Musiken behärskade mitt liv
MÅNGA känner mig bäst under mitt smeknamn ”Trummy”. I många år spelade jag trombon med Louis Armstrong och även i många berömda orkestrar. Min ovanliga teknik på trombonen bidrog till att sådana melodier som ”Ain’t She Sweet?” och ”Margie” hamnade på listorna över mest sålda skivor.
Mot slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet komponerade jag också många sånger som blev slagnummer. Två av de mer välkända var kanske ”T’Ain’t What Cha Do, It’s the Way That Cha Do It” och ”What Cha Know, Joe?” Jag skrev också sången ”Travellin’ Light” åt Billie Holiday. Hon sjöng in den tillsammans med Paul Whitemans orkester, och den såldes i milliontal.
Medan jag spelade i Jimmy Luncefords orkester under senare delen av 1930-talet, var jag med i flera filmer. Min första film var ”Blues in the Night”. Senare medverkade jag tillsammans med Louis Armstrong i sådana filmer som ”Moonlight Serenade”, ”Five Pennies” och ”High Society”.
Musiken gav mig berömmelse och rikedom, men till ett högre pris än jag ville erkänna. Innan jag går närmare in på detta kanske något om min bakgrund kan förklara, inte bara varför musiken kom att påverka mig så djupt, utan också varför jag nästan lät den ödelägga mitt liv.
Från djupa Södern
Jag föddes i Savannah i Georgia år 1912 som ende sonen av tre barn till en hårt arbetande järnvägsarbetare, Osborne Young, och hans hustru Annie Evangeline. På den tiden var Savannah en mycket vidskeplig stad, och många anstötliga ting bedrevs.
En av dessa beklagliga företeelser var Ku Klux Klan. De paraderade ständigt i negerdistrikten för att försöka skrämma de svarta till att ”veta och behålla sin rätta plats”. Jag kan fortfarande komma ihåg den skräck jag kände, när dessa män kom ridande genom gatorna, gömda bakom sina vita dräkter och vita huvor. De lyckades bra — vi barn brukade springa och gömma oss av fruktan.
Musiken upptog en stor del av livet. I vår stadsdel fanns det en ”Holy Roller”-kyrka (en kyrka där medlemmar av olika sekter ger uttryck åt religiös glöd med rop och häftiga kroppsrörelser; övers. anm.). Den orsakade många fall av oroligheter, men erbjöd samtidigt en hel del rytm!
Det fanns också många musiker i grannskapet, mestadels bluessångare. Vi ungdomar påverkades kraftigt av Jenkins Orphan Band, som kom på besök från Charleston i South Carolina. Vi brukade gå med och marschera bakom orkestern genom hela staden.
Bland de shower som kom till staden var dr Rabbitfoots show. Han sålde små flaskor — som sades innehålla medicin — för 1 dollar, en hel del pengar på den tiden. Han brukade helt enkelt sätta upp ett tält i ett gathörn och börja sin show. Han hade ett litet jazzband, några komedienner och dansflickor.
Dessa olika besökare och miljön där i Savannah gjorde att musiken snabbt fick stort inflytande på mig.
Skoltiden och början på karriären
Min far dog när jag var tolv år gammal. Två år senare sände mor mig till en katolsk militärskola i Rockcastle i Virginia. Trots att mor inte var katolik sände hon mig dit, eftersom jag där kunde bekosta min skolgång genom arbete.
Jag var murare och gipsarbetare varannan vecka och gick på lektioner varannan. Jag hade inte speciellt tänkt på en musikalisk karriär när jag började skolan, även om jag älskade musik. Men när jag såg musikkåren sitta i skuggan och roa sig med att spela, medan jag var ute i den heta solen och exercerade med gevär på axeln, fattade jag mitt beslut! Snart var jag djupt engagerad i musiken och tillbringade det mesta av min tid i musikkårens rum och övade.
Min mor hade aldrig tillräckligt med pengar för att låta mig komma hem till Savannah under sommarmånaderna. Jag stannade därför på skolan och arbetade på lantgården. När jag lämnade denna katolska skola efter fyra år, svor jag att aldrig mer se åt en kyrka igen. Jag hade knäböjt så mycket att jag hade fått bölder på knäna. Vi lärde oss aldrig något om bibeln, och latinet gjorde mig förvirrad.
