Hur påverkar TV barnen?
TELEVISIONEN kan öva stort inflytande på vuxna. Den verkan TV har på barn kan emellertid vara mycket mera djupgående.
Ingen annan teknisk uppfinning i historien har så direkt påverkat denna den ömtåligaste delen av befolkningen som TV. En undersökning som man gjort när det gäller skolbarn i Sydney i Australien avslöjar rentav att TV:n kanske redan i många fall har ersatt skolan, religionen och familjen som huvudsaklig auktoritet när det gäller de värderingar barn lär sig.
Alldeles för mycket
I länder där televisionen har stor spridning upptar den i allmänhet mer av barnets vakna timmar än någon annan aktivitet.
En amerikansk 16-åring har i genomsnitt tillbringat mellan 15.000 och 20.000 timmar framför TV:n. Detta kan jämföras med antalet lektionstimmar som uppgår till omkring 11.000. Många barn i Förenta staterna tittar nu på TV fem, sex, sju eller fler timmar om dagen, i synnerhet de dagar de inte går i skolan. Enligt en undersökning i Sverige ser en 3-åring på TV drygt 7 timmar i veckan, en 6-åring 12 timmar och 9—11-åringar 15 timmar.
Skulle föräldrar i allmänhet låta sina barn gå och se två eller tre bioföreställningar om dagen? Detta skulle förmodligen aldrig komma i fråga, även om man bortser från kostnaden. Men det okontrollerade TV-tittandet hemma slukar nästan lika mycket tid.
Det råder inget tvivel om att många barn tittar alldeles för mycket på TV. Varför tillåter då så många föräldrar detta? Många använder TV:n som barnvakt. I själva verket säger de till barnen: ”Sätt er här framför TV:n och stör oss inte.” En mor till tre barn medgav: ”Jag är rädd att bli utan TV-apparat, även om jag vet att barnen förmodligen skulle må mycket bättre utan den. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan den. Jag är beroende av att använda den.” Men föräldrar har faktiskt klarat sig utan TV i tusentals år.
”Nästan hypnotiserade”
Många föräldrar säger att deras barn är ”nästan hypnotiserade” av TV:n. En mor sade om sin unge son: ”Han tittar i verklig trance. Det är nästan omöjligt att fånga hans uppmärksamhet. Han skulle sitta så i timmar och titta, om jag lät honom göra det. Han verkar helt enkelt hypnotiserad.”
I boken The Plug-in Drug heter det: ”Gång på gång beskriver föräldrarna, ofta med stor ängslan, det trancelika draget i sina barns TV-tittande. Barnets ansiktsuttryck förvandlas. Underkäken faller ner, och munnen är halvöppen; ... Blicken är glasartad och uttryckslös. ... Det är sannerligen inte mycket som tyder på att barnet är mentalt aktivt och vaket.” Följande rubrik i Toronto Star var således befogad: ”BARNEN SLAVAR UNDER TV.”
Sunda förnuftet säger att ett barn, som sitter framför en TV flera timmar, dag efter dag, i sådant mentalt tillstånd utan att kommunicera med andra, inte gör gott mot sig självt. Det är inte möjligt att ett ungt sinne skall kunna utsättas för tusentals timmars TV-program, av vilka många innehåller våld, sedefördärv och omoraliskhet, utan att påverkas negativt.
Hälsoproblem
En verkan av för mycket TV-tittande, i synnerhet sent på kvällarna, kommer till synes i klassrummet. I Västtyskland säger professor Heinz-Rolf Leuckert vid universitetet i München: ”Härjade ansikten, trötta, stela blickar och ett likgiltigt tonfall hör till ordningen när dagen börjar. Förutom att bristen på sömn påverkar deras fysiska hälsa, leder den till att de inte är så snabbtänkta i skolan — och de har inte lika lätt för att lära sig som de klasskamrater som sovit gott hela natten.”
