Har TV-n förändrat dig?

ETT ”fönster mot världen”. Så har man beskrivit televisionen. Författaren Erik Barnouw påpekar i sin bok Tube of Plenty—The Evolution of American Television att TV-n i början av 1960-talet ”för de flesta människor hade blivit deras fönster mot världen. Den bild som den gav tycktes vara världen. De litade helt på att den var sann och fullständig.”

Ett vanligt fönster kan inte välja den bild som det presenterar för dig, det kan inte bestämma ljuset eller synvinkeln, och inte heller kan det plötsligt byta bild för att vidmakthålla ditt intresse. TV-n kan emellertid göra det. Sådana faktorer påverkar i hög grad dina uppfattningar och omdömen om det du tittar på, men det är TV-producenterna som avgör hur programmen skall vinklas. Till och med de mest fördomsfria nyhets- och dokumentärprogram blir föremål för sådan manipulering, även om den ibland är oavsiktlig.a

En mästerlig förförare

I de flesta fall försöker emellertid programmakarna medvetet påverka tittarna. I reklamprogram, till exempel, har producenterna praktiskt taget fria händer att använda alla slags förföriska knep för att göra dig köpsugen. Färg. Musik. Vackra människor. Erotik. Exotiska miljöer. Deras repertoar är stor, och de utnyttjar den på ett mästerligt sätt.

En före detta reklamchef skrev beträffande sina 15 år i branschen: ”Jag lärde mig att det via massmedierna är möjligt att tala direkt till människors sinnen och sedan, som en trollkarl med övernaturliga förmågor, lämna intryck där inne som kan få människor att göra vad de kanske aldrig annars hade kunnat tänka sig att göra.”

Att televisionen har en sådan enorm makt över människor blev uppenbart redan på 1950-talet. Ett läppstiftsföretag med en omsättning på 50.000 dollar om året började göra reklam för sina produkter i amerikansk TV. På bara två år sköt försäljningssiffrorna i höjden till 4.500.000 dollar om året! En bank som annonserat sina tjänster i ett TV-program som var populärt bland kvinnor fick plötsligt en störtflod av insättningar på sammanlagt 15.000.000 dollar.

Dagens amerikan ser i genomsnitt mer än 32.000 reklaminslag varje år. Denna TV-reklam spelar på ett försåtligt sätt på människors känslor. Som Mark Crispin Miller skriver i sin bok om TV-kulturen Boxed In—The Culture of TV: ”Det är sant att vi manipuleras av det vi ser. Den reklam som genomsyrar vårt dagliga liv påverkar oss oupphörligen.” Denna manipulation, tillägger han, ”är farlig just för att den ofta är så svår att urskilja, och den kommer därför inte att upphöra förrän vi lärt oss att genomskåda den”.

Men televisionen säljer inte bara läppstift, politiska åsikter och kultur. Den säljer också moral — eller brist på moral.

TV och moralen

Få människor torde bli förvånade över att få veta att sexuellt beteende skildras oftare och oftare i TV. En studie som publicerades år 1989 i tidskriften Journalism Quarterly visade att det under 66 timmar på bästa sändningstid i amerikansk TV förekom sammanlagt 722 scener som hade med sex att göra, antingen det rörde sig om anspelningar, omnämnanden eller direkta skildringar. Exemplen varierade från erotiska smekningar till samlag, onani, homosexualitet och incest. I genomsnitt förekom 10,94 sådana fall varje timme!

Detta är inte något unikt för den amerikanska televisionen. Franska TV-filmer innehåller oförblommerade skildringar av sexuell sadism. Striptease förekommer i italiensk TV. Sena spanska TV-program innehåller ofta våld och sex. Och situationen är densamma i land efter land.

Våld är en annan typ av omoral som ofta figurerar i TV. En amerikansk TV-kritiker i tidskriften Time lovordade för en tid sedan det ”makabra skämtlynnet” i en serie skräckfilmer. Talrika scener i dessa filmer visade hur människor blev halshuggna, stympade, spetsade på pålar och besatta av demoner. Många våldsinslag i TV är naturligtvis inte fullt så ruskiga — och accepteras kanske därför så mycket lättare. När västerländska TV-program för en tid sedan introducerades i en avlägsen by i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) i Västafrika, frågade en gammal man häpet: ”Varför håller de vita alltid på att knivhugga, skjuta och slå varandra?”

Svaret är naturligtvis att TV-producenter och sponsorer ger tittarna det de vill ha. Våld och sex attraherar tittarna. TV serverar därför väl tilltagna portioner av båda dessa företeelser — men inte för mycket åt gången, för då kan det ha motsatt verkan. Som Donna McCrohan uttrycker det i sin bok Prime Time, Our Time (Bästa sändningstid är vår tid): ”De flesta populära program går så långt de kan när det gäller svordomar, sex, våld och liknande; när de sedan har nått gränsen, flyttar de den. Snart är publiken redo för en ny gräns.”

