FEZ — en stad där forntid möter nutid

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Marocko

ÖVERALLT i Marocko lägger man märke till kontrasten i människors sätt att leva. Men denna kontrast är särskilt märkbar i Fez, en stad som sedan gammalt vant ett centrum för den muhammedanska kulturen. Denna nordafrikanska stad ligger cirka 160 kilometer från Atlantkusten och 135 kilometer från Medelhavskusten och har i århundraden varit ett ”vägskäl” där olika civilisationer strålat samman. Staden har nu en befolkning på drygt 200.000 invånare.

Vi följer landsvägen till Fez och kommer då först till det som kallas nya staden. Den uppfördes i huvudsak av fransmännen under den tid då Marocko var franskt protektorat, 1912—1956. Den påminner om en europeisk stad med sina trottoarkaféer och affärer, där man ofta ser folk klädda enligt senaste parismodet. De araber som bor här är också mycket västerländska av sig. Det ligger nära till hands att glömma bort att bara 1¹/2—2 kilometer längre bort ligger det gamla Fez, som är en slående kontrast till det vi ser här.

Den gamla staden

Den gamla staden grundades i början av 800-talet av Moulay Idris I, som var ättling till Ali, Muhammeds svärson. Fez fortsatte att vara huvudstad i ett självständigt rike i många hundra år, och staden har sedan långt tillbaka av många ansetts vara centrum för det intellektuella och religiösa livet i Nordafrika.

Denna gamla stad ligger på andra sidan dalen, mitt emot nya staden, och den ser verkligt lockande och pittoresk ut. Vi blickar ut över ett hav av vita och grå hus med platta tak, och här och där ser vi minareterna höja sig över de otaliga moskéerna. De sticker upp likt nålar ur en nåldyna.

Stadsbebyggelsen avtecknar sig mot bakgrunden av ett stort berg, vars sluttningar är klädda med olivträd. Man anser allmänt att dessa träd är lika gamla som staden. Från den punkt där vi nu står kan vi tydligt se att den gamla staden är byggd på en rad kullar. Det betyder att vi måste vara beredda på att klättra, för det enda sättet att kunna besöka staden är till fots. Vägarna är ofta ingenting annat än breddade gångstigar, och här finns alltför mycket folk och alltför många djur för att man skulle kunna ta sig fram med något fordon.

En resa in i det förflutna

Här i den gamla staden behöver vi verkligen en guide. Genom att anlita honom kan vi vara säkra på att få se de intressantaste platserna, och han kommer också att se till att vi inte går vilse här. Fez kan uppvisa världens största medina. Så kallas den gamla delen av staden. (Medina är ju den stad i Arabien som kom att spela en så stor roll i Muhammeds, Islams grundares, liv.) När vi får syn på denna labyrint av mörka prång och gränder, är vi glada att vi har någon med oss som hittar i staden.

Det finns inga bilar här, inga motorfordon över huvud taget, och vi förundrar oss över hur smala gatorna är. Solen lyser nästan alltid över Fez, men gatorna här är så trånga att husens övre våningar stänger ute nästan allt dagsljus.

Vi lägger märke till att de flesta här går klädda på traditionellt sätt — raka motsatsen till hur det var i den nya staden. Männen bär ”djellabah”, en sorts långrock eller kaftan som når ner till fötterna, oftast försedd med kapuschong. En del av männen bär också fez, den traditionella huvudbonaden. Det är en hög, röd skärmlös mössa, som först började användas och tillverkas här i Fez i Marocko men som man nu kan få se nästan överallt i världen.

Kvinnorna bär också långa klädesplagg, och deras muhammedanska religion kräver att de skall ha ansiktet beslöjat. Det är bara ögonen som får synas. Nästan alla bär ”babuscher” på fötterna, ett slags spetsiga lädertofflor med nedvikt bakkappa.

Det sägs att det finns över hundra moskéer i Fez, och en del av dem är mer än tusen år gamla. Vår guide tar oss med till Karawijinmoskén, Afrikas största. Den kan rymma 22.000 gudstjänstbesökare på en gång. Vi får inte gå in i den eftersom vi inte är muhammedaner, men genom en av de stora dörrarna kan vi se hur den ser ut inuti.

Golvet i denna berömda moské är täckt med bambumattor, som muhammedanerna knäböjer på när de ber till Allah, vända i riktning mot Mecka. Väggarna är prydda med vackra mosaikarbeten, och i det fint snidade taket hänger lampor av smidesjärn. Alla skor och tofflor lämnas utanför på trapporna till moskén. Hur man kan hitta rätt på sina skor när man varit inne i moskén och tillbett, ja, det är en gåta.

Affärskvarteren

Så kommer vi till ett av de många affärskvarteren. De kallas ”souker”. Och här finns verkligt pittoreska små affärer och stånd. En del av dem är egentligen ingenting annat än en nisch i muren. Det verkar som om alla de stånd där man säljer en viss vara finns på ett och samma ställe, och därför känner vi också starkt doften av allt vi ser. Och vilken fröjd för ögat är det inte att se stånd efter stånd flöda över av dadlar, fikon, oliver, russin och alla slags kryddor!