När eleverna drastiskt ransonerade TV-tittandet eller helt slutade upp med att titta, försvann sådan kronisk trötthet i de flesta fallen på några veckor. För mycket TV-tittande är naturligtvis inte den enda orsaken till trötthet, men det har sannerligen ökat problemet. Inom parentes kan nämnas att de elever, som återgick till att se på TV för mycket, fann att trötthetssymptomen kom tillbaka.
Andra symptom, som okontrollerat TV-tittande ger och som var mer uttalade hos somliga elever, var aptitlöshet, huvudvärk, kräkningsanfall och retlighet. Brist på motion medräknades också, eftersom detta kan leda till att kroppens normala funktioner försämras.
TV-reklam kan bidra till att barnens hälsa försämras i ett annat avseende. Barnen bombarderas ständigt med reklaminslag som bjuder ut ”värdelösa” livsmedel som har dåligt näringsvärde. Många starkt sötade produkter görs attraktiva, men de motarbetar hälsan. En iakttagare sade att barnen ”luras att tro att de måste ha den mat som är skadligast för dem”.
Ögonspecialister säger att för mycket TV-tittande kan skada ögonen, eftersom det inte ger den nödvändiga träningen. I stället för att göra saker som kräver ”tredimensionellt” seende och därigenom utveckla en god ögonkoordination ser barnen alldeles för länge på den ”tvådimensionella” TV-rutan. I Förenta staterna beräknar man att upp till 30 procent av de barn som tittar på TV har något problem med ögonen. En del läkare talar om ”klumpiga ögon” som inte kan följa en tryckt rad, utan snubblar i väg och hoppar över ord och fraser.
Mentala problem
Alltför mycket TV-tittande stjäl tid, som barnen bättre skulle kunna använda till att läsa, bygga och göra saker, tala med andra eller leka. En skolbibliotekarie sade om TV-förslavade barn: ”De tar inte initiativ till idéer eller aktiviteter. De kan inte hitta på något. De vill ha allt presenterat för sig så att de bara behöver se på eller göra vad de blir tillsagda att göra.”
En lärare i en grundskola i New York sade: ”Barn leker inte på samma sätt som de gjorde förr. ... De tycks inte ha så stor fantasi, vare sig när det gäller att uttrycka sig verbalt eller att leka eller att tillverka saker.” En annan lärare med 35 års erfarenhet tillade: ”Deras lek är mer passiv. De vill intressera sig för något, men om det då betyder att de måste göra någonting själva, förlorar de intresset.” Dessa lärare säger att för mycket TV-tittande till stor del bär skulden för denna förändring.
Lärare säger att barnens läsförmåga är sämre nu än den var förr. Men det skulle knappast kunna vara annorlunda, när man låter barnen ersätta läsning med så många TV-program som inte är bildande. Och eftersom läsning kräver ansträngning, medan TV inte gör det, är det uppenbart vilketdera barnen föredrar om de får välja själva.
Det är inte bara läsförmågan som hämmas, utan TV-förslavade barn har dessutom ofta svårare att få kontakt med verkliga människor. Varför det? Därför att verkliga människor kanske inte fångar deras uppmärksamhet på samma sätt som TV-underhållare gör. Och vad barn lär sig av TV, när det gäller mänskliga relationer, har ofta ingen förankring i det verkliga livet.
Detta gäller också inom familjekretsen. Att dra jämnt med andra familjemedlemmar är något man måste lära sig genom att verkligen göra saker och ting tillsammans, samtala med varandra och stimulera varandra. Barnen har stort behov av att utveckla sådana förmågor så att de själva kan bli goda föräldrar. Ingenting kan ersätta moderns, faderns och syskonens givande och tagande.
Barnen behöver ständigt kommunicera med andra i familjen, så att de kan få svar på sina frågor, bli korrigerade när de gör fel och uppmuntrade när de gör rätt. Men allt tyder på att för mycket TV-tittande har en nerbrytande verkan på barnens tankemönster, och det kommer att ytterligare kräva sin tribut längre fram, när dagens TV-barn får egna barn.
