Jag fann vad jag sökte
— Berättat av William Roddis
Han kämpade i Vietnam och började använda narkotika för att fly undan krigets fasor. En olycka gjorde honom lam i armar och ben, och han började använda ännu mer narkotika för att fly från sorgen över att behöva tillbringa sitt liv i rullstol. Han ärvde en summa pengar och fick samtidigt vänner som inte var sanna vänner. Han sökte sanningen bland filosofer och intellektuella men fann bara tomma ord. Först när han vände sig till den rätta källan fann han vad han sökte.
NÄR jag var 14 år slogs hela mitt liv i spillror. Mina föräldrar tog ut skilsmässa. Det jag hade tagit för givet som beständigt och normalt var inte längre beständigt och normalt. Jag bollades fram och tillbaka mellan en far i Wisconsin och en mor i Arizona. När jag kom upp i de övre tonåren, ville jag inte längre vara med om detta splittrade familjeliv. År 1967 tog jag därför värvning i armén.
Jag kom till Vietnam och arbetade som dörrskytt i ett helikopterförband, men kom sedan tillbaka och arbetade med provflygningar inom det militära. Min önskan var att bli ödemarksflygare i Alaska. Men dessa planer ödelades på ett ögonblick. År 1969, när jag var på permission över veckoslutet i Panama City i Florida, sprang jag utmed stranden, dök ner i de svallande vågorna och slog huvudet i ett sandrev. I samma ögonblick blev jag förlamad i armar och ben. Åtta månader senare lämnade jag sjukhuset i Long Beach i Kalifornien och började mitt liv i rullstol.
Jag fick tag i en lägenhet i Long Beach, blev bekant med några skumma typer och öppnade så småningom en affär tillsammans med dem på Sunset Boulevard. Det var vad som kallas en ”head shop” — med psykedeliska affischer, haschpipor, opiumrökningsattiraljer, svarta ljus och alla andra vansinniga saker som hör till knarkkulturen. För att klara av livet i rullstol började jag använda narkotika — marijuana, kokain, hasch, meskalin och andra sorter. I Vietnam hade jag använt narkotika för att fly undan krigets fasor. Nu använde jag sådana medel för att stå ut med livet i rullstol.
Tillsammans med mina så kallade vänner började jag ägna mig åt att skicka runt skrivelser för att söka utverka legalisering av marijuana, och tillsammans med andra lyckades vi faktiskt genomdriva att marijuanainitiativet kom upp till omröstning i Kalifornien. Vi publicerade en underjordisk tidning, The Long Beach Free Press.
Ja, det var den inriktning mitt liv hade i början av 1970-talet. Det var också under dessa år som tre saker började hända. En av dem skulle fullständigt förändra mitt liv.
Nummer ett: Jag ärvde omkring tre kvarts million dollar. På samma gång fick jag många nya vänner, som lockades av pengarna och all narkotika jag kunde köpa. Tillsammans med andra investerare köpte jag en restaurang och flera vinbutiker. Företagen hade ingen framgång och gick till slut omkull. Allteftersom mitt kapital minskade, minskade också antalet vänner. Jag blev skeptisk, tveksam att utveckla vänskapliga förbindelser. Jag drog mig inom mitt skal, började läsa Nietzsche och andra filosofer och började umgås med några intellektuella vid University of California i Santa Barbara.
Jag sökte efter sanningen. Jag visste det inte då, men jag var på väg att få erfara uppfyllelsen av Jesu löfte: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” — Lukas 11:9.
Nummer två: Jag började inse att mitt drogmissbruk förstörde min hälsa. Kokainet gjorde att jag inte ville äta. Om jag inte åt blev jag mager, och om jag, i mitt tillstånd, blev mager fick jag liggsår. Jag visste att jag måste sluta med narkotika — javisst, men det var lättare sagt än gjort!
Nummer tre: Jehovas vittnen började besöka mig. Jag bodde i vad som betraktades som ett exklusivt område nära Los Angeles, Palos Verdes Estates. En lag sade att bettleri och utbjudande av varor var förbjudet i vårt fina område. När Jehovas vittnen kom, ringde jag därför polisen.
”De har konstitutionell rätt att predika från dörr till dörr”, fick jag veta. ”De har faktiskt vunnit den rättigheten i Förenta staternas högsta domstol.”
