Filippinerna i ett nötskal

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

LIKT en handfull pärlor, som man spillt i oceanen, breder de filippinska öarna ut sig i nord-sydlig riktning som ett band, 1.850 kilometer långt, och bildar en skimrande gräns mellan Stilla havet och Sydkinesiska sjön. Ingen vet exakt hur många öar där är — verksamma vulkaner skapar ständigt nya, och gigantiska havsvågor bryter ner andra —, och därför brukar det helt enkelt heta att det finns ”över 7.000”. Endast omkring 4.000 av dessa är bebodda. Många andra har inga namn eller har ännu inte trampats av en människa.

På dessa oräkneliga tropiska öar bor fyrtio millioner människor, som talar mer än åttiosju dialekter och tillhör inte mindre än åttioen tydligt åtskilda etniska grupper! Amerikanska, spanska, malajiska, kinesiska och arabiska inflytanden har alla satt sina omisskännliga spår på detta mångskiftande och intressanta folk.

Mycket få av oss har tid och tillgångar, så att vi kan använda flera månader för att göra oss bekanta med folket och kulturen i ett annat land. Men de som har möjlighet att stanna bara en enda dag här på Filippinerna kan få en glimt av livet i hela övärlden. Bara ett stenkast från Manilas internationella flygplats ligger en drygt 350.000 kvadratmeter stor park, som kallas Ang Nayong Pilipino — Filippinerna i ett ”nötskal”.

En ”knippa” av sex fascinerande ”byar” ger en god bild av de väsentligaste regionerna på Filippinerna: Den muhammedanska regionen, Visayasöarna, norra Luzon, bergsprovinsen, bicol- och tagalaregionerna. Varje by porträtterar arkitekturen, landskapsbilden, konst- och hantverksskickligheten som man finner i en riktig inhemsk by inom en viss region.

Färggranna transportmedel

När vi kommer in i parken, kan vi välja mellan två typiska filippinska transportmedel — ”kalesa” och ”jeepney”. Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska styret på 1800-talet. Även om den har försvunnit mer och mer i de större städerna till förmån för motoriserade fordon, har bränslebrist och prishöjningar på senare tid medfört att allt flera av de gamla ärevördiga kalesorna har kommit tillbaka till de livligt trafikerade bygatorna.

Men vi tar en relativ nykomling, jeepneyn. Jeepneyn kom på modet efter andra världskriget, när man hade brist på fordon för kollektivtrafik och samtidigt hade ett överskott av amerikanska arméns jeepar. Företagsamma filippinare fann att man genom att öka karosseriets längd med två långa säten baktill kunde tillverka en fyrhjulig minibuss som med lätthet forcerade de mest svårframkomliga, gyttjiga vägar och av skyfall svällda vattendrag. Den lilla jeepneyns kapacitet vad passagerare beträffar — människor, djur och trädgårdsprodukter — tycks vara utan gräns. Och ofta körs den med våldsam vårdslöshet.

Dessa hemmagjorda bussar, som man lätt får ögonen på, målas i livfullt färgade mönster och personifieras dessutom genom lika färggranna skyltar med sådana texter som ”Din för alltid”, ”Älskling”, ”Min käraste” på motorhuven, sidorna och stötfångarna. Invändigt kan man finna instrumentbrädan prydd med en bibeltext, t. ex.: Bered dig att möta din Gud. Lägg till detta så där ett halvt dussin speglar och horn med blänkande krom, och du har fått en bra bild av jeepneyn, som på ett fascinerande sätt förenar det praktiska, det hållbara och folkkonst.

Tagala- och ilokoregionerna

Vår jeepney här i Ang Nayong Pilipino för oss först snabbt till det miniatyrområde som kan berätta för oss om tagalaregionen på mellersta och södra Luzon — Filippinernas risbod. Det är till större delen ett vällbevattnat, bördigt slättland, som goda år kan frambringa tre jätteskördar av ris.