När jag lämnade skolan år 1930, styrde jag kosan mot Washington. Allt jag visste om den staden var att en före detta klasskamrat bodde där. Jag gjorde min yrkesmässiga debut där som tonårig trombonist i Booker Colemans Hot Chocolates Orchestra. Det var Coleman som gav mig mitt smeknamn, Trummy. Han hade svårt att komma ihåg namnen på orkestermedlemmarna, och därför kallade han alla efter namnet på det instrument de spelade.
Vi reste runt i åtskilliga av de östra staterna för att genomföra engagemangen. Under sommaren 1931 spelade vi hos ”Father Divine” i Asbury Park i New Jersey. Han höll sina möten i en danslokal där. Vi brukade börja mötena med en av dessa glada hymner för att elda upp publiken, och ett sådant sjungande, klappande och stampande har ni aldrig hört! Därefter fortsatte ”Divine” med sitt vanliga tal — ”Herren älskar en glad givare” — och han brukade samla in hinkvis med pengar. Och detta, inte att förglömma, under den stora depressionen! Han betalade oss två dollar per kväll, och det var mycket pengar för oss.
År 1933 for jag till Chicago med Earl Hines’ orkester, den första kända orkester som jag spelade i. Vi arbetade på Grand Terrace i stadens södra del. Denna klubb drevs av element i den undre världen, som förhållandet var med många klubbar, vilket jag senare fick veta. En del kvällar var lokalen full av gangsters, och jag var så rädd att jag knappt kunde spela. Det var under förbudstiden, och kassören i köket brukade sälja billig sprit till oss musiker för 3 dollar halvlitern. Detta gav oss mod nog att spela. Vi arbetade från nio på kvällen till fyra på morgonen för 40 dollar i veckan, inte dåligt betalt på den tiden.
Det fanns gott om arbete, så jag stannade kvar i Chicago. År 1936 bröt jag så upp och for till New York och kom med i Jimmy Luncefords orkester.
Framgång och en ovanlig kvinna
Det var tillsammans med Lunceford som jag fick känna den ljuva smaken av framgång och berömmelse. Strax efter det jag kommit med i hans orkester blev jag också utsatt för ett annat inflytande. Det kom som en följd av min kontakt med en mycket ovanlig kvinna.
Jag träffade Ida Fitzpatrick första gången bakom scenen. Hon hade en förunderlig förmåga att ta sig till platser bakom kulisserna, dit inte ens vi artister kunde gå. Hon specialiserade sig på att söka upp musiker och underhållningsartister och tala med dem om bibeln. Hon kände verkligen till den boken! Och tro mig, vi musiker och underhållningsartister behövde det budskap hon hade, eftersom vi levde så fritt och ohämmat som någon möjligtvis kunde göra.
En dag när det var meningen att jag skulle studera bibeln tillsammans med Ida, minns jag att jag sade till min rumskamrat: ”När Mrs. Fitzpatrick kommer, vill du säga henne att jag var tvungen att gå på en repetition.” Föreställ dig min förvåning och harm, när jag lämnade byggnaden en timme senare och Ida Fitzpatrick stod nere i trappan. Hon frågade: ”Mr. Young, hur gick repetitionen?” Hon var verkligen envis, men på ett trevligt sätt.
Sedan jag börjat studera med henne, kände jag mig aldrig riktigt nöjd med mig själv. Detta berodde på att jag visste att mycket som vi musiker gjorde var fel. Låt mig förklara.
Vi gav en hel del ”en-kvälls”-konserter på den tiden. Vi blev mycket trötta, eftersom det fanns en klausul i de flesta kontrakt som stadgade att en grupp inte fick spela inom en radie av 500 till 600 kilometer från den stad de just lämnat. Detta skyddade den som engagerat musikerna. På så sätt tvingade han dem att spela långt bort från platsen för det senaste engagemanget och skyddade därigenom sitt distrikt. Vi tillryggalade de långa avstånden med buss, och vi var ständigt trötta. För att hålla oss vakna tog vi amfetamin, och för att slappna av drack vi alkohol. Många av oss fastnade i denna karusell och kunde inte hoppa av.
Jag arbetade i och borta från New York under många år och studerade bibeln från och till med Ida Fitzpatrick. Men eftersom jag så ofta befann mig på resor, hade jag aldrig en chans att studera särskilt länge åt gången. Under tiden nådde jag nationell berömmelse, och allt mer av min tid gick åt till att behålla min ställning i underhållningsvärlden.
