”Men fallen kommer helt att försvinna!”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien

”KAN inte någonting göras för att rädda fallen?” Detta var den fråga som ställdes till Brasiliens president, João Figueiredo, under hans besök vid den nya, gigantiska vattenkraftstationen i september 1982. Hur väl illustrerade inte detta den tvist som pågick i samband med byggandet av kraftstationen!

Människor som hade levt i detta område och varit jordbrukare där hela sitt liv var vana vid det rytande dånet från sina älskade vattenfall, Sete Quedas (”Sju fall”). Men otroligt nog skulle fallen försvinna inom några veckor — begravda under den väldiga sjö som skulle bildas till följd av uppdämningen av Paranáfloden. Presidentens svar blev: ”Om jag räddar Sete Quedas, vad skall jag då göra med den enorma anläggningen i Itaipú?” Detta bekräftade bara att fallens dagar verkligen var räknade.

Itaipú (som uttalas i-taj-po, vilket betyder ”sjungande stenen” på tupiguaranídialekten) hade varit en källa till motsättningar mellan industrimän och ekologer. Om man ser saken från samma synpunkt som Brasilien, vars årliga kostnader för oljeimporten är 75 milliarder kronor, ”är Itaipú något mera än bara ytterligare ett kraftförsörjningsprojekt — det är en symbol för en brasiliansk utvecklingsdröm”. En entusiastisk minister i regeringen förklarade i själva verket: ”Byggandet av Itaipú är en fråga om civilisationens överlevnad.”

Vad är priset för Itaipú?

Sete Quedas-fallen i den mäktiga Paranáfloden bör inte förväxlas med sin mera välkände granne, Iguassúfallen, som ligger i Iguassúfloden, en biflod till Paranáfloden. Beträffande Sete Quedas framhåller Encyclopædia Britannica: ”Floden har grävt ut en ravin på drygt tre kilometers bredd genom den röda sandstenen. ... Resultatet har blivit en överväldigande sevärdhet, även om den inte är så välkänd. Floden, som vidgar sig till en lagun med en bredd på omkring fem kilometer, smalnar plötsligt av mellan kanjonväggarna som befinner sig bara omkring 90 meter från varandra. Följden blir att vattnet störtar sig fram i skummande raseri under ett öronbedövande dån, vilket kan höras på ett avstånd av drygt 30 kilometer, genom många passager och utför omkring 18 katarakter med en total fallhöjd på uppskattningsvis 90 meter.”

Invånarna där i trakten kallar detta den plats där den mäktiga Paranáfloden grips av ursinne. En professor i geografi uttryckte saken på följande sätt: ”Det finns ingen vackrare serie vattenfall i världen.” Det är då inte att undra på att ekologer menade att utplånandet av fallen var ett alltför högt pris att betala! Tillsammans med biologer, naturälskare, turistbyråer och naturligtvis invånare i trakten beklagade de: ”Men fallen kommer helt att försvinna!” Och det var just vad de gjorde!

Den 13 oktober 1982 stängdes den förbiledningskanal som hade lett Paranáflodens vatten medan man byggde dammanläggningen. Floden började stiga, långsamt till en början, men senare med så mycket som omkring en meter i timmen. Fem dagar senare började man vid Sete Quedas-fallen omkring 150 kilometer uppför floden märka följderna av att vattnet steg. Undan för undan började fallen minska i höjd, allteftersom vattnet steg. Deras öronbedövande dån avtog gradvis, i takt med att fallen ett efter ett försvann i sjön som höll på att breda ut sig, och de lämnade bara efter sig en serie krusningar, som utmärkte platsen för det som en gång hade varit ett enastående vackert natursceneri. Till sist utjämnades även krusningarna och blev en del av en enorm, fridfull sjö, kuslig i sin fullständiga tystnad. Ja, Sete Quedas hade försvunnit!

