Religionens roll i forntida krig
DEN engelske filosofen John Locke sade en gång: ”Historien talar nästan inte om något annat än strider och dödande.” Och ändå säger en annan källa: ”Religionen har varit en av de mäktigaste krafterna i historien.”
Varför har nästan hela människans tillvaro vant hemsökt av fruktansvärda krig, när religionen har utövat ett sådant starkt inflytande? Vilken roll har religionen spelat i forntida krig?
Aztekernas krig
Aztekernas religion lärde att gudarna måste blidkas genom människooffer. Historikern Victor W. von Hagen förklarar sålunda:
”Krig och religion var, åtminstone för aztekerna, oskiljaktiga. De hörde samman. ... För att skaffa krigsfångar som lämpliga offer förde de oupphörligen smärre krig.”
År 1486 samlades mer än 20.000 fångar ihop som offer till invigningen av guden Huitzilopochtlis stora pyramid. Sedan skars hjärtat ut på det ena offret efter det andra och offrades till guden. Kan du föreställa dig den fasa som dessa av religionen ingivna krig spred bland de äldsta amerikanska folken?
De forntida kejsardömenas krig
Vilken roll spelade religionen bland de äldsta kejsardömena och folken i Asien, Afrika och Europa? Dessa forntida nationer var kända för sina många krig såväl som för sin religiositet. Religionen och kriget gick hand i hand. Ett uppslagsverk framhåller till exempel:
”Den egyptiska religionen har aldrig fördömt krig. De tidigaste egyptiska krigen var bland gudarna själva eller mellan gudar och människor; så när de egyptiska kungarna förde krig, gjorde de anspråk på att följa gudomligt exempel. ... Kort sagt, allt krig var moraliskt, ideellt, övernaturligt och stött av gudomligt prejudikat.”
Ibland gjorde religiösa ledare mer än att bara överse med eller godkänna sitt lands krig; de uppmanade dem faktiskt att strida. Framlidne prästen W. B. Wright säger om det forntida Assyrien:
”Att strida var nationens angelägenhet, och prästerna var ständiga tillskyndare till krig. Deras understöd kom till stor del från krigsbytet, av vilket en fastställd procentsats utan undantag gavs dem, innan andra fick någon del, ty detta plundrarsläkte var i hög grad religiöst.”
Detta är ett ofrånkomligt faktum: Forna tiders krigförande folk var djupt religiösa. Militära ledare sökte alltid hjälp från sina gudar. En källa anmärker: ”Vi finner vanligen att det är varje guds huvudsakliga uppgift att hjälpa och skydda sitt folk i krig.”
Det var brukligt att soldaterna bar sina gudars standar i striden. Dessa var tydligen emblem eller symboler gjorda av trä eller metall. En uppslagsbok skriver:
”De romerska standaren bevakades med religiös vördnad i templen i Rom. Det var inte ovanligt att en befälhavare gav order om att kasta in ett standar i fiendens led för att därmed öka kraften i sina soldaters anfall genom att egga dem till att återta vad som för dem kanske var det heligaste på jorden.”
Dessa hedniska nationer var förstås inte kristna. De läror som Jesus Kristus senare införde hade en djupgående verkan på mänskligheten och ändrade sanna troendes liv till det bättre.
Men med tiden inträffade stora förändringar i kristendomen. På 300-talet gjorde den korrumperade romerske kejsaren Konstantin av politiska skäl kristendomen till statsreligion. Från den dagen växte den romersk-katolska kyrkan till stor makt. Skilde den sig från andra religioner? Åstadkom den fred? Var den sann kristendom?
Korstågen — kristenhetens ”heliga krig”
Det var år 1095 som påven Urban II sammankallade kyrkomötet i Clermont. Vid det laget hade det forntida Palestinas landområde fallit i händerna på folk som inte var till bekännelsen kristna. Därför uppmanade påven i vad som kallats ”ett av historiens effektfullaste tal” den stora församlade skaran i Clermont att börja krig mot de ”otrogna” som nu besatt det ”heliga landet”. Urban uppmanade folkmassan:
”Kristna stridsmän ... drag ut och kämpa mot barbarerna, drag ut och kämpa för att befria de heliga platserna ... doppa edra händer i de otrognas blod ... bli den levande Gudens soldater! När Kristus manar er att försvara honom, låt inte några låga känslor hålla er kvar hemma.”
