Är ett ”Europas Förenta stater” ett steg i rätt riktning?

I ÅRHUNDRADEN har Europa varit centrum för civilisation och kultur i världen. Där uppstod renässansen; där föddes den industriella revolutionen; där skaffade man kapital till utforskning av fjärran ”oupptäckta” länder; européer koloniserade dessa och gjorde så kallade kristna av ”hedniska infödingar”. Ännu i dag gör Europa sitt inflytande märkbart i många delar av världen.

Det är därför som många anser att ett enat Europa — kanske rentav ett ”Europas förenta stater” — skulle ha en positiv, välgörande inverkan på resten av världen. Skulle det kanske kunna vara ett steg i rätt riktning — i riktning mot en enad värld?

Försök till enande

Den berömde franske författaren Victor Hugo var ordförande vid en kongress som hölls i Paris år 1849, där man sökte få till stånd ett Europas förenta stater för att trygga världsfreden. Senare bildade en österrikare, greve Richard Coudenhove-Kalergi, den så kallade Paneuropeiska unionen med liknande mål, men även denna rönte föga framgång.

Efter slutet av andra världskriget, som splittrade Europa i två politiska block, började nationerna i Västeuropa åter att begrunda det önskvärda i ett enat Europa. De östeuropeiska staterna tillbakavisade tanken — de såg den som ett politiskt schackdrag av västländerna för att bekämpa kommunistblocket. Det så kallade ”Europas förenta stater” har därför uteslutande varit ett västeuropeiskt projekt.

Ett första steg togs år 1949, då tio av dessa västeuropeiska länder enades om att bilda Europarådet. Dess syfte var att ”skydda och främja de ideal och principer som är en del av dess gemensamma arv och att understödja dess sociala och ekonomiska framåtskridande”. Fastän det inte hade någon beslutande myndighet, tjänade det ändå som rådgivande församling och debattforum, där medlemsnationer kunde uttrycka sina åsikter och utfärda rekommendationer.

Winston Churchill sade om rådet: ”Det första steget har tagits, och det är det första steget som räknas” — förutsatt, naturligtvis, att det första steget är i rätt riktning. Var det det? Det faktum att andra europeiska stater har anslutit sig till rådet — för närvarande har det 20 medlemsnationer — tycks tyda på att de åtminstone anser det.

På initiativ av den franske utrikesministern Robert Schumann bildade år 1951 fem av dessa tio ursprungliga stater (Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) tillsammans med Västtyskland Europeiska kol- och stålunionen. De sammanslog därigenom ländernas viktigaste tillgångar och underställde dem en ny, multinationell myndighet.

Eftersom detta visade sig vara mycket praktiskt, vågade de sex länderna sig på ytterligare ett steg framåt år 1957. De bildade då Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC, nu EG) och Europeiska atomenergiunionen. Senare, i januari 1973, utökades dessa organisationer till att omfatta nio medlemsstater, då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till rörelsen. Denna ”gemensamma marknad”, som den brukar kallas, betraktades som ytterligare ett steg mot ett slutligt och fullständigt ekonomiskt och politiskt enande.

Den allmänna opinionen

Den inställning gemene man har till detta enande grundar sig inte så mycket på de politiska undertonerna som på de praktiska resultat han själv fått erfara. Husmödrar är glada över att de nu har ett större urval av livsmedel att välja bland och att utländska produkter tenderar att bli billigare tack vare gynnsamma handelsavtal inom EG och med andra nationer.

Resenärer är glada över att det blivit möjligt att färdas friare mellan länderna. Regeringarna tycks vara mera benägna att samarbeta, när det gäller gemensamma problem, som terrorism, inflation, arbetslöshet och energifrågor. Det verkar som om ett europeiskt körkort är på väg, och kanske också längre fram ett gemensamt valutasystem.

