Hur musiken fick sin rätta plats i mitt liv
SOM åttaårig pojke i Philadelphia tyckte jag att jag på något sätt var annorlunda. En dag tog jag ett rakblad och skar mig i fingret, för jag tänkte att om jag blödde som andra, måste jag också till sist få samma slut — som vår granne i samma kvarter, som dog och hamnade i en kista. Jag såg hur blodet sprutade ut. ”Benny Golson”, sade jag för mig själv, ”du kommer också att dö.”
Under de följande fem åren eller så funderade jag mycket över döden, när jag var ensam. Jag brukade se på mina händer, röra på dem, lyssna på min röst när jag talade några ord och titta på mig själv i spegeln. Jag var rädd, eftersom jag visste att jag en dag inte skulle finnas mer.
Jag ville inte dö. Jag ville leva. Men jag tyckte nu att jag var inbegripen i en kapplöpning med tiden, eftersom den tid jag hade på mig inte var så värst lång.
Musikintresse
Eftersom jag visade intresse för musik, började min mor ge mig pianolektioner när jag var nio år gammal. När jag var 14 år, började jag också spela tenorsaxofon. Jag blev förälskad i detta instrument. Varje gång Lionel Hampton kom till Earle Theater var jag där, registrerade varje ton och önskade att jag kunde spela som hans kände saxofonist, Arnett Cobb.
Vid den tiden, under andra världskriget, repeterade flera av oss unga, framåtsträvande musiker en hel del tillsammans. Vid ett av dessa tillfällen hemma i mitt hem sade en bekant, som var mycket äldre än vi: ”En dag kommer ni alla att röka, dricka och knarka.” Jag blev uppbragt och sade till honom att det enda vi hade i tankarna var musik. Men han upprepade vad han sagt och tillade: ”Vänta och se.”
Den vrede detta väckte hos mig blev en sorts försvarsmekanism. Jag var besluten att bli en ”ren” musiker, men även om jag lyckades undvika dessa ting, var det många av mina forna vänner, däribland somliga av dem som var med vid repetitionen den där kvällen, som senare föll offer för sådant. I själva verket har flera av dem nu dött på grund av överdoser.
Början till en karriär
År 1948 började jag läsa vid Howard University i Washington för att utbilda mig till lärare. Men musiken var fortfarande mitt största intresse. Jag drömde ofta om att bli en internationellt känd musiker och blev helt uppslukad av att öva på min saxofon. Skulle kurser i psykologi, muntlig framställning och andra ämnen kunna hjälpa mig att spela mitt instrument bättre eller skapa nya melodier? Jag gav mig av en dag och återvände aldrig till skolan.
Jag kände att jag var redo att ge mig ut i världen, för jag hade spelat en hel del också utanför universitetet på nattklubbar i trakten. Jag fick sju dollar för varje orkesterarrangemang, och orkestrarna spelade allt jag skrev. Jag brydde mig inte om pengarna; det var erfarenheten jag ville ha.
När jag kom hem till Philadelphia igen, blev jag erbjuden plats i den populäre sångaren ”Bullmoose” Jacksons orkester. Han hade Tadd Dameron vid pianot. Han var en av mina idoler i fråga om musikarrangemang. Jag tyckte att jag äntligen hade lyckats.
Framgångar som jazzmusiker
När jag senare arbetade i en annan orkester, skrev jag jazzmusik på min lediga tid. När vi reste från stad till stad, brukade jag ge dessa stycken till musiker på de olika platserna.
”Hör du Benny, kommer du ihåg den där låten som jag tog med mig till New York?” frågade John Coltrane, en av dessa musiker, mig på gatan en dag. ”Miles gillade den så mycket att vi gjorde en inspelning.”
Jag blev glatt överraskad, för Miles Davis var en framstående grammofonartist inom jazzens område. Denna inspelning, ”Stablemates”, var början till min karriär som jazzkompositör.
Efter detta tycktes alla vilja att jag skulle skriva och arrangera musik för dem. Det fick till följd att jag höll på med detta varje dag. Jag försökte ge uttryck åt min övertygelse att sånger skall vara melodiska, även när det gäller jazz. Senare blev denna övertygelse liksom min signatur, och den bidrog kanske till mina framgångar som jazzkompositör. Ungefär vid samma tid började jag också vinna erkännande som tenorsaxofonist.
Det var år 1956 som ”Dizzy” Gillespie erbjöd mig en plats i hans orkester. Han hade just återvänt från en turné i Mellersta Östern, finansierad av den amerikanska regeringen, och skulle nu ge sig av på en liknande resa till Sydamerika. Under min tid tillsammans med honom blev jag av Downbeat International Jazz Poll utnämnd till ”Ny stjärntenorsaxofonist” och ”Ny stjärnarrangör”. Så småningom upplöstes Gillespies orkester, och jag beslöt att stanna kvar i New York för att befästa min ställning i musikvärlden.
