Drömmen om ett enat Europa
”PÅ TRÖSKELN till en dröm”. Med denna rubrik inledde tidningen The European en artikel som handlade om ”den svindlande fart varmed Europa integreras”. Hur började denna dröm? Är de stora förväntningar som den väcker berättigade?
Strax efter andra världskriget lade Winston Churchill fram ett förslag om ett ”Europas förenta stater”. Sedan dess har utvecklingen till synes gått i den riktningen. Nu hälsas året 1992 som en milstolpe på vägen mot ett förverkligande av denna dröm. Men varför just år 1992?
Enkelt uttryckt förhåller det sig så att de tolv medlemsnationerna i EG (Europeiska gemenskaperna) planerar att ha nått fullständig ekonomisk enhet i slutet av det året. Detta innebär att alla tullmurar då kommer att ha raserats. Medborgarna i de olika medlemsnationerna kommer då att kunna färdas från det ena landet till det andra utan några som helst restriktioner och ha samma möjligheter och rättigheter på arbetsmarknaden som lokalbefolkningen. Så småningom kommer man att införa en gemensam europeisk valuta och gemensamma pass och körkort samt upprätta en europeisk centralbank. Man kommer också att ha en gemensam politik i miljö- och kärnkraftsfrågor och samordna trafikregler och andra lagar.
På detta sätt kommer EG att bli den tredje största hemmamarknaden i världen. Drygt en femtedel av all handel — såväl import som export — kommer att inbegripa en EG-medlem. Dess ekonomiska politik kommer därför helt logiskt att påverka hela världsekonomin, också u-ländernas ekonomiska system.
En färsk undersökning visar att nära 70 procent av alla européer är positiva till de planerade förändringarna. Många invånare i EG-länderna vill i själva verket gå ännu längre. Omkring tre fjärdedelar är för en samordning av den vetenskapliga forskningen och socialpolitiken, och över hälften vill till och med att man skall ha gemensam utrikespolitik.
Utvecklingen har alltså gått från en rent ekonomisk enhet till ett tänkbart politiskt enande. Med oväntad plötslighet har nu en rad oförutsedda händelser satt fart på dessa planer.
”Vi blir tvingade”
Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Tanken på en tysk återförening, som ofta diskuterats men betraktats som orealistisk, blev ännu en gång föremål för livlig debatt. En återförening tycktes nu vara oundviklig, men knappast någon vågade sia om hur snart den skulle komma. När den tyske förbundskanslern Helmut Kohl anklagades för att försöka forcera enandet, sade han: ”Det är inte jag som försöker påskynda händelseutvecklingen. Vi blir tvingade.” Den 3 oktober 1990 — mindre än 11 månader efter det att muren fallit — firade det tyska folket. Tyskland var enat igen.
Världen jublade över att det kalla kriget var slut, vilket den tyska återföreningen var ett bevis för. Under tiden hade en annan oväntad händelse börjat figurera i rubrikerna. Hur skulle Iraks invasion i Kuwait komma att påverka planerna för år 1992? Journalisten John Palmer förklarade: ”Gulfkrisen påskyndar snarare än fördröjer EG-ländernas ekonomiska och politiska integrering — och kan komma att tidigarelägga den dag då EG driver en gemensam utrikes- och försvarspolitik.”
Under denna kris och de fruktansvärda krigsdagar som sedan följde lyckades emellertid inte EG-länderna enas om ett gemensamt handlingsprogram. Detta föranledde en ledarskribent i The European att skriva: ”EG:s vacklande hållning i en tid av allvarlig internationell kris visar hur viktigt det är för Europa att få till stånd en gemensam försvars- och utrikespolitik som möjliggör ett konsekvent och självständigt agerande.” Artikeln slutade emellertid i en optimistisk ton: ”Gulfkrisen skulle kunna ge Europa en möjlighet att gottgöra sin försummelse och vidta bestämda åtgärder för att visa att politisk endräkt kan bli en verklighet.”