Euro-Barometre, en publikation som ges ut av EG-kommissionen, publicerade i julinumret 1977 resultatet av en opinionsundersökning som företagits var sjätte månad sedan 1973. Där sades det: ”Inställningen inom den gemensamma marknaden som helhet har ändrats mycket litet. ... Sex av tio (57%) ansåg att den var ’bra’, mellan en och två av tio (14%) ansåg att den var ’dålig’. ... Inställningen varierar fortfarande betydligt från land till land, men inte så mycket som år 1973.” Artikeln påpekade också att 42 procent av de tillfrågade ansåg att ansträngningarna hänemot ett enat Europa borde intensifieras, 34 procent ansåg att de borde fortgå i nuvarande takt, medan endast 11 procent ville att de skulle trappas ned.

Två nya steg nära förestående

En av EG:s institutioner kallas Europaparlamentet (inte att förväxla med det tidigare nämnda Europarådet). Det fungerar som debattforum för EG-ländernas problem. Men eftersom det inte är en lagstiftande församling, är dess befogenheter begränsade. Hittills har dess ledamöter utsetts av respektive länders parlament, men år 1976 beslöt man att de skulle väljas direkt genom allmänna val, som skulle hållas under våren 1978. Svårigheter när det gällde att besluta hur valproceduren skulle gå till gjorde emellertid att de måste uppskjutas, och datum för valen sattes till den 7—10 juni 1979.

Intresset för dessa val har varit mycket måttligt. En undersökning visar att endast 28 procent av Västtysklands befolkning vid ett visst tillfälle allvarligt övervägde att rösta. Kritiker säger att valen endast är ett politiskt experiment utan någon verklig mening och att de inte kommer att kunna förändra den allmänna situationen. Förslagsställarna däremot anser att valen åtminstone kommer att öka intresset för parlamentet och inskärpa hos ledamöterna att de har ett ansvar gentemot sina väljare. Hur det än må förhålla sig med den saken, kommer valen troligen, om och när de hålls, att ge ökad kraft åt ansträngningarna att åstadkomma ett ”Europas förenta stater”.

Ytterligare ett omtvistat steg är att utöka EG till att omfatta också Spanien, Portugal och Grekland. Somliga fruktar att detta skulle försvaga alliansen. Fastän den spanske kungen, Juan Carlos, vid sin kröning sade att ”Europa skulle vara ofullständigt utan spanjorerna”, råder det ändå en viss tveksamhet från båda håll, när det gäller att genomdriva förslaget. Eftersom arbetslösheten redan är obehagligt hög inom den gemensamma marknaden, är de nuvarande medlemsnationerna ovilliga att släppa in länder som har ännu större problem med arbetslöshet än de själva. Somliga har framkastat tanken på en förhandlingsperiod på tio år, vilket begripligt nog inte accepteras av dem som önskar se en snabbare utveckling.

Uppenbarligen anser många att en utvidgning skulle förhindra möjligheten till europeisk enhet snarare än befrämja den. I en artikel i den engelska tidningen The Observer uttryckte John Cole det på detta sätt: ”En utvidgning kommer troligen också att betyda att vi i många år får avstå från varje hopp — eller farhåga — om ett förenat Europa och varje snar möjlighet till ekonomisk och monetär enhet.”

Fler hinder för framsteg

Nationalism är utan tvivel det största hindret för verklig enhet. Samarbete mellan politiska jämlikar för ömsesidig ekonomisk vinning är en sak; att ge avkall på den egna suveräniteten, eller ens en liten del av den, är något helt annat. I själva verket har många allianser ingåtts under den förutsättningen — ja, till och med på det villkoret — att ländernas nationella suveränitet skall respekteras och inte på något sätt kränkas. Historien lär oss att nationer och härskare sällan är villiga att avstå sin suveränitet åt andra.