Jag blev imponerad. Jag började skaffa mig deras tidskrifter Vakttornet och Vakna! Men så var det en man som inte bara lämnade tidskrifterna — han började diskutera. Nåväl, det här kunde jag klara av! Han var portvakt, han var svart, och jag hade nyligen läst en bok om bibelns profetior. Så jag visste det mesta! Mer än tillräckligt för att klara av den här mannen!
Men det visade sig att jag inte visste tillräckligt. Han bestyrkte allt han sade med hjälp av bibeln, och jag hade alltid haft djup respekt för bibeln. Men det denne man nu visade mig från Guds ord gjorde att ett ljus gick upp för mig! Våra diskussioner ledde till ett studium i boken Sanningen som leder till evigt liv.
”Vi kan diskutera, men jag tänker inte bli ett Jehovas vittne”, upplyste jag honom om redan från början. Det tycktes inte oroa honom. Han hade hört det där förut.
De tre första kapitlen intresserade mig inte. Det fjärde, ”Varför vi blir gamla och dör”, gjorde det. Men det var följande kapitel, ”Var är de döda?”, som grep mig. Någonting klickade till inom mig. Jag hade fördjupat mig i filosofi och mänskliga uppfattningar om vad som är sanning och sökt svar på de eviga frågorna: Vilka är vi? Varför är vi här? Vart är vi på väg? Vem är Gud?
När filosofer diskuterar den sista frågan, kör de snart fast i teoretiska resonemang. Eftersom de inte accepterar Guds ord som informationskälla, blir det ingenting annat än meningslöst prat. Jag hade alltid trott på Gud, men vem han egentligen var — det visste jag inte. Jag hade inte något nära förhållande till honom. Hur skulle jag kunna ha det? Jag visste ju ingenting om honom.
Så när vittnena kom till kapitlet ”Var är de döda?”, blev det liv i mig. Vem kan säga var de döda är? Ingen människa, ingen filosof. Deras spekulationer är bara tomma ord. Men nu, äntligen, fick jag svar från Guds ord.
Sedan kom vi in på ämnet sanning: Vad är sanning? Är den alltid i överensstämmelse med sig själv? Jag fick veta att Satan är den nuvarande världens gud, och den oreda den befinner sig i fick då sin förklaring. En helt ny känsla av medvetenhet började gripa mig. Historiska och nutida händelser började passa in i mönstret, när jag fick kunskap om Satans organisation och om Guds utlovade rike under Kristus, som snart skall göra så att Guds vilja sker här på jorden. Precis som jag hade bett i bönen Fader vår! Sanningen började bli verklig. Jesus kom för att vittna om sanningen. Vad är sanning? I bön till Gud sade Jesus: ”Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Från och med då började ”fjäll” falla från mina ögon!
Jag började använda den nyfunna sanningen från bibeln som en prövosten i allt jag undersökte. Jag hade haft en del samröre med pingstvännerna. Deras värme verkade tilldragande. Det var en känslomässigt gripande religion. Men nu drog jag mig till minnes att de hade sagt: ”Vin är djävulens redskap!” Med bibeln som prövosten insåg jag att detta inte kunde vara sant, eftersom Jesu första underverk var att förvandla vatten till vin.
Jag gick också till prästen i episkopalkyrkan med frågor om Uppenbarelseboken. ”Jag har studerat Uppenbarelseboken i två år på teologiska seminariet”, sade han. ”Man kan inte förstå den, det är ingen idé att du över huvud taget försöker. Engagera dig i politik. Förbättra världen.”
Jag kom åter att tänka på bibeln som en prövosten: ”Älska inte världen, inte heller tingen i världen.” ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” ”Vänskapen med världen är fiendskap med Gud.” — 1 Johannes 2:15; 5:19; Jakob 4:4.
Det fanns, i förbigående sagt, ett psykologiskt problem som jag måste övervinna, när jag hunnit så långt. Som den egoist jag var fann jag det svårt att smälta att denne svarte fastighetsskötare kom till mitt hem och lärde mig så mycket. Mannen själv förstod problemet och löste det. En kväll kom han tillsammans med ett annat vittne och sade:
”Du förstår, vi är inte några stora genier när det gäller bibeln. Det finns massor av saker som vi inte vet. Vi måste förbereda oss för våra möten. Om du inte har något emot det, skulle vi vilja passa på att studera också när vi är här hos dig.”
Så de satt i mitt vardagsrum och förberedde sig för bokstudiet på tisdagskvällen, medan jag förberedde mitt studium i boken Sanningen. Nu var jag nöjd och belåten. Mitt ego var tillfreds. Vi var alla elever. De måste också studera!