Naturen drar ”kortaste strået”

Den nya Itaipúsjön, belägen på gränsen mellan Brasilien och Paraguay, är omkring 130 meter djup och täcker omkring 800 kvadratkilometer jordbruksmark och omkring 600 kvadratkilometer orörd skog. En preliminär undersökning visade att det inom området fanns åtminstone 117 arter av subtropiska växter, 90 fiskarter och dessutom tiotals arter av landdjur, däribland jaguarer, tapirer, igelkottar och hjortar. Tillsammans med fallen begravdes ett antal historiska och arkeologiska platser i den våta graven. Av större betydelse var de hundra tusen människor vars mark hade exproprierats för projektet och som måste förflyttas och slå sig ner på andra platser. Allt detta var tungt vägande argument för dem som hade varit motståndare till byggandet av Itaipúdammen.

Å andra sidan framhöll förespråkare för vattenkraftprojektet att inget av dessa argument var tillräckligt kraftfullt för att motivera att man uppsköt dammbygget. De hävdade: Kostnaderna för exproprieringen skulle bli minimala och skulle komma att ingå i totalkostnaden för dammen. Ansträngningar skulle göras att samla ihop och förflytta djur till speciella reservat, som man skulle iordningställa för detta syfte. Den väldiga sjö som skulle komma att bildas skulle utan tvivel locka fler turister än Sete Quedas någonsin hade gjort. Och deras starkaste argument var naturligtvis behovet av en ny energikälla, som kunde uppväga den enorma kostnaden för oljeimporten.

Och vad blev resultatet av tvisten? ”I kampen mellan framåtskridande och natur var det naturen som drog det kortaste strået”, svarade tidskriften Veja. Utgången blev att man år 1973 vidtog åtgärder för att påbörja byggandet av det som skulle bli världens största vattenkraftstation, större än Grand Coulee-dammen i Förenta staterna. Nästan tio år senare fullbordades anläggningen. Och den 5 november 1983 slog man till strömbrytarna och öppnade dammluckorna, vilket gjorde det möjligt för Paranáfloden att, efter tillkomsten av sjön bakom fördämningen, återgå till sitt ursprungliga lopp. Turbiner och generatorer skulle installeras senare.

Ett internationellt projekt

Uppförandet av vattenkraftstationen var ett projekt med två nationer engagerade — Brasilien och Paraguay hade delat på arbete och kostnader, och man skall även dela på den energi som kommer att produceras. Kostnaden för projektet, som ursprungligen beräknades till omkring 10 milliarder kronor, har skjutit i höjden till omkring 110 milliarder kronor. Inflationen har krävt sin tribut!

Båda sidorna jublade emellertid, när anläggningen fullbordades två månader före schemat. En broschyr utgiven av Itaipu Binacional framhåller: ”Itaipúprojektet utgör det största företaget i historien med två nationer i samarbete och bidrar i hög grad till att stimulera ekonomin i de båda länderna och till att ännu mer stärka de broderliga vänskapsband som förenar Brasilien och Paraguay.”

Men dessa ”broderliga vänskapsband” utsattes ibland för påfrestningar. Ett av de första problemen hade att göra med de kommande elleveranserna från kraftstationen, som då befann sig på planeringsstadiet. Kontraktet mellan de två nationerna angav att det skulle vara en jämnt fördelad distribution av energileveranser till de två länderna. Överskott av elkraft som Paraguay inte utnyttjade skulle kunna köpas enbart av Brasilien. Men det fanns ett problem: Paraguay använder växelström med en frekvens på 50 perioder medan Brasilien använder 60 perioder.

Vad blev lösningen? Efter många diskussioner, som ibland tydligen blev hetsiga, beslutade man till sist att nio av kraftstationens generatorer skulle producera ström på 50 perioder och nio en ström på 60 perioder. All elektricitet som köptes från Paraguay av Brasilien skulle omformas till likström och överföras till Brasiliens industricentra och sedan omformas ännu en gång till 60-periodig växelström. Detta salomoniska beslut löste problemet — men till en merkostnad av inte mindre än omkring 3,5 milliarder kronor.

Projekt ”viltjakt”

Med tanke på all denna enorma verksamhet kanske du undrar: ”Hur gick det med löftet om att bevara floran och faunan i sjöområdet?” Det uppges att man höll detta löfte. Detta sidoprojekt fick benämningen ”mymba kuera” (”viltjakt” på tupi-guaraníspråket). Ett speciellt arbetslag bestående av 156 noggrant utvalda medlemmar fick i förväg under två års tid övning i att känna igen de många djurarterna och att handskas med klovar, nät, snaror, fällor och bedövningsvapen, och de lärde sig dessutom att göra i ordning burar för däggdjur, ormar och spindlar.