Så började korstågen, eller de så kallade ”heliga krigen”, och de fortsatte under de två följande århundradena. ”Europas predikstolar genljöd av maningar till korstågen”, säger en historiker. En annan skriver: ”Biskopar for tillbaka till sina stift och predikade denna militäriska kristendom. ... Munkar beställde svärd. ... Europa var nu ett upprört hav, som slungade våg efter våg mot de syriska stränderna.”
Det fruktansvärda krig som sålunda följde trotsar nästan all beskrivning. ”Alla denna tidsålders krigiska lustar släpptes lösa under skydd av religionen och en vedergällandets rättvisa”, anmärkte en historiker. Korstågen innefattar några av de värsta massakrer, vettlösa plundringar och skändliga illdåd som historien vet att berätta — allt begånget i Kristi namn! Professor Roland H. Bainton skriver:
”Detta var ett krig som påbörjats av kyrkan. ... Man korsfäste människor, man sprättade upp magen på dem som hade svalt pengar, lemlästade människor — Bohemund av Antiokia skickade den grekiske kejsaren en hel skeppslast full med näsor och tummar som skurits av saracenerna — sådana illdåd berättar korstågens krönikor om utan samvetskval. ... Deras sinnesstämning var en egendomlig blandning av barbarisk stridslust och kristet trosnit.”
Vilket ansvar bär inte religionen för att ha förknippat Kristi namn med sådana fruktansvärda handlingar — handlingar som inte kunde vara mer emot hans läror! Vad har Gud för uppfattning om dem som så illa representerat honom?
Kristenhetens forntida inre strider
Under medeltiden stred de till bekännelsen kristna också inbördes, och ofta med påvens välsignelse! Beträffande sådana inbördes strider i kristenheten sade historikern J. C. Ridpath: ”Påvens godkännande var en viktig faktor i alla konflikter under medeltiden, och för att få den brukade världsliga furstar bjuda över varandra som på en marknad.”
Senare, med början omkring år 1517, ökade den religiösa rörelse som resulterade i protestantismen stridigheterna och dödandet bland de bekännelsekristna. G. M. Trevelyan, professor i historia vid Cambridge, skrev:
”Religionen utövade på den tiden nästan det enda intellektuella och moraliska inflytandet, [ändå] ... var mänsklighet inte någon del av dessa läror. Det måste verkligen medges att religionen då förknippades med sträckbänken, pålen, brända städer, massakrer på kvinnor och barn, hatet som aldrig dör, orättvisor som aldrig kan hämnas. Det största mentala och fysiska lidande Europa har varit med om sedan den barbariska tiden åstadkoms genom den delvis framgångsrika kamp den katolska reaktionen förde för att återvinna den upproriska kristenheten.”
Den romersk-katolska kyrkan kämpade våldsamt för att föra dem som protesterade, eller protestanterna, tillbaka till fållan. Protestanterna gjorde kraftigt motstånd. Antwerpen belägrades till exempel år 1576, och en historiker berättar om detta: ”Dessa ädla budbärare för Den heliga moderns kyrka, de spanska soldaterna, gick ut i striden med dessa rop på sina läppar: ’Helige Jakob, Spanien, blod, kött, eld, plundring!’ Åtta tusen män, kvinnor och barn mördades.”
Trettioåriga kriget (1618—1648), som utkämpades mellan katoliker och protestanter, var särskilt fruktansvärt. Under detta förlorade Tyskland ungefär tre fjärdedelar av sin befolkning. Augsburgs befolkning minskade från 80.000 till 18.000, och endast omkring en fjärdedel av Böhmens befolkning överlevde. Den protestantiska staden Magdeburgs fall illustrerar stridernas grymhet. Den tyske historikern Friedrich Schiller skriver:
”Här började en skådeplats av fasa, för vilken historien saknar ord. Varken oskyldig barndom eller hjälplös ålderdom; varken ungdom, kön, rang eller skönhet kunde stoppa erövrarnas raseri. Hustrur skändades i sina mäns armar, döttrar vid sina föräldrars fötter; det värnlösa könet blottades för ett tvåfaldigt offrande av dygd och liv.”
Det är verkligen sant att mänsklighetens historia ”talar nästan inte om något annat än strider och dödande”. Men det är också sant att religionen har varit ”en av de mäktigaste krafterna i historien” och huvudsakligen ansvarig för den fruktansvärda blodsutgjutelsen.
[Bild på sidan 15]
Aztekpräster håller offret, medan en annan präst skär ut hans hjärta, som skall offras till krigsguden (baserat på en ögonvittnesskildring)
[Bild på sidan 16]
Korsfararna var ansvariga för några av de värsta massakrerna och skändligheterna i historien — allt begånget i Kristi namn!