskland och Luxemburg. Gemensamma marknaden upprättades genom Romfördraget och trädde i kraft den 1 januari 1958. Organisationen har sitt högkvarter i Bryssel.

Europamarknaden syftar till att gradvis avlägsna restriktionerna för fritt utbyte av varor, arbetskraft, tjänster och kapital medlemsnationerna emellan. Man har också i viss mån lyckats förverkliga dessa syften. Men en verkligt gemensam marknad existerar bara i samband med ett begränsat antal produkter, till exempel bilar och hushållsartiklar. Denna organisation har också ett större syfte — ett politiskt enande av Europa.

Den andra sexstatsorganisationen, som bildades samtidigt med gemensamma marknaden, är Europeiska kärnenergigemenskapen, också kallad Euratom. Den består av samma sex nationer som gemensamma marknaden och Europeiska kol- och stålunionen.

Euratom kom till efter Suezkrisen 1956, då man menade att en allvarlig oljebrist kunde uppstå och att atomenergi snart skulle behövas i de europeiska länderna. Även om oljetrafiken snabbt kom i gång igen, bildades Euratom i syfte att frambringa atomenergi för fredliga ändamål.

Dessa tre gemenskaper eller organisationer, som upprättades för att skapa ett enat Europa, är förbundna med varandra på olika sätt. De har till exempel en gemensam europeisk församling, som består av 142 medlemmar, och en gemensam sjumannadomstol. De tre gemenskaperna har också ett administrativt organ, kallat kommissionen. Denna bildades genom en sammanslagning av gemensamma marknadens kommission, Euratoms kommission och Höga myndigheten inom Europeiska kol- och stålunionen. Denna kommission sammanträder i Bryssel.

Situationen i dag

Det görs verkligen stora ansträngningar i syfte att skapa ett enat Europa. Men hurdan är situationen i dag? Sluter sig de europeiska länderna allt närmare samman mot ett Europas förenta stater?

De förhållanden som rådde strax efter andra världskriget och under 1950-talet har förändrats. Detta har i hög grad inverkat på utsikterna för framtiden. Människorna i Europa är inte längre utblottade och fattiga, utan i allmänhet taget materiellt välställda. Många européer menar att faran för ett ryskt angrepp nu är långt borta. Önskan att samarbeta för allas gemensamma bästa har ersatts av något annat. Den nationalistiska andan växer sig allt starkare. Entusiasmen att skapa ett enat Europa, som fanns för några år sedan, har nu nästan helt försvunnit.

En del regeringar i Europa har också tagit ställning emot gemensamma marknadens kommission. En tysk iakttagare framhöll: ”Förtroendet har sjunkit till ett nytt minimum. Missräkning och resignation breder ut sig. ’De sex’ har praktiskt taget upphört med att göra några framsteg.” Många hundra av gemensamma marknadens tjänstemän i Bryssel har gett sig av för att söka göra en mera lovande karriär någon annanstans.

Stewart Alsop, skribent för Newsweek, skrev nyligen: ”Det fanns en tid då Europas svaghet, det fruktansvärda minnet av kriget och fruktan för Ryssland gjorde det möjligt att på allvar tala om ett Europas förenta stater. Det är enfaldigt att tala om det nu.”

Och under rubriken DEN BLEKNANDE DRÖMMEN OM ”ETT ENAT EUROPA” skrev U. S. News & World Report: ”Tendensen är att varje nation tar vara på sig själv. De en gång så stora förhoppningarna att marknaden skulle bli kärnan till ett Europas förenta stater har nästan helt försvunnit.”

Ja, man hade en gång stora förhoppningar om att förena grannländerna i Europa, men själviska och nationella intressen bär till stor del ansvaret för att dessa förhoppningar har grusats. De ansträngningar som gjorts att ena Europa är helt enkelt ännu ett exempel på människans oförmåga att åstadkomma den fred som mänskligheten så ivrigt längtar efter. Evig fred kan människorna endast få genom Guds ingripande.