Inte ens nationer med likartat styrelsesätt, grundat på en gemensam ideologi, är särskilt intresserade av att enas under en och samma regering. Sovjetunionen och Kina har till exempel rentav utvecklat sina egna former av kommunism. Storbritannien och Förenta staterna står förmodligen i ett närmare förhållande till varandra än några världsmakter tidigare i historien. Men skulle man — trots detta — kunna förvänta att planer att förena dessa två makter i politiskt avseende skulle hälsas med enhälligt och omedelbart godkännande, så att man sedan kanske skulle tala om ”Storbritanniens president” eller ”Förenta staternas drottning”?

Om man kunde uppnå politisk enhet, skulle detta uppenbarligen bidra mycket till ett enande av världen. Men politisk enhet skulle innebära att man avlägsnade all nationalism, och nationalismen är verkligen svårutrotad!

Vidare måste grunden för enhet vara en gemensam lag som godkänns av alla och vilken alla vill underställa sig, utan undantag. Men en gemensam lagsamling förutsätter en enda norm för uppförande och moral. Kan verkligen enighet uppnås, så länge folk och nationer fortsätter att upprätta sina egna normer och ”gör det som passar dem”? Denna avsaknad av likartade uppfattningar och moralnormer gör att det är ytterligt svårt att åstadkomma en gemensam lag, vilken alla skulle vilja underställa sig. Vem skulle ha den vishet och makt som behövs för att upprätta sådana normer som alla skulle vilja underordna sig?

Den brittiske utrikesministern, dr Owen, sade, då han talade i Bryssel i februari 1978, att den ”fullfjädrade federalism” som somliga människor så ivrigt förespråkar var ”ett ädelt mål, men ett mål som för de flesta av oss i Storbritannien är orealistiskt och för somliga låter som en saga. Vi kan inte på ett konkret sätt förstå hur nio nationer med mycket olika politiska, sociala och kulturella traditioner ... över huvud taget skulle kunna förenas inom i politiskt avseende överskådlig tid.”

Under rubriken ”Morgondagens Europa” framhöll den tyska månadstidskriften Unsere Arbeit (Vårt arbete): ”Vägen mot ett enat Europa — med egen lagstiftande församling, egen regering, egen centralbank och en suverän stats alla kännetecken — är mödosam och full av hinder. Inte ens den gemensamma marknaden, utgångspunkten för enandet, ... fungerar friktionsfritt.”

Tidskriften Time sade att EG efter 20 års tillvaro är ”mer som en underutvecklad yngling än som en mogen vuxen” och tillade att ”vidare framsteg hänemot ett verkligt enat Europa är kanske mer ovissa i dag än i början av detta stora experiment. Fortfarande tvekar inte medlemsstaterna att åsidosätta EG:s institutioner, om de därigenom kan vinna någon nationell fördel.”

Trots att man gjort vissa framsteg, verkar det alltså som om de problem som detta västeuropeiska företag står inför är överväldigande. De liknar på många sätt de problem som Förenta nationerna i global skala ställs inför. Låt oss rikta vår uppmärksamhet dit för ett ögonblick och se om man kanske där till slut har lyckats ställa en enad värld inom räckhåll för mänskligheten.

[Diagram på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

EG-länder

1 Italien 2 Frankrike 3 Västtyskland

4 Belgien 5 Nederländerna 6 Luxemburg

7 Storbritannien 8 Irland 9 Danmark

Ännu ej medl.

10 Grekland

11 Portugal

12 Spanien

Europa

8

9

7

5

4

3

6

2

11

12

1

10

NORGE

SVERIGE

DDR

POLEN

T

Ö

UNGERN

JUGOSLAVIEN

A

AFRIKA

[Bild på sidan 5]

Winston Churchill sade: ”Det första steget har tagits, och det är det första steget som räknas.”

”Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt. Det är fåfängt, att I bittida stån upp och sent gån till vila och äten edert bröd med vedermöda; detsamma giver han åt sina vänner, medan de sova.” — Ps. 127:1, 2.