När vi stiger ur jeepneyn, får vi genast ögonen på flera måleriska, halmtäckta hus, byggda på stolpar, inemot två meter över marken. Även om ihållande regn är bra för risodlingen, blir det ofta översvämning, och stolphusen håller familjen och egendomen på det torra. Väggarna och golven av spjälverk, såväl som de många fönsteröppningarna, ger luften största möjliga spelrum, även om de inte ger största möjliga avskildhet.

Vi går uppför trappan och in i en lantbrukares hydda. Golvet ger vika för varje steg. Men efter några ögonblicks ängslan vet vi att golvets bambuspjälor inte går av. Inne i hyddan märker vi att risodlarna gör gott bruk av tiden mellan de tre årliga planteringarna och skördarna. Här finns mycket att titta på: fin, nästan genomskinlig ananasbatist och sidenglänsande tyg av bananfibrer, konstnärliga broderier, keramik och läderarbeten, framställda av skinn från den tama infödda vattenbuffeln, carabaon. Vi ser vackra bord och kistor av det inhemska träslaget ”narra” (filippinsk mahogny), konstfullt inlagda med carabaoben. Sådana hantverksprodukter förlänar ofta stort behag åt dyra möbelaffärer runt om i världen. Denna ”hemslöjd” är så vitt utbredd att den har blivit en av öarnas viktigaste näringsgrenar.

Då vi kommer förbi en liten sjö, där snattrande ankor för oväsen, blir vi påminda om den främsta näringsgrenen i staden Pateros i provinsen Rizal: ”balut”. Balut är ett ankägg som har ruvats i omkring två veckor och som sedan kokas, strax innan det kläcks. Gatuförsäljare gör strålande affärer då de bjuder ut balut till hungriga förbigående, som njuter av att göra en enda munsbit av hela ankungen, med fjädrar och allt. Flertalet filippinare anser balut vara en riktig delikatess, men få utlänningar får någonsin smak för sådan mat.

På vår väg bort till ilokoregionen kommer vi förbi några av de mer än 300 slagen av filippinska bananväxter och den nära besläktade abacaväxten, som ger råvaran till den världsberömda manilahampan. Det strävsamma, framgångsrika folket i den trånga dalen strax norr om Manila, ilokanerna, har bibehållit den regelbundna, robusta arkitekturen från den spanska tiden. Det stora hus som vi kan beskåda här i Nayon har forslats hit, tegel för tegel, från den plats där det ursprungligen stod i ilokoregionen.

Bicolregionen

Den 2.438 meter höga vulkanen Mayon i miniatyrformat, men i rätt skala, dominerar helt det här området, liksom vulkanen själv dominerar bicolregionen. Mayon påstås ha den mest formfulländade konen eller käglan i världen. År 1814 begravde dess explosiva raseri hela staden Cagsawa under sex meter sten och flytande lava och ödelade flera andra städer, och tusentals människor omkom. En ensam kyrkspira sticker upp genom den hårdnade lavan som en tyst påminnelse för oss om denna katastrof. ”Ja, vulkanen är fortfarande verksam”, får vi veta. Dess sista utbrott var år 1968, och likt många av de femtio andra filippinska vulkanerna avger den fortfarande sin andel vattenånga.

I detta monsunområde med sina tyfoner utgör de vrålande vindarna en så stor del av bicolanernas liv att de skämtsamt säger att en storm inte är någon tyfon, om den inte kan ”knäppa” en kokosnötshalva så att den far upp och hamnar ”på rygg”. Vindarna är ännu mer fruktade än översvämningarna, och därför måste husen vara väl förankrade i marken, så att de kan stå emot tyfoner som rusar fram med 200 kilometer i timmen. Även om stormarna oundvikligen ödelägger allt utom de starkaste husen, samlar de gladlynta filippinarna bara ihop en del lättillgängligt inhemskt byggnadsmaterial och börjar om från början igen.