Detta hade också en annan god sak med sig. Det gjorde mig nyfiken på deras tisdagsmöte. Jag började därför besöka detta möte. Sedan besökte jag söndagsmötet och därefter mötet på torsdagskvällen, där vittnena övade sig för tjänsten på fältet. Snart tog jag själv del i vittnandet från dörr till dörr.
Det som i mitt tycke verkligen skilde denna religion från alla andra var predikandet från dörr till dörr. Jag kände att det var viktigt för mig personligen att ta del i det, trots mitt handikapp. I vårt nuvarande ofullkomliga tillstånd är ju egentligen alla handikappade. Somliga är bara mer handikappade än andra. Jag brukade därför gå ut tillsammans med bokstudiegruppen, i min rullstol. Vid de flesta dörrar kunde jag inte komma tillräckligt nära för att trycka på knappen till ringklockan, så jag hade med mig en lång käpp att trycka med.
Jag samarbetade ofta med en broder i församlingen som var gammal och handikappad. Han hade haft ett slaganfall, han såg mycket dåligt och han hörde inte så bra, men han hade predikat i nästan 40 år. Vi arbetade ofta tillsammans i predikoverket. Han körde min rullstol, och jag körde bilen och var hans ögon och öron. Det var som om jag bara var en halv människa och han var den andra halvan, men tillsammans blev vi ett helt vittne!
Mitt tredje mål hade nu uppnåtts — och långt mer än så. Det som var lättare sagt än gjort var nu gjort: För att bli ett vittne slutade jag med all narkotika. Detta ledde till ännu ett glädjeämne: På grund av att jag slutat med narkotikan förbättrades min hälsa, och jag blev så mycket starkare att jag kunde gå med kryckor!
Det var ungefär vid den här tiden jag förlovade mig. Patsy var en av pionjärerna — heltidsförkunnarna — i församlingen. När vi gick ut i gruppvittnande, arbetade ofta hon och jag tillsammans. Så småningom gifte vi oss och tog tillsammans del i pionjärtjänsten.
Allt hade gått så fort sedan vittnena besökte mig första gången. I januari 1974 började jag tala med vittnena. I februari började jag studera tillsammans med dem. I maj gick jag ut i tjänsten på fältet för första gången. I juni avslutade jag mitt studium i boken Sanningen. I juli besökte jag en av Jehovas vittnens områdessammankomster för första gången. I augusti blev jag döpt. I september friade jag. I december gifte vi oss. I januari 1975 började jag som pionjär. Det var intensiva 13 månader!
År 1977 flyttade min hustru och jag och vår dotter Dolores till norra Kalifornien, till Calistoga, i hjärtat av vindistriktet. Jag köpte 35 tunnland kuperad skogsmark — inbegripet en liten dal med tre tunnland vinodlingar. Jag började framställa vin, och så småningom bildade jag ett litet aktiebolag och började sälja vin kommersiellt. Genom att använda en golfkärra när jag går omkring och arbetar i vingården och mina kryckor i vinfabriken kan jag, trots mitt handikapp, utföra det arbete som behövs.
Nu när jag skriver detta, år 1984, står jag i begrepp att sälja egendomen och vinfabriken och flytta till en annan plats inom samma område. Jag gör detta för att min hustru och jag skall bli fria att ägna mer tid åt att vittna för andra om Guds rike. Det är vår förhoppning att vi genom Jehovas oförtjänta omtanke skall få möjlighet att leva på en paradisisk jord och se uppfyllelsen av Jehovas löfte att ”göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Och han skall på detta berg göra om intet det dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet, och Herren, Herren [Jehova] skall avtorka tårarna från alla ansikten.” — Jesaja 25:6—8.
Jag är därför glad över att jag fortsatte att söka, för jag har funnit sanningen och den lycka och tillfredsställelse som den skänker.
[Infälld text på sidan 12]
Allteftersom mitt kapital minskade, minskade också antalet vänner
[Infälld text på sidan 12]
När Jehovas vittnen kom, ringde jag polisen
[Infälld text på sidan 13]
Vi kan diskutera, men jag tänker inte bli ett Jehovas vittne
[Infälld text på sidan 14]
Vid de flesta dörrar kunde jag inte komma tillräckligt nära för att trycka på knappen till ringklockan, så jag hade med mig en lång käpp att trycka med