Förväntningarna trissas upp
Fler och fler nationer vill nu ansluta sig till EG. Cypern, Malta, Turkiet och Österrike har redan ansökt om medlemskap. Andra tänkbara kandidater är Finland, Island, Norge, Schweiz och Sverige. Även före detta östblocksstater har visat sitt intresse, till exempel Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. Dessa länders ansökningar kommer emellertid inte att behandlas förrän efter 1992, då de nuvarande tolv medlemsnationerna i EG kommer att ha uppnått fullständig ekonomisk enhet.
Stora framsteg har onekligen gjorts hänemot ett enat Europa — och detta i en takt och omfattning som människor tidigare knappast vågat drömma om. ”Vi förutser en ny europeisk samhällsordning i vilken nationsgränser inte längre kommer att utgöra några splittrande barriärer, i vilken folken kan leva utan fruktan för varandra och där människor har frihet att välja sina egna politiska och sociala system”, skrev den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher på tröskeln till 1990-talet. Han tillade: ”Denna vision är inte längre en dröm. Den är inom räckhåll.”
Men är det realistiskt att förvänta att en sådan enhet skall uppnås? Och om så är, skulle då ett enat Europa kunna vara ett första steg hänemot något ännu större — en enad värld?
Ingen kan förneka att världen behöver enas. Endräkt och samverkan skulle betyda oerhört mycket när det gäller att lösa några av mänsklighetens största problem. Tänk på vad som skulle kunna åstadkommas om den tid och energi som nu läggs ner på stridigheter i stället kunde kanaliseras till gemensamma ansträngningar att lösa gemensamma problem till allas bästa!
Genom att integrera de ekonomiska och monetära systemen tycks ett växande antal stater nu ha för avsikt att pröva varandras villighet att samarbeta. För att försöka få till stånd en gemensam asiatisk marknad bildade länderna Australien, Brunei, Canada, Filippinerna, Förenta staterna, Indonesien, Japan, Malaysia, Nya Zeeland, Singapore, Sydkorea och Thailand år 1989 ett ekonomiskt samarbetsorgan som kallas Asia Pacific Economic Cooperation.
Det scenario vi ser framför oss är således ett nyligen enat Tyskland omgivet av ett inom kort enat Europa, som inom en inte alltför avlägsen framtid skall leda fram till en enad värld. Det låter bra, men är det realistiskt att tro att det skall förverkligas?
Återföreningen av Tyskland — en svår uppgift!
Trots att Tyskland har varit enat i politiskt och ekonomiskt avseende i över ett år, har landet många problem att brottas med. Skillnaderna mellan de fem nya staterna (f. d. Östtyskland) och det övriga landet är fortfarande mycket stora. Lyckoruset har bedarrat, och människor har börjat inse att återföreningen betingar sitt pris. Och på ett eller annat sätt tvingas alla, såväl politiker som vanliga medborgare, betala det priset.
Tidigare i år talade tidningen The European om ”den emotionella kris” som präglar det som en gång var Östtyskland. Den ekonomiska realitet som blivit följden av återföreningen och sammanbrottet av det kommunistiska samhällets sociala struktur har lett till att läkare där kan konstatera en markant ökad förekomst av psykiska och stressrelaterade sjukdomar.
Psykiatern dr Gisela Ehle förklarar att ”känslan av hopplöshet sprider sig som en epidemi” och att ”alla man talar med är deprimerade”. Alla de större förändringar som man vet förorsakar depression är faktiskt sådant som människor där brottas med: ”arbetslöshet, familjeproblem, ovisshet beträffande framtiden, ekonomiska bekymmer, identitetskriser, i många fall en akut förlust av status i samhället och en allmän brist på mål och mening i livet”. — The European.
Är det lättare att ena Europa?