Hur barn påverkas av våld
En av de mest skrämmande aspekterna av televisionens inverkan på barn gäller våldet. I land efter land hopar sig bevisen för att många barn som ser för mycket TV-våld har en tendens att bli mer våldsamma i sitt dagliga uppförande. De blir också mer likgiltiga för våld som andra utsatts för.
I en artikel i The Journal of the American Medical Association (amerikanska läkarsällskapets tidskrift) visas det att en amerikansk tonåring som går ut gymnasiet i genomsnitt ”har bevittnat omkring 18.000 mord och ett oräkneligt antal i detalj skildrade rån, mordbränder, bombningar, bedrägerier, smugglingar, slagsmål och fall av tortyr”. Man påpekade att det förekommer omkring en våldshandling per minut i en vanlig tecknad film för barn under 10 år.
En del föräldrar lägger märke till en omedelbar reaktion hos sina barn, när de ser för mycket våld i TV. En förälder sade: ”Deras förmåga att behärska sig avtar snabbt. De kinkar, de bråkar, och de blir helt förvildade. ... Det tar ett bra tag innan de är normala igen.”
Men verkningarna kan vara mer än bara tillfälliga. Inte mindre än 146 vetenskapliga rapporter angående undersökningar som omfattade 10.000 barn visade alla samma resultat. De utvisade att TV-våld skapar ett ökat aggressivt beteende hos barn, vilket kan hålla i sig länge.
Detta är inte endast ett amerikanskt förhållande. En rubrik i South China Morning Post, som utges i Hongkong, löd: ”TV-VÅLD SKADAR BARN, SÄGER EXPERTER.” Det rapporterades i tidningen: ”Barnen i Hongkong påverkas sannolikt i särskild grad av våldspräglade TV-program, sade lärare, socialarbetare, psykiatriker och psykologer.” Och en rapport från Japan, vilken publicerades i tidskriften Atlas, visar att barnen där ”erbjuds blod och våld nästan obegränsat” i TV.
I Canada uppgavs följande i en 91-sidig rapport från skolöverstyrelsen i Hamilton i Ontario till en statlig kommitté för utredning av våld i massmedia: ”Våld i TV kan skapa ett anti-socialt beteende och en orealistisk fruktan samt göra barn likgiltiga för känslorna i världen omkring dem.”
Man påpekade också för kommittén att TV-våldets verkan på barn kunde liknas vid en bomb som placeras och som kan explodera inom 10 till 20 år. Det hette vidare i rapporten: ”Varje mord eller våldshandling som ett barn bevittnar i TV är som en liten, rentav ytterst liten, vikt som placeras på vågskålen. ... Ingen psykolog kan garantera att den inte kommer att ge utslag och utlösa våldshandlingar hos människor som förefallit normala.”
En tvåårig undersökning i England visade att dåliga TV-program verkligen orsakar en ökning av antalet brott som begås av ungdomar. I en annan undersökning, som pågått under en sexårsperiod och som omfattat 1.565 pojkar i åldern 13 till 16 år, fann man att sannolikheten för att de skulle tillgripa våld var omkring 50 procent större för dem, som ofta såg brutalitet i TV, än för dem som inte regelbundet tittade på våldspräglade program.
Ungefär samma resultat kom man till vid undersökningar som gjorts på uppdrag av chefen för medicinalstyrelsen i Förenta staterna. Barnen lärde sig att uppträda mer våldsamt av att se våld i TV. Detta var fallet oavsett barnets arv, miljö eller ekonomiska bakgrund.
I Science Digest rapporterades följande angående ett experiment som pågått under 10 år: ”En pojkes aggressivitet vid 19 års ålder hade ett direkt och betecknande samband med hur mycket våld han såg i TV vid åtta års ålder oavsett hur stor hans aggressivitet var från början, hans sociala ställning, intellektuella förmågor eller föräldrarnas beteende.” I denna publikation varnade man: ”Forskarna har upptäckt att vissa verkningar, i synnerhet ökad aggression, kan bestå hela livet.”