När vi vandrar vidare, kan vi nästan föreställa oss att vi har hamnat i en av bicolregionens natursköna plantager, omgivna som vi är av de tropiska trädens kung, kokospalmen. Kokospalmen är värdefullare än pengar, ja, för en filippinsk familj är den ett ymnighetshorn med goda ting. Av nerverna från bladens mitt gör man utmärkta kvastar; stammen kan bli en varaktig och hållfast bro eller stolpe eller kanske en billig vattenränna; rötterna ger en mängd bränsle. En filippinsk husmor kan också sätta foten på en ituskuren kokosnötshylsa och gno fram och åter över sitt trägolv som då blir skinande blankt! Av skalen gör man köksredskap, gitarrer, skulpturer, träkol och förstklassiga kugghjul. Kokosoljan, som framställs av kokoskärnans frövita, kan omvandlas till kokossmör och användas vid tillverkning av tvål och ljus.

Många lantbrukare planterar sex kokospalmer när ett barn föds i familjen. Vid den tid då barnet skall börja skolan börjar träden bära frukt, och så får man medel till utgifter i samband med skolgången. När träden blir äldre, ger deras vinstgivande produkter den unge mannen eller unga kvinnan en god start i livet.

Visayasregionen

Mitt i övärlden ligger de tjusande Visayasöarna, som solar sig i det välstånd som blivit en följd av den växande sockerindustrin. Sjuttiofem procent av allt socker som odlas på Filippinerna växer här, framför allt på ön Negros. Husen i spansk stil med gallerverk utmed gångvägarna ger besökaren ett smakprov på hur livet gestaltade sig i flydda tider.

Den mest tättbefolkade ön, Cebu, har varit centrum för ett livfullt, brokigt förflutet. År 1521 satte den portugisiske upptäcktsresanden Fernão de Magalhães först foten på den närbelägna ön Homonhon. Till en början blev han varmt välkomnad, men kraftig beskattning gjorde snart slut på infödingarnas gästfrihet. Ett slag mellan kung Lapu-Lapu, hövdingen på grannön Mactan, och Magalhães’ trupper slutade med Magalhães’ död.

Spanjorer som slog sig ner på Cebu reste längre fram ett stort kors för att åt eftervärlden bevara minnet av Magalhães, som förde Västerlandets religion till Filippinerna. Med tiden kom vidskepliga människor att tro att korset hade helbrägdagörande kraft. Man blev till och med tvungen att kringgärda det med en paviljong för att skydda det för religiösa fanatiker, som ville ha ett stycke av det ”undergörande” korset. Än i denna dag betalar de som tror på dess kraft yrkesdansare för att de skall tända ljus och dansa framför paviljongen. En miniatyr av denna välkända symbol för visayasregionen kan beskådas här i Nayong Pilipino.

Den muhammedanska regionen

Nu får vi ögonen på en betagande by framför oss, och vi glömmer våra trötta fötter då det bär utför på den vindlande vägen ner mot den. I bjärt kontrast till de mindre färgrika husen i de andra regionerna sprakar den här byn formligen av färger. Husen pryds av skönt utsirade träsniderier, målade i glada färger — några vilar på stolpar, rätt ut över vattenbrynet —, och de ligger alla i ring omkring en vit moské med fem röda minareter. Enligt muhammedansk trosuppfattning representerar minareten i centrum den islamiske guden Allah, och de mindre i hörnen hans fyra följeslagare. Inne i den centralt belägna moskén i varje by slår man varje dag med regelbundna mellanrum på en stor gonggong av brons. Alla byborna ”svarar” genom att vända sig mot moskén i bön.

Många år innan spanjorerna kom till Filippinerna hade arabiska missionärer letat sig fram till Mindanao, Palawan och Suluöarna och lyckats omvända många. Dessa människor utgör visserligen i våra dagar bara omkring 4 procent av den filippinska befolkningen, men deras seder och bruk bidrar sannerligen med många färgrika inslag. Männens säregna små sammetsmössor eller turbaner, som man kallar kopia, och kvinnornas löst hängande långbyxor, kantio, hör till allt grant som finns att beskåda.