Någonting jag ville tro på
Medan jag bodde i New York, kom Jehovas vittnen till min dörr. Jag tyckte att de var hängivna människor men att de slösade bort sin tid. Vem hade tid att läsa religiösa tidskrifter? Jag kastade mina i papperskorgen, när de hade gått. Men det som gjorde intryck på mig var att de var så artiga och trevliga.
En kväll, när jag arbetade på Apollo Theater i New York, lade jag märke till ett par som stod vid sceningången med tidskrifter i händerna. När jag såg att det var Vakttornet och Vakna!, tänkte jag för mig själv: ”Nej, inte här också!” Men jag märkte också att alla musikerna, av vilka många var rätt förhärdade, var snälla och artiga mot dem. Jag kunde inte förstå det. Senare fick jag reda på att mannen, Paul White, hade arbetat inom nöjesbranschen och kände många av artisterna personligen. Han och hans hustru koncentrerade sig på att tala med folk i nöjesvärlden om Guds uppsåt.
Till slut kontaktade de mig. Jag var villig att lyssna på det de talade om helt enkelt därför att jag var så nyfiken. Det var då jag började förstå varför de andra var så respektfulla och uppmärksamma. Dessa var de snällaste och vänligaste människor jag någonsin träffat. Men de talade om sådant som för mig lät som rena fantasier — slutet på hela denna tingens ordning och införandet av en ny ordning, där människor skulle leva för evigt på jorden i lycka. — 2 Petr. 3:13; Upp. 21:3, 4.
Jag ville tro på det, om det bara vore sant. Men det kunde det väl inte vara, eller kunde det vara det? Jag hade aldrig hört ”pastor” Lewis i kyrkan där hemma i Philadelphia tala om sådana saker. Jag träffade Paul och Ida White igen i Chicago, när jag spelade på Regal Theater. Senare talade de med mig i Miami i Florida. ”Dessa människor är verkligen hängivna, eller tokiga, eller bäggedera”, tänkte jag.
Hjälp från en annan musiker
Några år senare bildade Art Farmer och jag en grupp som kallades ”The Jazztet”. Så småningom slöt sig en trombonist till oss, Tom McIntosh. Vi fick senare reda på att han studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Han brukade tala om det han fick lära sig med alla han träffade — servitriser, klubbägare, toalettvaktmästare, orkesterkolleger och folk i publiken i lika mån. Jag minns aldrig att jag såg honom tappa modet, och han var aldrig förlägen.
Vi reste ofta med herrgårdsvagn mellan våra engagemang i olika städer. När Tom började åka med oss, skedde en drastisk förändring av våra samtalsämnen till mer bibliska sådana. De andra grabbarna ville på något sätt alltid bevisa att Tom hade fel. Men han brukade hänvisa till bibeln och säga: ”Kontrollera själva.”
Det dröjde inte länge förrän de andra började bli förargade på Tom, därför att det han sade gång på gång visade sig stämma med bibeln. De kom därför överens om att få honom att sluta upp med att vidare tala om sin tro. Men då hände något egendomligt. Tom hade sagt precis så mycket att de blivit nyfikna, och därför tog de ständigt upp bibliska samtalsämnen och började oftast med att ställa frågor. Därför upphörde aldrig de bibliska samtalen i herrgårdsvagnen.
Medan Tom var med i vår grupp, sade han något till mig som fortsatte att genljuda i mitt sinne långt efter det att han hade slutat. ”Du gör mycket som är rätt”, sade han, ”men du kommer aldrig att få någon glädje av det.” Vad han menade var att jag var tvungen att leva mitt liv i harmoni med alla Guds krav, inte bara en del av dem, om jag skulle få del av Hans gåva, det eviga livet. — Rom. 6:23; Joh. 17:3.
Nu kände jag att jag måste få veta vad Guds vilja var. När därför vår grupp något senare upplöstes, började min hustru Bobbie och jag studera bibeln tillsammans med Tom hemma i New York. Genom våra studier började jag förstå saker och ting som jag länge hade undrat över och till och med oroat mig för. Den rädde lille pojke jag hade varit hade haft fel — det fanns en möjlighet att slippa dö. Människorna var inte skapade för att dö, fick jag veta, utan för att leva för evigt i ett jordiskt paradis. Och genom Jesu Kristi offerdöd hade vägen öppnats för människor att till sist få glädjas åt utsikten till evigt liv. — Joh. 3:16.