Många föräldrar har haft liknande erfarenheter som den förälder som skrev följande till Washington Post:
”Jag har iakttagit hur TV:n påverkar mitt eget barn, och en del av det jag lägger märke till tycker jag inte om. Hans vokabulär har till exempel blivit alltmer våldspräglad.
Han ’dödar’ alltid mig eller ’dör’ själv eller ’skjuter’ något eller någon med varje hushållsföremål som på minsta vis liknar en revolver.
Ibland är han ett monster eller en pirat eller helt enkelt en dålig grabb. Han talar om fängelse, och på kvällen, när det är släckt, kommer främmande varelser på besök.”
Domarna ser nu bevis på hur ungdomar förhärdat sig mot våldet. Domaren Patrick Tamillia vid en ungdomsdomstol i Pennsylvania i Förenta staterna säger att unga förbrytare blivit allt hårdare av TV-våld. Han säger: ”Barn gråter inte så mycket i rätten längre; deras hårda hjärteinställning är häpnadsväckande. De tittar på våld i TV, där man verkligen inte visar några samvetskval. När de skadar någon, tycker de inte att de har gjort det mot en mänsklig varelse.”
Polisrapporterna visar att det är många fler unga människor som tar efter TV-våld än de flesta tror. En 17-årig yngling erkände till exempel att han mördat en ung kvinna genom en planlagd upprepning av handlingen i ett TV-program som han hade sett. En sjuårig pojke, som ertappades med att strö krossat glas i familjens fårstuvning, sade att han fått idén ifrån ett TV-program. Två pojkar som försökte pressa ut 500 dollar av ett företag genom ett bombhot fick impulsen från TV. En nioårig pojke, som gav sin lärare en ask förgiftad konfekt till jul, sade att han fått uppslaget ifrån ett TV-program, där en man dödat sin hustru på det sättet utan att bli upptäckt. En sexårig son till en polis bad sin far om riktiga kulor, så att han skulle kunna döda sin lilla syster ”på riktigt”, som han trodde att människor gjorde i TV.
Många sexuella övergrepp som begåtts av tonårspojkar har varit nästan identiska med våldtäkter som visats i TV, vilket föranlett en förälder att stämma ett TV-bolag. Och en mor som inte oroat sig för TV-våldet ändrade sig, då hennes fyraårige son försökte kväva familjens hund med en kudde direkt efter det han sett en man göra så mot en annan person i TV.
Barn har också satt sina egna liv i fara som en direkt följd av att de tittat på TV. I Perth i Australien försökte en fyraårig flicka hänga sig, då hon skulle göra efter en hängning i en tecknad TV-film. Barn har brutit ben eller skadat sig på annat sätt, när de hoppat från höga platser för att imitera TV-hjältar som ”Stålmannen” eller ”Fantomen”. Ungdomar har ådragit sig svåra skador, när de på sina cyklar försökt göra efter motorcyklisters våghalsiga nummer i TV.
Allt fler undersökningar angående kortvariga och långvariga verkningar kommer således till samma resultat som det som framhölls i tidskriften Parade: ”TV-våld ... är skadligt för barn på tre sätt: De lär sig och kommer ihåg — och många tar efter — ett aggressivt beteende; de har lättare att bli våldsamma, och de bryr sig mindre om det; det ökar snarare än ’avleder’ deras aggressivitet.”
Det är givetvis sant att aggression och våld förekommit bland unga människor i århundraden. Men hur dålig situationen än var tidigare, så gör en ständig tillförsel av olämpliga TV-program situationen värre.
Vad kan föräldrar då göra för att motverka dessa tendenser? Vad bör vuxna göra för att själva undvika de dåliga verkningarna av undermåliga TV-program?
[Bild på sidan 13]
Hur många timmar har ditt barn sett våld i TV?