Modern jazz och filmer
Det var på 52:a gatan i New York som den nya jazzen, kallad be bop eller modern jazz, uppstod i början av 1940-talet. Den epokens främsta jazzmusiker spelade på de små klubbarna längs denna gata nära sjätte avenyn (nu Avenue of the Americas). Jag spelade på en klubb där med Billie Holiday, som nu är död sedan länge. Men hon är en legend i underhållningsvärlden, en kvinna som hade en märklig talang. Man gjorde för några år sedan en populär film om henne med namnet ”Lady Sings the Blues”.
Filmstjärnor, producenter och författare besökte ofta dessa klubbar för de stora artisters skull som uppträdde där. Men det gjorde också kopplare, prostituerade och narkotikaförsäljare. Billie Holiday var en stor missbrukare av narkotika, och ”langare” höll därför till där jag arbetade. När en person ser så mycket av den sortens liv, börjar det förefalla helt riktigt. Han har då råkat illa ut, eftersom han själv börjar hänge sig åt sådant.
Billie, föreföll det mig, var ett offer för omständigheterna. Hon utnyttjades inte bara av de motbjudande männen i sitt privatliv, utan också av dåliga managers. När hon sjöng in sången ”Travellin’ Light”, som jag skrev och som såldes i millioner, var allt vi fick 75 dollar var. Vi begrep oss inte på lagarna för royalties och blev därför utnyttjade.
Filminspelningar började också lägga beslag på en stor del av min tid. Vi började så tidigt som möjligt för att utnyttja det solljus dagen skänkte. Sedan arbetade vi till sent på kvällarna och filmade kvällsscenerna. För att hålla mig vaken framför kamerorna tog jag amfetamin. Sedan kom televisionen och inspelning av shower för den. Repetitionerna var långa och ansträngande. Inte att undra på att det slutade med att jag fick högt blodtryck.
En familj och Louis Armstrong
Slutligen bestämde jag mig för att fara till Hawaii, där jag år 1947 träffade Sally. Vi gifte oss senare samma år och fick en dotter år 1948. Min hustru studerade bibeln, och även om mitt arbetsschema inte tillät mig att vara lika flitig som hon i fråga om att lära, besökte jag ändå möten i Jehovas vittnens Rikets sal tillsammans med henne. Sedan lämnade jag Hawaii år 1952 för att anta ett erbjudande från Louis Armstrong och kom så att tillbringa de följande tolv åren tillsammans med honom.
Min familj försökte följa med mig på resorna, men det var inget lämpligt liv för dem — marijuanarökningen, det oanständiga språket och de sena timmarna. Jag brukade hyra en våning, skicka i väg min hustru och dotter att gå i affärer och sedan stänga in mig för att öva på trombonen fem eller sex timmar. Jag ägnade hela mitt liv åt ett instrument; det och de pengar det inbringade hade blivit min gud.
Till sist ordnade jag en fast bostad åt min hustru och dotter i Los Angeles, där vi köpte ett hus. Men jag var faktiskt borta för det mesta; ibland tillbringade jag sex eller sju månader i sträck i Afrika eller någon annanstans. Vi gjorde många filmer i Europa. Jag tyckte att detta var helt i sin ordning, eftersom jag skickade hem en hel del pengar. Men min familj var inte intresserad av alla dessa materiella ting; de ville att jag skulle komma hem. Men jag kunde inte inse det. Min lilla flicka växte upp utan att ens känna sin far.
Eftersom konkurrensen är hård på det här området, övade jag ständigt, ofta hela dagarna, på min trombon för att hålla mig kvar på toppen. Jag blev allt olyckligare, eftersom jag aldrig tycktes ha tid för något annat än övningar, resor, spelning och att sända hem pengar. Armstrong var en bra människa att arbeta för, och det var kanske det som gjorde det svårare för mig att inse vad jag senare så eftertryckligt gjordes uppmärksam på.
Ida Fitzpatrick studerade med Louis, när hon kunde komma i kontakt med honom. Detta var svårt, men tidvis spelade vi på en teater i New York, och hon studerade då med Louis, och med mig också, mellan föreställningarna. Medan jag spelade i Las Vegas i slutet av 1950-talet, besökte min fru mig, och föreställ dig min förvåning när jag fick veta att hon och Ida Fitzpatrick hade gått ut i förkunnartjänsten tillsammans! Senare frågade Ida mig: ”Mr. Young, vad väntar Ni på? Med den kunskap Ni har om bibelns sanningar är det farligt att inte handla enligt vad Ni vet.”