När vi kommer runt hörnet, ser vi en ändlös rad av stånd med färggranna tyger och kläder. I en annan rad med affärer kan vi beskåda allt som finns i siden, och i ännu en annan smycken och juveler av alla de slag. I en räcka med stånd säljs det bara ljus, i alla längder och alla upptänkliga färger. Dessa ljus används när man firar minnet av berömda personer i Fez’ historia på årsdagen av deras död. Då tänder religiösa människor ljus för — som de tror — de avlidnas själar.

Här och där uppstår det heta diskussioner på arabiska, när någon försöker pruta med en köpman om priset på en vara. Vi hör också en klocka ringa då och då. Den tillhör vattenförsäljaren. Han är klädd i granna röda kläder, och på bröstet hänger massor med skinande blanka kopparbägare. Han serverar friskt vatten ur en getskinnslägel som hänger över axeln. Det kostar bara några francs (några ören).

Det är mycket trångt på de smala gatorna. Vi måste se oss för var vi går och också se upp för de tungt lastade packåsnorna. De bär på spannmålssäckar och mjölsäckar, och ibland händer det att den smala gatan blir blockerad när två sådana packdjur möts. Det är alltid mannen som rider på åsnan, medan hustrun följer efter, ofta med väldiga bördor på huvudet.

De muselmanska kvinnornas frihet är begränsad i många avseenden. De får inte äta tillsammans med husets herre. Och man ser aldrig en kvinna ta del i stadens affärsliv, men när vi går förbi hemmen, ser vi dem sitta inne i huset och mala mjöl, knåda deg eller rensa vete.

Forntida och nutida skolor

Vår guide tar oss sedan med till en mycket gammal byggnad som kallas ”medersa”. Det är en forntida skola, ett slags internatskola, och hit har elever kommit från hela arabvärlden sedan århundraden tillbaka. Ja, studenter har studerat vid de många universiteten här i Fez långt innan man ens hörde talas om Oxford och Cambridge. I taken i denna byggnad finns det mycket vackra träsniderier.

Då och då hör vi ett mässande av barnröster från några byggnader som liknar små affärer eller hem. Det är koranskolor för de yngre barnen. Under uppsikt av någon som är förtrogen med Koranen får barnen tillbringa sin tid med att recitera och lära sig olika stycken ur Muhammeds lära. För många barn är detta den enda skolundervisning de får. Vi tittar in och ser att det är mörkt och trångt där inne och att barnen använder griffeltavlor.

Matpaus, och sedan fortsätter vi

Vi är hungriga nu efter den långa turen. Därför stannar vi och smakar på några ”brochetter”, små köttbitar som är trädda på ett stekspett. De grillas över en koleld och är färdiga på bara några minuter. I vissa delar av medinan känns den pikanta lukten från koleldarna och stekdoften mycket starkt. Ofta är det hjärta och lever som grillas. Brochetterna är mycket billiga, och innan man äter dem kan man strö kummin eller andra kryddor på dem. Är man törstig kan man dricka ett glas mynta-te, den traditionella drycken här.

När vår vilopaus är över, tar guiden oss med till några hantverkare som är flitigt sysselsatta med att gravera silver. Fez är berömt för sina silverarbeten. Verkstäderna är ofta ingenting annat än hål i muren, som man försökt göra litet större, men männen är stolta över att få visa oss sina konstalster. Vi förundrar oss över hur skickliga och händiga de är i att gravera in alla slags mönster på skålar och tallrikar.

Ett annat ställe som intresserar oss mycket är garveriet. Titta på väggarna! Där hänger massor med fårskinn! Man slaktar får när man skall fira speciella händelser i familjen, till exempel i samband med omskärelse, och vid den särskilda årliga högtiden ”l’ Aid Al Adha”. Denna fest hålls till minne av det tillfälle då Abraham skulle offra — nej, inte Isak — utan Ismael, enligt vad många muselmaner tror. (1 Mos. 22:1—14) Eftersom varje familj slaktar åtminstone ett får vid detta tillfälle, finns det gott om fårskinn.

Vår guide är mycket angelägen om att ta oss med till en basar där man säljer mattor och filtar. Det finns gott om sådana basarer här, och en del av dem har förut varit palatsliknande bostäder, vilket de vackert utsirade väggarna och taken vittnar om. Här kan vi beskåda mattor i alla färger och storlekar, handvävda av skickliga marockaner. Basarens ägare rullar outtröttligt ut den ena mattan efter den andra för att fresta oss att köpa, allt under det han talar om hur enastående fin varenda matta är. I somliga basarer blir kunden bjuden på ett glas mynta-te medan han tittar på de utställda varorna.

Vad har gjort det största intrycket på oss under vårt besök i Fez? Kontrasten mellan livet i den gamla staden, där folk fortsätter att leva som de har gjort i århundraden, och livet i den nya staden, som inte ligger långt därifrån och där människor lever sitt liv som andra västerlänningar gör.