Om det har visat sig vara svårt att ena Tyskland, med ett folk som har samma historiska bakgrund och talar samma språk, hur lätt kommer det då att bli att skapa ett ”Europa utan gränser”, som påven i Rom uttryckte det? Att åstadkomma den enhet som EG har planerat uppnå år 1992 — en förening av 12 ekonomiska system i olika stadier av utveckling och stabilitet och 12 länder med varierande inflationstakt och arbetslöshetssiffror — kommer säkert att bli en tillräckligt hård nöt att knäcka.
Året 1992 kommer uppenbarligen att frambringa både vinnare och förlorare. På den framtida, utökade EG-marknaden med omkring 320 miljoner konsumenter kommer vissa affärsföretag att vara mer konkurrenskraftiga än andra. Somliga affärsmän menar emellertid att två EG-företag av tre kommer att påverkas i negativ riktning. Och även om resenärer säkert välkomnar avskaffandet av tullkontroller, kommer uppskattningsvis 80.000 tulltjänstemän runt om i Europa att behöva nya arbeten.
Professor Paul Wilkinson, expert på internationella frågor, påminner om att även om vi nu träder in i året 1992, har vi fortfarande ”ett Europa som består av skilda suveräna enheter”, som alla har ”sina egna traditioner när det gäller rättskipning” och ”sina egna rättsliga system”. Han säger varnande: ”Samarbetet kommer att bli en långsam och plågsam process.”
Förutom de problem som rör skillnader i fråga om språk, social bakgrund och affärsmetoder kommer förmodligen det största problemet att bli att övervinna seglivade nationalistiska fördomar. Som förre tyske förbundskanslern Willy Brandt en gång sade: ”Barriärer i människors sinnen är ofta mer varaktiga än barriärer byggda av betong.”
Men optimismen är trots allt stor och förväntningarna högt ställda. ”Ingen tror att 1992 kommer att bli ett lätt år”, skriver en ekonomisk redaktör, ”men framtidsutsikterna ser ljusa ut.”
En realistisk syn?
Om man nu lyckades uppnå både ekonomisk och politisk enhet, skulle det då lägga grunden för verklig fred och trygghet i Europa? Tänk på hur situationen är i Förenta staterna. Fastän denna nation består av 50 stater med egna lagar och styrelsesystem som är förenade i ekonomiskt avseende under en nationell regering, har landet fortfarande miljontals arbetslösa, och dess ekonomiska stabilitet hotas av periodiskt återkommande konjunktursvackor och depressioner och ständig inflation. Och trots att man har nått ett visst mått av politisk enhet, har landet ändå stora problem med miljöförstöring, brottslighet, narkotikamissbruk, fattigdom och rasdiskriminering.
Den sovjetiske historikern Jurij Afanasjev säger beträffande oroligheterna i sitt hemland: ”Det största problemet i vårt land har kommit från ett håll som vi minst av allt väntade oss: vår stora familj av olika nationaliteter. ... Vi trodde att vårt rike var förskonat från sådana problem; åtnjöt vi inte, när allt kom omkring, en sorts immunitet genom vårt ’folkens eviga broderskap’?”
Ekonomisk och politisk enhet är uppenbarligen inte nog för att åstadkomma verklig endräkt. För att skapa ett ”folkens eviga broderskap” måste något mer till. Vad då?
Välgrundade förväntningar
Där det råder verklig endräkt är krig ett okänt begrepp. Men ett ovedersägligt bevis för att mänskligheten är hopplöst splittrad är att folk i tusentals år har dödat varandra i olika krig. Kommer detta meningslösa slöseri med människoliv någonsin att upphöra?
Ja, det kommer det att göra. Guds uttryckliga uppsåt är att införa en ny och fredlig värld. Hur då? Genom total nedrustning. Den bibliske psalmisten skrev under inspiration: ”Kom, skåda Jehovas gärningar, hur han har låtit häpnadsväckande händelser ske på jorden. Han får krigen att upphöra intill jordens yttersta ända.” — Psalm 46:9, 10, NW.
Djävulen motstår förbittrat detta gudomliga handlingsprogram för en enad värld. Följande ord från bibeln gäller situationen på jorden sedan första världskriget: ”Ve jorden och havet, eftersom djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist.” — Uppenbarelseboken 12:12.