En del muhammedaner tillbringar hela livet på vattnet, antingen med vanligt fiske eller med pärlfiske; de bor i hus som är uppförda på stolpar över vattnet och köper till och med mat från regelbundet passerande båtar av det slag som kallas ”banca”. Tatayas, bryggor av enkla plankor eller störar, förbinder husen med varandra och gör det bekvämt att gå och hälsa på grannarna.

Men inte alla byar på Mindanao är byggda över vatten. Många hus är fast förankrade på torr mark, likt det rikt utsirade huset här i Nayon. Muhammedanerna påstår att de där konstrika sniderierna kring takskägget driver bort ”onda andar”. Men vad betyder de andra färggranna sniderierna som skjuter ut från husväggarna likt vingar på en jättefjäril? Dessa olir förkunnar öppet den överlägsna ställning som innehas av ”datun”, samhällets muhammedanske styresman, som bor här med sina ”sultan”-söner. I de två mindre husen intill bor datuns hustrur. Enligt den muhammedanska tron får datun ha fyra legala hustrur och fyra bihustrur, om han kan försörja dem. De åtta hustrurna måste leva i vad man kallar ”vänskaplig konkurrens”.

De muhammedanska begravningsplatserna är också något som faller en i ögonen. Något föremål, karakteristiskt för den dödes liv, placeras på varje grav. På en fiskares grav kan man till exempel finna en båt. En kvinnas grav pryds ofta av en spegel, vilket tyder på fåfänglighet!

Bergsprovinsen (Mountain Province)

Från den stora ön Mindanao i söder färdas vi hela vägen till bergsprovinsen på norra Luzon. Här i Nayong Pilipino är det bara några steg. Högt uppe i bergen i den här provinsen bor ett härdigt folk som — mellan tvärbranterna i det kyliga bergsklimatet — har skapat ett av världens underverk: de ryktbara risterrasserna i Banaue. För hundratals år sedan lyckades man med enkla verktyg, hårt arbete och stort tålamod i förening skära den ena terrassen med små risfält efter den andra ur den nästan lodräta klippväggen; och varje fält bevattnas genom ett sinnrikt system av fall, som leder vattnet från terrass till terrass. Om fälten lades efter varandra, skulle de räcka tio gånger så långt som Kinesiska muren och nå mer än halvvägs runt vår jord — eller drygt 22.500 kilometer!

De halmtäckta hyddorna i den här regionen vilar på fyra kraftiga stolpar med ett stort runt trästycke i övre änden på varje stolpe till skydd mot råttor. Om man finner hyddans stege nere, vet man att besökande är välkomna, så kom med upp. Inne i hyddan finns en eldstad, där maten lagas, och sovutrymme för familjen. Under dagens hetta tillbringar man större delen av tiden under huset, sysselsatt med vävning och träslöjd. Särskilt omtyckta slöjdarbeten är carabaoer och ”antika” krigarmasker, som erinrar om den tid då huvudjakt var en vedertagen del av livet.

Hyddan är liten eftersom barnen inte bor länge i den. När de unga når puberteten, får pojkarna flytta över till sovhyddor för män, som kallas atos, och tonårsflickorna får flytta till en särskild sovhydda, kallad ulog. Så småningom ordnas ett proväktenskap, men om det visar sig att paret inte drar jämnt eller inte får barn, vidtas inga formaliteter. Bara om saker och ting utfaller väl tillkännages det att ett äktenskap har ingåtts.

Men nu är det kväll och dags för oss att lämna Nayong Pilipino — vi har sett Filippinerna i ett nötskal. Vi tänker på de många olika och ovanliga saker som finns att se på här. Från det jäktiga stadslivet i Manila till folkstammarna i bergsprovinsen — ja, man kan inte annat än tjusas av det enkla men fascinerande livets charmfullhet här på Filippinerna.

[Bild på sidan 17]

Ett typiskt hus i tagalaregionen

[Bild på sidan 19]

Hyddor i bergsprovinsen (Mountain Province)