Ett nytt levnadssätt
Kort därefter, år 1967, flyttade vi till Los Angeles. Jag ville skriva musik för filmen och televisionen. Många etablerade musiker och vänner till mig hade redan flyttat till västkusten, och de sade jämt till mig: ”Kom!” Jag kom.
I Los Angeles blev jag helt upptagen med att etablera mig i branschen. Jag lade undan saxofonen för en tid och koncentrerade alla mina ansträngningar på att skriva filmmusik. Jag kom så småningom att skriva musiken till sådana TV-program som Mission Impossible (På farligt uppdrag) och The Partridge Family, såväl som en del kända filmer. Det gick bra för mig materiellt sett, men jag tycktes aldrig ha tid för något annat. När vi först kom till Los Angeles, sade jag hela tiden att så snart jag kommit i ordning skulle vi söka upp Jehovas vittnen. Men det blev aldrig av. Ju mer jag kunde skaffa mig av materiella ting, desto mer ville jag ha, precis som bibeln säger i Predikaren 5:9. — Matt. 16:26.
Så en dag när jag kom hem, mötte min hustru mig i dörren med orden: ”Gissa vad som hänt! Jehovas vittnen var här i dag.” Hon sade att de skulle komma tillbaka följande vecka. Senare fick vi veta att Tom McIntosh hade bett att någon med liknande intressen — musik, naturligtvis — skulle söka upp oss i vårt hem. Det var Al Kavelin och hans hustru som kom. Al hade tidigare varit en framgångsrik orkesterledare.
Genom våra återupptagna studier började vi till sist utveckla verklig uppskattning av heliga ting. Med tiden överlämnade både min hustru och jag vårt liv åt att tjäna Jehova och symboliserade detta genom vattendopet. Så småningom, efter att ha uppnått kristen mogenhet, blev jag förordnad till äldste i församlingen.
Att bevara en balanserad syn
Ja, jag älskar musik. Det har jag alltid gjort. Och jag ber ständigt att jag måtte kunna bevara en balanserad, kristen syn på min kärlek till musiken. Jag inser att hur väl jag än spelar mitt instrument eller hur bra sånger jag än skriver eller hur bra min filmmusik än slår eller vilka andra framgångar jag än må ha, så kommer inte ett enda av dessa ting, eller ens alla tillsammantagna, att göra mig värdig liv i Guds nya ordning. Det är nu mer än tolv år sedan jag överlämnade mitt liv åt att tjäna Jehova, och jag kan intyga att man måste vara vaksam för att bibehålla sin andlighet.
Det dröjde till exempel inte länge efter mitt dop förrän jag började försumma kristna möten. Min musik började återigen tränga undan viktigare andliga intressen. Men en kristen äldste riktade kärleksfullt min uppmärksamhet på vad som höll på att hända, och tacksam för hans hjälp vidtog jag förändringar. Pengar och ryktbarhet inom musikvärlden var nu inte längre det mest betydande i mitt liv. Betyder det att jag gav upp mitt arbete som musiker och kompositör?
Nej, det gör det inte. Jag inser att det slag av arbete som jag har kan utsätta mig för en dålig miljö — många musiker sysslar med narkotika och omoraliskhet. Men känner du till något världsligt arbete, vare sig inom fria eller praktiska yrken, där det inte förekommer någon form av oärlighet, korruption, omoraliskhet, alkoholism, hasardspel eller liknande? Dessa företeelser, liksom även narkotikamissbruk, förekommer nu inom alla samhällsskikt. Man kan nästan inte komma ifrån detta, vilket arbete man än har.
Å andra sidan, om en kristens andlighet börjar bli lidande på grund av hans förvärvsarbete, bör han bli uppmärksammad på detta, liksom jag blev. Jag vidtog de nödvändiga åtgärderna för att trygga min andlighet. Som musiker har jag också haft tillfälle att tala med många i underhållningsbranschen, som andra vittnen aldrig når med budskapet om Guds rike.
Musiken har sedan länge intagit en mycket mindre betydelsefull plats i mitt liv än förr om åren. Privilegiet att få tjäna Jehova är det dyrbaraste jag äger. Han vill att hans tjänare skall vara lyckliga, och jag är lycklig. Dessutom är jag förvissad om att om jag blir belönad med liv i hans nya ordning, kommer jag att bli lycklig för evigt — med eller utan saxofon. — Insänt.
[Bibeltext på sidan 28]
”Han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad, konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom var givet av HERREN genom hans profeter. Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter och prästerna med trumpeterna. Och Hiskia befallde, att man skulle offra brännoffret på altaret; och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids, Israels konungs, instrumenter. Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och trumpeterna skallade — allt detta ända till dess brännoffret var fullbordat.” — 2 Krön. 29:25—28.