Ämnet homosexualitet ansågs till exempel en gång vara ”bortom gränsen” för vad som var passande att visa i TV. Men när tittarna väl hade vant sig vid sådana inslag, var de redo att ta emot mer. En fransk journalist försäkrade: ”Ingen producent skulle någonsin våga presentera homosexualitet som någonting avvikande i våra dagar. ... Det är snarare samhället med dess intolerans som är onaturligt.” En homosexuell TV-serie som sändes i amerikansk kabel-TV hade premiär i elva städer under år 1990. I serien förekom scener som visade hur män låg tillsammans i samma säng. Programmets producent förklarade för tidskriften Newsweek att sådana scener hade tänkts ut av homosexuella för att ”avtrubba TV-tittarna så att människor inser att vi är som alla andra”.

Fantasi eller verklighet?

Författarna till den rapport som publicerades i tidskriften Journalism Quarterly förklarade att eftersom TV nästan aldrig skildrar konsekvenserna av otillåtet sex, blir dess ”ständiga spärreld av eggande sexscener” i praktiken en kampanj för spridande av vilseledande information. De citerade också en annan rapport som hävdade att det budskap som TV-serierna framför allt förmedlar är: Sex är till för ogifta, och ingen tar skada av det.

Är detta en sann bild av världen som du känner den? Föräktenskapliga sexuella förbindelser utan tonårsgraviditeter eller sexuellt överförda sjukdomar? Homosexualitet och bisexualitet utan att ådra sig aids? Våld och vandalism som leder till att hjältarna segrar och skurkarna förödmjukas — men bådadera förvånansvärt oskadda? TV skapar en värld där människors handlande är behagligt fritt från negativa konsekvenser. Samvete, moral och självbehärskning ersätts med ögonblicklig behovstillfredsställelse.

Det är tydligt att televisionen inte är ett ”fönster mot världen” — åtminstone inte mot den verkliga världen. En nyutkommen bok som handlar om televisionen har faktiskt fått titeln The Unreality Industry (Overklighetens industri). Dess författare hävdar att TV har blivit ”en av de starkaste krafterna i vårt liv”. Det heter vidare: ”Följden har blivit att TV inte bara bestämmer vad som är verklighet — vad som är ännu viktigare och mer oroväckande är att TV suddar ut själva gränsen, själva demarkationslinjen, mellan det verkliga och det overkliga.”

Dessa ord kan låta oroande för dem som tror att de är immuna mot televisionens inflytande. ”Jag är inte sådan att jag tror allt jag ser”, säger somliga. Och det är sant att vi kan ha en tendens att inte lita på det som sägs i TV. Men experterna varnar för att denna reflexartade skepticism kanske inte alltid skyddar oss mot det försåtliga sätt varpå TV spelar på våra känslor. Som en skribent uttryckte det: ”Ett av televisionens bästa trick är att aldrig avslöja hur mycket den påverkar våra psykiska mekanismer.”

Ett inflytelserikt medium

Enligt publikationen 1990 Britannica Book of the Year tittar genomsnittsamerikanen på TV sju timmar och två minuter varje dag. Försiktigare beräkningar uppskattar TV-tittandet till omkring två timmar om dagen, men det skulle ändå motsvara sju år av en persons liv! Hur skulle sådana väldiga doser TV kunna undgå att påverka människor?

Det är knappast förvånande att somliga har svårt att skilja mellan televisionens värld och verkligheten. En studie som publicerades i den brittiska tidskriften Media, Culture and Society visade att televisionen faktiskt får vissa människor att skapa sig ”en alternativ bild av den verkliga världen”, i det den lurar dem att tro att deras idealbild av verkligheten utgör själva verkligheten. Andra studier, till exempel vissa rapporter som sammanställts av U.S. National Institute of Mental Health, tycks stödja dessa rön.

Om televisionen påverkar människors verklighetsuppfattning, hur skulle den då kunna undgå att påverka deras livsstil och handlingssätt? Som Donna McCrohan skriver i boken Prime Time, Our Time: ”När ett populärt TV-program överskrider tabugränser eller språkliga barriärer, tycker vi att vi själva har större frihet att överskrida dessa gränser. Likaså blir vi påverkade när ... promiskuitet framställs som något helt normalt eller när en he-man anspelar på sin användning av kondomer. I vart och ett av dessa fall fungerar TV — med en viss fördröjningseffekt — som en spegelbild av vad för slags person vi kan förmås att tro att vi är, och därför också i stor utsträckning kommer att bli.”

