Varför man bör bruka urskillning när man ser på TV

”DET mest häpnadsväckande meddelelsemedel som någonsin uppfunnits.” Hur väl beskriver inte dessa ord, som uttalats av en bemärkt dokumentärförfattare på televisionens område, televisionens under! Och ett under är det sannerligen!

Precis som ditt öga rör sig fram och åter cirka fyrtiosju gånger för att läsa en tryckt spalt i den här tidskriften avsöker kameraögat, som används för TV i Förenta staterna, varje illustration eller bild om 525 linjer. Med trettio kompletta bilder i sekunden innebär detta att det tar kameraögat mindre än femton tusendelar av en sekund att avsöka en linje. Tala om snabbläsning! Inte nog med det, utan först avsöker kameran alla udda linjer, 1, 3, 5, 7 och så vidare, går sedan tillbaka till bildens övre vänstra hörn och avsöker alla jämna linjer, 2, 4, 6. Den process varigenom TV-kameror fotograferar färg och TV-mottagarna återger den (fastän ingen färg i själva verket sänds) är en ännu större orsak till förundran.

Förenta staterna kan skryta med att ha 930 TV-stationer och mer än 93 millioner TV-apparater, av vilka mer än 30 procent är färgmottagare. Under de senaste fem åren har tio millioner apparater sålts årligen. Genomsnittsfamiljen där sägs använda sin TV-apparat i medeltal cirka sex timmar om dagen.

Människan har verkligen erövrat rymden när det gäller att överföra upplysningar medelst både bilder och ljud. Men hur används detta medium? Gör människan bästa möjliga bruk av det?

Många klagar på TV-programmen

De vanligaste klagomålen mot TV-program gäller reklaminslagen. Nästan alla tittare tycker att dessa borde vara färre, kortare och i synnerhet mindre störande. Regeringsledamöter framför andra klagomål. En ledamot fördömer TV-stationer för påstådd ensidighet i fråga om politiska åsikter. En annan ledamot beskyller dem för att åstadkomma en kulturell ”ödemark”. Åter en annan yttrade: ”Vi har tagit emot det mäktigaste medel till undervisning och inspiration som människan någonsin uppfunnit och — liksom man gjorde med templet i Jesu dagar — överlämnat det till köpmännen och penningväxlarna.”

Tidningsrecensenter talar om ”den kommersiella televisionens smaklösa välling” och menar nedsättande att repriser är ”återkommande avfall”. De klagar: ”Det är inte att undra på att bolagen påstår att ingen bryr sig om deras seriösa erbjudanden. De har ännu inte försökt göra dem intressanta.” En av Amerikas främste TV-kommentatorer, framlidne Edward Murrow, sade när han vid ett tillfälle beskrev TV-program att de uppvisar ”tecken på dekadans, eskapism och isolering från verkligheterna i den värld vi lever i”. En stor del av kritiken riktas mot program som är avsedda för barn eller som ses av barn.

Varför? Varför? Varför?

Varför klagas det så mycket på det som visas i TV-rutan, i synnerhet i Förenta staterna? (I de flesta andra länder är televisionen helt eller till större delen statligt monopol; regeringen bestämmer vad folk skall få se.) En initierad person, chefen för en av Amerikas mest anlitade reklambyråer, besvarade ett av dessa ”varför” i en artikel med rubriken ”Televisionens verkliga herrar”. I den sade han att de två ledande TV-bolagen år 1959 satsade på ”föreställningar av hög kvalitet”. Ett tredje bolag, som intog en knapp tredje plats, ”lanserade då en serie program som kännetecknades av sedvanligt våld och osedvanlig blodsutgjutelse”. Genast var det nära att detta bolag kom att inta andra platsen, varför de båda övriga kompromissade i fråga om standarden på sina program för att behålla greppet om sina tittare, allt av ren självbevarelsedrift.a

Vad är det som bestämmer programmens ”kvalitet”? Tittarnas gensvar. Enligt samme reklamchef ”har man inte råd att fråga efter vare sig sin egen eller publikens måttstock när det gäller vad som skall förmedlas till en publik. Det som fastställer måttstocken är i stället konkurrenternas relativa framgång.”

Det nyss nämnda är inte heller blott och bart en enda människas uppfattning. Enligt en nyligen företagen undersökning var de fem mest uppskattade TV-programmen vintern 1970—1971 de som beskrevs som ”billiga, vämjeliga, enformiga, tråkiga och andefattiga”. Vad publiken föredrar är utan tvivel en av orsakerna till att TV-program emellanåt lämnar så mycket övrigt att önska.

De återverkningar som kan bli följden av att ett bolag presenterar uppfordrande dokumentärfilmer om aktuella problem ger svaret på ett annat ”varför”. Dokumentärfilmen ”The Selling of the Pentagon” (Hur man ”säljer” Pentagon) handlade om den taktik som Förenta staternas försvarsdepartement använder för att skapa en gynnsam bild av sin verksamhet och politik. Trots att den av somliga räknades som en av de bästa dokumentärfilmerna det året, väckte den politikernas raseri. De anslutna stationerna visade också föga entusiasm, eftersom de fruktade att förlora sina licenser.