Varje gång jag kom tillbaka till Los Angeles återupptog jag mina bibelstudier och gick till mötena med min familj. Min hustru hade vid det här laget blivit ett döpt vittne, och min dotter studerade också. Jag var imponerad av vittnenas vänlighet mot Sally och vår dotter Andrea; de tittade alltid in för att se att allt var i sin ordning, eftersom de visste att jag var på resor.
Jag bryter mig loss
I början av år 1964 hände så något som skakade om mig. Min hustru ringde ett interurbansamtal och sade att hon var sjuk. Tidigare när jag önskat sluta hade jag blivit erbjuden mer pengar. Den här gången var inget undantag. Men nu skulle ingenting få hålla mig borta från mina kära.
Jag bad till Jehova Gud, och jag vet att det var han som gav mig den styrka jag behövde för att slita mig loss. Detta sågs inte med blida ögon av dem som understödde orkestern. De blev i själva verket mycket förbittrade. Pengar hade alltid ”talat” till mig tidigare. Men inte nu längre! Ida Fitzpatrick hade haft så rätt. Vad hade jag väntat på? Jag hade inte satt värde på bibelns ordspråk: ”Långt bättre är att förvärva vishet än guld; förstånd är mer värt att förvärvas än silver.” — Ords. 16:16.
Jag återvände skyndsamt till Los Angeles, där jag började studera bibeln igen på allvar. Till sist fick jag verkligen upp ögonen för det dåraktiga som jag hade ägnat mig åt, när jag gjort min trombon och pengarna till min gud! Att nu inse hur jag hade försummat min familj var upprivande. Efter mycken självrannsakan blev jag döpt som ett Jehovas vittne några månader senare.
Sally blev allt sjukare, och efter många undersökningar upptäckte man att hon hade cancer. Det var ett fruktansvärt slag! Vi planerade att återvända till Hawaii, men läkaren insisterade på att hon genast skulle läggas in på sjukhuset för koboltbehandlingar. I augusti 1964 var hon klar med behandlingarna. Sedan hon lämnat sjukhuset åkte jag tillbaka med henne för kontroller.
Jag kan uppriktigt säga att det här var den mest prövosamma tiden i mitt liv. Den fick mig att inse hur fåfäng jakten efter berömmelse och rikedom är i jämförelse med de verkligt viktiga tingen i livet. När Sally blev sjuk, vem vände jag mig då till? Till Jehova Gud i bön. Hur glad är jag inte att jag har kommit att inse att ett nära förhållande till honom är värdefullare än alla materiella ting!
Senare flyttade min familj och jag tillbaka till Hawaii. Min hustru tillfrisknade, och hon är fortfarande vid god hälsa.
Lyckligare än någonsin tidigare
I många år har jag nu haft en egen liten orkester och uppträtt på ett av de största hotellen i Honolulu. Men musiken är nu underordnad de andliga intressena. Flera medlemmar i min orkester har tackat ja till mitt erbjudande om bibelstudium, och en är nu ett vittne. Vår dotter är också lyckligt gift med ett vittne. Min hustru och jag besöker regelbundet församlingsmötena med våra medkristna, och vi tar del i den offentliga förkunnarverksamheten och talar med andra om de storslagna välsignelser som Guds rike snart skall ge mänskligheten.
Jag lämnar sällan Honolulu i anslutning till min musik, trots att jag fått talrika erbjudanden. Jag tackade ja till en inbjudan från Smithsonian Institution, Division of Performing Arts; och i september förra året gjorde de en sex timmar lång bandad intervju om mitt liv och min karriär.
När jag ser tillbaka på mina turnéer med Louis Armstrong, är det en händelse som nu framstår som en höjdpunkt. Den inträffade när vi var i Japan år 1961. Trots att jag inte då var ett vittne talade jag med en grupp unga musiker om vittnenas kristna verksamhet. Vad jag sade föll i mottagliga hjärtan, och flera av dessa unga män blev vittnen, fick jag senare veta.
Jag talar ofta med unga, ärelystna musiker och uppmanar dem: ”Beräkna kostnaden.” Om en person låter musiken behärska sitt liv som jag en gång gjorde, kan den fördärva honom. Det är bara genom att tillägna sig rätta värderingar som man kan bli verkligt lycklig. Hur tacksam är jag inte att jag till sist kunde göra detta! — Insänt.
[Infälld text på sidan 12]
Louis Armstrong och jag spelade tillsammans i tolv år