Grunden för världsvid endräkt, och därigenom också verklig fred och säkerhet, är gemensam tillbedjan av den Gud som ”får krigen att upphöra” och inte splittrande tillbedjan av hans rival, som beskrivs som den som har ”stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist”. Om våra förhoppningar om en enad värld någonsin skall kunna infrias, måste de vara grundade på det faktum att Guds rike är en verklighet, en bokstavlig regering som nu härskar i himlarna. Denna världsregering, som bemyndigats av Jehova Gud själv, är den enda möjligheten att få till stånd en enad värld.
Guds rike håller redan på att lägga grunden till ett enat jordiskt samhälle, som skall ersätta den krigiska värld som vi nu känner. En biblisk profetia förklarar: ”I dagarnas slutskede ... [kommer] många folk [ur alla nationer] ... att gå åstad och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han kommer att undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.’ ... Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” — Jesaja 2:2—4, NW.
Denna bibliska profetia beskriver inte en ny världsordning av mänskligt fabrikat, även om dessa vackra ord finns inristade på en mur vid FN-huset i New York. Denna profetia om fred och endräkt bland människor av många olika nationaliteter uppfylls i stället bland Jehovas vittnen, som är verksamma i över 200 av världens nationer. Bland dem kan man se omisskännliga bevis för att ett nytt världsomspännande samhälle håller på att bildas.
Jehovas vittnen är villiga att låta sig undervisas av Guds ord. De tillämpar det de får lära i sina egna liv, däribland uppmaningen att leva i fred och vägra att gripa till vapen. De åtnjuter därför en världsomfattande endräkt som inte finns i någon annan organisation på jorden, vare sig religiös, ekonomisk eller politisk. Detta framgick tydligt vid sammankomsterna som Jehovas vittnen höll den gångna sommaren, då över 370.000 personer var församlade i frid och endräkt enbart i Östeuropa!
Det är sant att ingen av oss säkert vet i vilken utsträckning de ekonomiska och politiska förväntningarna inför år 1992 kommer att infrias. Men det finns vissa andra förväntningar som vi säkert vet kommer att förverkligas. Under år 1992 kommer till exempel Gud, helt enligt sin tidtabell, att fortsätta den nedräkning som leder fram till verkställandet av domen över Satans värld. (Jesaja 55:11; Habackuk 2:3) Året 1992 kommer således att föra trogna kristna ett år närmare livet i Guds utlovade nya värld, där rättfärdighet skall bo.
Jehovas vittnen inbjuder människor som längtar efter en enad värld att närmare undersöka dessa på bibeln grundade förväntningar beträffande framtiden. Dessa högt ställda förväntningar kommer inte att bli ouppfyllda.
[Ruta på sidan 21]
Steg mot ett enat Europa
1948: Belgien, Nederländerna och Luxemburg (Benelux) ingår en tullunion, som blir utgångspunkten för en ekonomisk union år 1960 och ett avskaffande av gränskontroller år 1970
1951: Ett avtal om Europeiska kol- och stålunionen undertecknas i Paris
1957: Det s. k. Romfördraget ingås, varigenom Europeiska ekonomiska gemenskapen formellt grundas med BELGIEN, FRANKRIKE, FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND, ITALIEN, LUXEMBURG och NEDERLÄNDERNA som undertecknande medlemmar
1959: Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike bildar EFTA (European Free Trade Association)
1973: DANMARK, IRLAND och STORBRITANNIEN går med i EG
1979: Ett europeiskt samarbetsorgan för valutafrågor upprättas; de första direkta valen till Europaparlamentet hålls
1981: GREKLAND antas som medlem i EG
1986: PORTUGAL och SPANIEN inträder i EG
Anmärkning: Namnen på de nuvarande 12 EG-länderna är skrivna med versaler.
[Bild på sidan 23]
När tullkontrollerna avskaffas kommer 80.000 människor att behöva nya arbeten