Stickning som en hobby hela livet

JAG var sju år gammal, då jag stickade mitt första plagg — ett par babysockor. Så småningom blev detta urgamla hantverk en praktisk hobby för mig, då jag stickade många av mina ylleplagg för vintern.

Sedan jag flyttat från England till det tropiska Brasilien, fick stickor och mönster ligga oanvända. Varför sticka i tropikerna? Men några år senare startade de brasilianska producenterna av bomull, ull och konstfiber en kampanj för att stimulera intresset för stickning. Kostnadsfria kurser erbjuds fortfarande, och en lektion är nog för att övertyga flickor och kvinnor om att detta kan vara en rolig och lönande hobby.

Ett gammalt hantverk

Stickning är verkligen ett praktiskt hantverk. Ett vävt tyg måste man klippa, tillskära och forma, men allt detta kan man göra direkt med garnet när man stickar. Det var i själva verket behovet av att förvandla garn till vävnad och formade klädesplagg som gjorde att man uppfann stickkonsten.

Hur länge sedan var detta? Ett par stickade yllesockor som man fann i en egyptisk grav kan dateras till 300-talet f.v.t. För omkring 3.000 år sedan använde man i Arabien olikfärgade garner för att skapa mönster. Man tror att män som tillhörde nomadstammar i Arabiska öknen i själva verket var de första som stickade. Medan de vaktade sina får, brukade de sticka med garn som deras hustrur spunnit. Med tiden spred sig deras kunskap över hela Europa, däribland till Brittiska öarna.

Män, inte kvinnor, etablerade konsten som ett yrke. Utbildningen omfattade tre års lärotid och tre års resor. Under ytterligare 13 veckor följde därpå ett prov i skapande arbete. Sedan en man genomgått provet, upptogs han som medlem i stickarskrået.

För omkring 400 år sedan började kvinnor ägna sig åt stickning som tidsfördriv. Först lärde de sig konsten av sina män, men sedan har den förts vidare från mor till dotter. I många länder ger nu damtidningar ut nya stickmönster. Trots att dessa mönster följer det senaste modet, är de i själva verket baserade på de mönster som utvecklades av män i längesedan svunna tider.

Traditionella mönster fortfarande populära

Förfäderna till fiskarna på Aranöarnaa gav oss en till synes outtömlig skatt av stickmönster. Varje mönster har en innebörd. Det pittoreska irländska landskapet avtecknas i många sådana mönster. Små fält inhägnade av stenmurar illustreras genom gallermönstret. Sicksackmönster föreställer klippstigar som slingrar sig längs kusten. Det flitiga biets verk gav inspiration till vaxkakemönstret.

Familjelivet gav också rika uppslag. Flätan tjänade som en påminnelse om familjelivets sammanflätning, medan önskan om att familjen skulle få god bärgning och hälsa avbildades genom skeden. Olika repmönster illustrerade fiskarens linor. Ett omisskännligt religiöst inflytande kan spåras i det mönster som kallas livets träd och också i livsstegen, som föreställer människans klättring mot evig lycka.

Under århundradenas gång har invånarna på Shetlandsöarna utvecklat en stickteknik med många färger, vilken kallas ”Fair Isle” (”Sköna ön”). En slät vävnad, känd som trikåstickning, används till alla plagg, och färgrika motiv stickas in som en del av vävnaden. Mönster i utsökta färger framträder ofta mot en ljus bakgrund. Man använder inte mer än två färger per varv, men genom att ändra bottennyansen och mönsternyansen på alternerande varv får man en mångfärgad effekt.

Skönheten i denna stickning förhöjs genom att man använder färgämnen från inhemska växter. De utsökta blå och gröna nyanser som uppkommer kan man inte få fram med syntetiska färgämnen. På andra öar uppnår man den mångfärgade effekten genom att sticka med ull i olika naturliga färger. Shetlandsullen är känd för sin finlek och hållbarhet. Ett plagg som tillverkats av denna ull sägs hålla en livstid, och färgerna bleknar aldrig. Ullen är så fint spunnen att en spetsschal som är 1,8 meter i fyrkant och innehåller 2,4 kilometer garn bara väger 70 gram. Man kan dra den genom en vigselring!

Praktiska plagg dominerar scenen

Har du märkt att de flesta stickade plaggen är avsedda för praktiskt bruk? Fiskare runt Englands kust, vilka hade gott om tid under de långa vinterkvällarna hemma, använde sin sticktalang till att tillverka ett plagg som kunde stå emot deras hårda liv i det fria. Genom att sticka med mycket fina stickor skapade de ett praktiskt taget vindtätt material. Resultatet blev ett plagg utan sömmar, den ursprungliga marinblå ylletröjan som uppkallats efter öar i Engelska kanalen (Jersey och Guernsey). Den är ledig, värmer och skyddar på ett sätt som gör den oöverträffad.

Typisk på den sydamerikanska scenen är den handstickade ponchon. Det var alpackan som gav råmaterialet till detta originalplagg och inspirationen till det stickade motivet. Alpackaull är mycket lätt och så mjuk som silke.