Permanenta reservat inrättades i förväg och bemannades med personal som var övad i att utfodra och ta hand om djuren under deras period av anpassning till sitt nya hemvist. Denna personal måste vara beredd på att utföra sitt arbete inom en mycket kort tidsperiod. Varför det? Därför att man insåg att under de två veckor då den väldiga sjön växte till skulle ett stort antal småöar bildas i takt med att vattennivån steg. Och djuren skulle naturligtvis söka tillflykt på dessa öar. Men i och med att vattennivån fortsatte att stiga skulle de flesta av dessa öar till sist täckas av vatten, och djuren skulle drunkna. Räddningsarbetet måste därför utföras medan öarna ännu befann sig ovanför vattenytan.

Enligt en räkning som genomfördes bildades 667 småöar, men endast 44 av dessa fanns kvar, när vattnet nådde sitt högvattenmärke. Under de allra första dagarna räddades tillräckligt med djur för att ”fylla en Noas ark”, och vid den tidpunkt då viltjakten var över hade omkring 9.200 djur blivit infångade och förflyttade till speciella reservat.

Jakten hade sin humoristiska sida. Det hände att en liten apa flydde från sin bur och öppnade dörrarna till andra burar i närheten, så att ett stort antal ormar och spindlar kunde fly! En livlig kurragömmalek pågick, innan upptågsmakaren slutligen på nytt kunde sättas i sin bur.

Beträffande växtlivet insamlades 110 arter av palmer, vildananas och prydnadsväxter. I detta antal ingick många orkidéarter, av vilka tre fanns endast i detta område. På så sätt blev mycket av den lokala floran bevarad.

På flyttning befann sig också de hundra tusen invånarna i området. I månader före uppdämningen av sjön kunde man se familjer ge sig av med lastbil, med kärra och till fots, och till sina nya hem förde de med sig allt som var av något värde. Somliga familjer medförde till och med avlidna nära och kära i avsikt att begrava dem på en annan plats. Alla begravningsplatser tömdes, och det blev så att man på nya begravningsplatser åter begravde också sådana kroppar som inga efterlevande tog hand om. Det är inte att undra på att det rådde blandade känslor, när dagen D närmade sig. En man gjorde ingen ansträngning att dölja sina tårar, och han sade: ”Jag led hemska kval, när jag såg den där sjön. Jag vill aldrig se den igen.” En annan sade snyftande, när han iakttog hur sjön sakta slukade upp fallen: ”Det är precis som om jag höll på att begrava min bror här. Sete Quedas var en del av vår familj.”

Tvisten är inte slut

Den 5 november 1982 har kommit och gått. Den mäktiga Paranáfloden flyter åter normalt — men utan Sete Quedas. I deras ställe, men längre nedströms, finns deras väldiga ”gravsten” av betong. Industrin vann och naturen förlorade. Men tvisten fortsätter. Så här uttrycktes saken i O Estado de S. Paulo: ”Å ena sidan står naturen i all sin skönhet och variation; å andra sidan ’teknokratins gudinna’.”

Det är av intresse att man nu uttrycker oro över förändringarna i väderleksmönstret. Det rapporteras att man redan har observerat förändringar i lufttrycket. Ökad fuktighet, starkare vindar och ständigt regnande inom ett stort område i södra Brasilien och i grannländerna har orsakat många spekulationer. Många menar att förändringarna beror på den nya sjön. Andra är lika häftiga i fråga om att förneka att sjön skulle kunna orsaka någon förändring av väderleksmönstret. Ingen vet med säkerhet hur det förhåller sig.

En sak är emellertid säker: Sete Quedas har försvunnit och lever bara i minnet. I deras ställe finns de 18 turbinerna i den ”sjungande stenen”, Itaipú. En efter en kommer de så småningom att börja snurra och leverera elektricitet till millioner människor. Endast tiden kommer att utvisa om de också kommer att vinna mångas tillgivenhet på samma sätt som Sete Quedas, vattenfallen som försvann.

[Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

Sete Quedas

Paraguay

Paranáfloden

Nybildad sjö

Brasilien

Itaipú

Iguassúfloden

Iguassúfallen