I och med TV-ålderns inträde har våld och omoraliskhet utan tvivel ökat i världen. Är detta en tillfällighet? Knappast. En undersökning visade att frekvensen av våld och brott i tre olika länder började öka först efter televisionens införande i vart och ett av dessa länder. I de länder där TV infördes tidigare ökade brottsfrekvensen tidigare.

Förvånansvärt nog är TV inte heller den avkoppling som så många menar att den är. En serie vetenskapliga undersökningar som omfattade 1.200 personer och pågick i 13 år visade att TV-tittande var det tidsfördriv som gjorde minst för att hjälpa människor att koppla av. I stället hade det en tendens att göra människor passiva men ändå spända och oförmögna att koncentrera sig. I synnerhet efter långa perioder av TV-tittande var människor ofta på sämre humör än de var när de började. Läsning visade sig däremot göra att människor blev mer avspända, på bättre humör och bättre i stånd att koncentrera sig!

Men oavsett hur konstruktivt det kan vara att läsa en god bok, kan TV-n, denna förslagna tidstjuv, mycket lätt skjuta intresset för böcker åt sidan. När staden New York fick stifta bekantskap med televisionen, kunde de offentliga biblioteken snart konstatera en minskning av antalet boklån. Detta behöver naturligtvis inte betyda att mänskligheten tänker sluta upp att läsa. Men många menar att människor i dag är mer otåliga när de läser, att deras uppmärksamhet snart slappnar om de inte ständigt bombarderas med pockande synintryck. Sådana vaga misstankar kanske inte kan bekräftas med hjälp av statistik och vetenskapliga undersökningar. Men hur mycket går vi inte miste om i fråga om personligt tankedjup och självdisciplin, om vi är beroende av att ideligen matas med en ständig ström av TV-underhållning som har utformats för att fånga till och med den mest otåliges uppmärksamhet varenda flyktig sekund?

TV-ålderns barn

Det är emellertid främst när det gäller barnen som TV-problematiken blir en verkligt angelägen fråga. Generellt sett kan det sägas att vad TV kan göra för vuxna, det kan den utan tvivel också göra för barnen — bara i så mycket större omfattning. Barn har ju, trots allt, mycket lättare att tro på den fantasivärld som de ser på TV. Den tyska dagstidningen Rheinischer Merkur/Christ und Welt citerade för en tid sedan en färsk undersökning som visade att barn ofta inte kan ”skilja mellan det verkliga livet och det de ser i TV-rutan. De för över det de ser i den overkliga världen till den verkliga världen.”

Mer än 3.000 vetenskapliga undersökningar under årtionden av forskning har bekräftat att TV-våld har negativa verkningar på barn och ungdomar. Sådana ansedda amerikanska organisationer som American Academy of Pediatrics, National Institute of Mental Health och American Medical Association är alla överens om att TV-våld framkallar ett aggressivt och asocialt beteende hos barn.

Forskare har också gjort andra oroväckande rön. Man har till exempel funnit ett samband mellan överdrivet TV-tittande och fetma hos barn. Det tycks finnas två orsaker till detta: 1) Passiva timmar framför TV-n ersätter aktiva timmar av lek. 2) Smart TV-reklam får barnen att föredra fettbildande men näringsfattig ”skräpmat”. Andra undersökningar tyder på att barn som tittar mycket på TV klarar sig dåligt i skolan. Även om den slutsatsen är mer kontroversiell, kunde man nyligen läsa i tidskriften Time att många psykiatrer och lärare ger televisionen skulden för den utbredda försämringen av barnens läsförmåga och skolprestationer.

Också i detta sammanhang är tiden en viktig faktor. När ett amerikanskt barn slutar skolan har det tillbringat i genomsnitt 17.000 timmar framför TV-n, jämfört med 11.000 timmar i skolan. För många barn är TV den viktigaste fritidsaktiviteten, om inte rentav den viktigaste aktiviteten över huvud taget. I en bok om hur barn får den bästa utbildningen, The National PTA Talks to Parents: How to Get the Best Education for Your Child, heter det att hälften av alla femteklassare (tioåringar) dagligen ägnar fyra minuter av sin fritid åt att läsa men 130 minuter åt att titta på TV.

När allt kommer omkring är det förmodligen mycket få människor som på allvar skulle vilja påstå att TV-tittande inte är förenat med mycket påtagliga risker för både barn och vuxna. Vad betyder då detta? Bör föräldrar förbjuda allt TV-tittande i hemmet? Bör människor i allmänhet försöka skydda sig mot TV-ns inflytande genom att kasta ut den eller ställa upp den på vinden?

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 7]

”Varför håller de vita alltid på att knivhugga, skjuta och slå varandra?”

[Bild på sidan 9]

Slå av TV-n, slå upp böcker