Den handstickade vara som till och med gäckar spinnaren är lovikka-vanten, tumvanten som ursprungligen kommer från Norrbotten. Den stickas av otvinnad ull på tjocka strumpstickor. Den vara man får är så isolerande att händerna hålls varma till och med i temperaturer på minus 35 grader Celsius. Enkla, färggranna broderier och tofsar lyser upp den naturliga färgen.

Hobby på 1900-talet

Det har aldrig varit så lätt att sticka som i våra dagar. Mönster finns att tillgå med beskrivningar på praktiskt taget alla tänkbara plagg. Moderna stilar har inspirerat till stickmönster som helt enkelt tigger en om att göra ett försök. På bara ett par lektioner kan nybörjaren lära sig de grundläggande principerna, och med tjockt garn går arbetet fort.

Ekonomiska faktorer har gjort att man lägger allt större eftertryck vid stickning som en lönande sysselsättning, inte bara en hobby. I England fördubblades till exempel priset på en överrock på bara ett år. Stickarna inriktar därför sina talanger på att tillverka korta jackor, tjocka ylletröjor och bekväma ponchos. I södra Brasilien, där temperaturen kan sjunka under fryspunkten, ser man oftare korta jackor, stickade av tjockt garn i sportiga Aran-mönster, än vinterkappor.

Brasiliens intresse för stickning bottnar i att landet har tillgång till de nödvändiga råmaterialen. I århundraden har bomull odlats i Brasilien och exporterats till Europa. Ingående experiment har frambringat en bomullstråd som är överlägsen alla tidigare, i synnerhet i fråga om fiberns längd och styrka. Plantan, som kallas serido, kan ge avkastning i sju till tio år innan man måste sätta nya plantor, medan andra arter måste nyplanteras årligen. Detta har medfört ett uppsving för landets bomullsindustri och därmed också för stickningen.

Tips för nybörjaren

Men hur skall man göra om man vill lära sig sticka? I Everyman’s Encyclopedia heter det: ”Stickkonsten i sig själv är mycket enkel. Det enda som behövs är ett par stickor och ett nystan ull-, bomulls-, silke- eller lingarn. Man gör en ögla i änden på den tråd man använder, och med utgångspunkt från denna ögla lägger man upp maskor på stickorna, och arbetet går i princip ut på att överföra maskorna från den ena stickan till den andra; man ’väver’ den nya uppsättningen maskor — överför maskorna till den andra [högra] stickan — av den första uppsättningen maskor genom att framifrån föra in den andra [högra] stickan genom maskbågen, lägga garnet över stickan och sedan föra maskan över garnet som ligger på stickan. Genom att arbeta bakifrån maskbågarna åstadkommer man aviga maskor; avigt och [rätt] är de grundläggande sticksätten med vilka man skapar både de enklaste och de mest komplicerade mönstren.”

Den tidigare metoden att brodera mönster på slätstickade plagg har brasilianska mönsterskapare ersatt med stickade mönster (Fair Isle-stickning). De flesta spetsmönster blir bättre om man har lite erfarenhet. Men enkla grundmönster, till exempel genombrutna mönster, kan man lätt göra med lite övning. Även erfarna stickare föredrar ofta att följa en beskrivning — för att snappa upp yrkeshemligheter.

De flesta garner säljs efter vikt, och längden beror på garnets tjocklek och kvalitet. Konstfiber är mycket lättare än ull av samma tjocklek. Till ett mönster som var avsett för ren ull köpte jag en gång i vikt samma mängd syntetiskt garn. När jag hade stickat plagget färdigt, hade jag nästan hälften av garnet kvar. Bomull av samma tjocklek som ren ull är till och med tyngre. Detta upptäckte jag, när jag stickade en dräkt som skulle ha gjorts i yllegarn. Jag använde i stället bomullsgarn av samma tjocklek, vilket inte ändrade den angivna sträckningen, men jag blev tvungen att köpa nästan dubbelt så mycket garn i vikt. Det blev verkligen en dyr dräkt.

Stickat är att föredra framför virkat när det gäller åtsittande plagg. Tack vare elasticiteten kan ett handstickat plagg töjas så mycket som 30 procent innan det förlorar sin ursprungliga form. När man repar upp ett plagg för att använda garnet på nytt, märker man att den ursprungliga elasticiteten hos garnet till stor del gått förlorad, så att en tröja för en vuxen bara kommer att ge tillräckligt med garn till en barntröja. För att bevara elasticiteten bör man inte heller nysta ett garn för hårt.

Många som stickat för hand har slutat med denna hobby och övergått till maskinstickning. Att sticka på maskin kan emellertid aldrig vara lika rogivande och berövar en den glädje som kommer av att göra något med egna händer. Det var därför en mor till fem barn sålde sin maskin. Nu ”låter [hon] sina händer arbeta med lust”. — Ords. 31:13.

Stickning är en givande och praktisk hobby. Den glädje den ger är utan tvivel en av orsakerna till att den fortlevat så länge och spritt sig så vida omkring. En annan orsak är att så många olika klädesplagg kan tillverkas genom stickning. Stickkonsten har en unik historia, den är en praktisk hobby i våra dagar, och den har en lovande framtid. Så varför inte göra den också till din hobby? — Insänt.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Livsstegen

Hummerklon

Livets träd