För att ta ännu ett exempel kan nämnas en dokumentärfilm som skildrade hur banker diskriminerar negrer och fattiga. Den orsakade att åtminstone en station som sände den förlorade betydande inkomster. Ett program som avslöjade vilka på orten som var ansvariga för uppkomsten av föroreningar resulterade i så spända förhållanden mellan en del tjänstemän på den TV-station som sände programmet och några av de lokala företagarna att man ansåg det tillrådligt att avskeda den reporter som gjort programmet. Fruktan för ekonomiska eller politiska repressalier är alltså ytterligare en orsak till att bättre program inte presenteras oftare.

Ännu ett ”varför”

De föregående ”varför” ger inte hela förklaringen; det återstår något. TV-bolagen och sändarstationerna kan inte vältra över hela skulden på andra. Detta framgår av det faktum att alldeles utmärkta program presenteras tid efter annan, i synnerhet via undervisningsstationer eller ”allmänna” stationer som de numera kallas. Ett framträdande exempel är det ytterst populära och mycket högt prisade programmet ”Sesame Street”. UNESCO Courier såg sig föranlåten att skriva att det var ”en serie med fyndighet och humor, fri från varje form av våld och med eftertryck på det positiva budskapet att inget problem kan lösas utan samarbete. För det andra söker den lära de yngsta bokstäver, siffror och enkla räknesätt, stimulera deras tankeförmåga, hjälpa dem att utöka sitt ordförråd och öppna deras ögon för världen i stort.” I ett program som sändes i maj 1971 visades till exempel siffran 12, stora och lilla bokstaven E, lekande gorillor och ett dansnummer som illustrerade skillnaden mellan en triangel och en kvadrat. Det var ett program som både var underhållande för vuxna och lärorikt för barn.

Vad visar dessa fakta? Att uppbyggande och undervisande program kan bli en framgång om de görs med tillräcklig kunnighet och skicklighet och om de som producerar dem verkligen går in för sin uppgift och inte är ute efter pengar eller spar sig någon möda. Det är det som gör att korta inslag på bara någon minut ibland kan vara det mest underhållande som TV har att bjuda under en kväll.

Behovet att bruka urskillning

TV-programmen återspeglar det allmänna moraliska förfallet. Men kan man vänta sig annat? Varför skulle TV-industrin vara mer idealistisk än andra i dessa dagar? Profiten är vad alla först och främst är intresserade av.

Som genomsnittsläsare av den här tidskriften är det naturligtvis litet, om alls något, du kan göra för att förbättra kvaliteten på TV-programmen. Men du kan kanske förbättra dina egna tittarvanor. Du kan bruka urskillning när du bestämmer vilka TV-program du skall se. Om du är förälder, borde du också vara synnerligen intresserad av vilka program dina barn ser. Förvissa dig om att det de ser på är uppbyggande och inte värdelös smörja. Och var särskilt noga med att inte låta dem se våldsscener, eftersom barn av att se sådana görs okänsliga för våld. Problemet är stort, eftersom ett våldsdåd visas på TV-rutan var 14:e minut och ett mord var 45:e minut. Enligt dr V. B. Cline, ”skapar vi våldsnarkomaner”. Våldsdåden blir förebilder som barnen senare gör efter i verkliga livet.

Man har i viss mån agiterat för minskat våld men i ringa grad för minskad sexuell omoraliskhet i TV-rutan. Man kan inte hålla på med att betrakta folk som hänger sig åt lösaktigt uppförande utan att själv bli moraliskt avtrubbad. Och liksom i fråga om våld blir sådana exempel på omoraliskt uppförande normgivande för tittarnas uppförande i verkliga livet. Bibeln säger: ”Låt er inte vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” (1 Kor. 15:33, NW) Du skulle inte välja att umgås med personer som var kända för sin låga moral, eller hur? Varför då umgås med dem via TV? Att bruka urskillning innebär att vara noga med vilka slags TV-program man ser.

Att bruka urskillning innebär också att ha kontroll över den tid man ägnar åt att se på television. Enligt vad dr G. A. Steiner visar i sin bok The People Look at Television (Folk ser på television), har många människor en ambivalent inställning till television, vilket innebär att de har sinsemellan motstridiga åsikter om den. Samtidigt som de säger att de tycker om att se på TV, ger de uttryck åt oro över att de ser på TV för mycket.

Du kan få ut en hel del gott och njutbart av att se på TV, men det finns något som heter att vara slav under den. När du låter TV-program orsaka att du försummar dina förpliktelser, försummar behövlig sömn, försummar att få hälsosam motion och frisk luft, brukar du inte urskillning utan är en slav. Om du är en kristen Ordets förkunnare brukar du inte heller urskillning om du försummar några av dina tjänsteförpliktelser för att se TV-program.

TV är verkligen ett häpnadsväckande meddelelsemedel, i sanning ett under. Men lär dig behärska det; låt inte det behärska dig.

[Fotnot]