Jag fann ”en på miljonen”

MUSIKFESTIVALEN i Woodstock i staten New York år 1969 var den mest spännande händelsen i min musikkarriär. Ett hav av människor sträckte sig så långt ögat kunde se. Det var storslaget!

Jag var basgitarrist och sångare i Sly and the Family Stone, en av de mest kända musikgrupperna på den tiden. Ett oerhört vrål av uppskattning hördes från struparna på en halv miljon människor, när de ropade på ett extranummer.

Det var verkligen ett spännande ögonblick, men det är nu långt ifrån den mest minnesvärda händelsen i mitt liv. Jag har funnit en sällsynt skatt, ett fynd som man gör ”en gång på miljonen”. Men låt mig först berätta om det som formade mitt liv, innan jag beskriver det fyndet.

Hur jag blev musiker

Jag föddes år 1946 i en musikutövande familj i Beaumont i Texas i USA, och jag var min mors ende son. Hon var pianist i kyrkokören, och min far var jazzgitarrist. Strax efteråt flyttade min familj till Oakland i Kalifornien, där jag började öva steppdans vid fem års ålder. Två år senare lärde jag mig spela piano av min mormor, som tog hand om mig under min barndom.

När jag var elva år, gav min far mig sin gitarr och sin förstärkare, och jag satte ivrigt i gång med att lära mig det nya instrumentet. Senare lärde jag mig spela trummor, klarinett och saxofon. Redan när jag var 13 år hade jag mitt eget professionella popband som kallades The Five Riffs. Vid 15 års ålder började jag spela på nattklubbar i gruppen Dell Graham Trio, som bestod av min mor på piano, mig själv på elgitarr och en trumslagare.

Min mor och jag bildade senare en duo. För att kompensera avsaknaden av trumslagare hamrade jag och knäppte på bassträngarna på min gitarr för att markera rytmen. På så sätt utvecklade jag en egen karakteristisk spelstil på basgitarr. En stamgäst blev så begeistrad att hon ringde till en discjockey, Sly Stone, och bad honom lyssna på mig. Det ledde till att jag år 1966 erbjöds att bli basgitarrist i en sjumannagrupp, som blev känd under namnet Sly and the Family Stone.

Vår skiva ”Dance to the Music” (Dansa till musiken) blev en internationell fullträff, och vi blev den populäraste svarta gruppen på den tiden. Andra succémelodier kom i snabb följd, däribland ”Hot Fun in the Summertime” (Heta sommarnöjen), ”Everyday People” (Vardagsmänniskor) och ”Thank You for Letting Me Be Myself Again” (Tack för att jag får vara mig själv igen). Sedan kom musikfestivalen i Woodstock, där vi spelade tillsammans med andra internationellt berömda musiker. Senare spelade vi inför 300.000 människor på Isle of Wight i England och inför 350.000 vid en musikfestival i Västtyskland.

År 1971 blev jag mordhotad. Jag fick ett meddelande om att jag under en konsert på ett stadion i Los Angeles skulle bli skjuten när ljudet av musiken och åhörarnas ovationer nådde en toppunkt. Jag blev skräckslagen. Men den elektroniska utrustningen strejkade, och konsertarrangören gick fram och inställde konserten. Jag fick en känsla av att Gud på något sätt hade ingripit för att rädda mitt liv. Jag sprang i panik i väg från stadion tillbaka till mitt hotellrum, där jag skyndsamt packade, och sedan lämnade jag snabbt staden.

Den här skräckupplevelsen upptog mina tankar till och med när jag bildade min egen musikgrupp, som hette Graham Central Station. Mitt andra skivalbum tillsammans med gruppen har orden ”Produced by God” (Frambringad av Gud) på omslaget. Det var inte min avsikt att vara hädisk, men orden återspeglade mina känslor av att ha blivit räddad av Gud.

En vändpunkt i mitt liv

År 1973 träffade jag Tina, som var flygvärdinna. Medan hon flätade mitt hår inför konserter, talade jag ofta med henne om min tro på Gud. Ungefär vid den här tiden började Tinas mor studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.

En dag fann Tina sin mor i tårar. Hon grät därför att inget av hennes barn skulle vara med vid hennes dop vid Jehovas vittnens områdessammankomst i Oakland. Tina lovade att om det betydde så mycket att hennes familj var med, så skulle hon vara närvarande vid dopet på fredagen.

Tina blev så imponerad av det hon såg och hörde denna julidag år 1974 att hon senare ringde till mig och försökte övertala mig att vara med på lördagens session. Men jag var för trött efter inspelningen kvällen före. På söndagen ringde Tina igen och försökte få mig att vara med. Jag blev nyfiken på att se vad det var som hade gjort ett sådant intryck på Tina, och därför åkte jag dit.

En polisman sade att jag inte fick komma in på parkeringsområdet, eftersom jag inte hade någon parkeringsbiljett. Han tillade: ”Du skulle inte vilja lyssna på det där i alla fall!” Jag tappade för tillfället lusten och körde därifrån. Men senare kom jag på bättre tankar, vände och körde tillbaka. När jag sent omsider kom in på stadion, återstod det bara några minuter av det sista anförandet.

Eftersom jag har varit scenaktör större delen av mitt liv, har jag känsla för folkskaror. Jag hade varit på detta stadion många gånger i samband med andra tilldragelser, men det här var olikt allt jag någonsin hade sett — 60.000 människor av skilda raser och social bakgrund som alla umgicks fridsamt med varandra. Enbart ”känslan” som åhörarskaran ingav mig övertygade mig om att det här var någonting viktigt, ja, ett sådant fynd som man gör ”en gång på miljonen”!

När jag lämnade stadion, kom en ung tonårsflicka, som med ledning av mitt yttre inte hade någon svårighet att se att jag inte var något vittne, och tryckte ett exemplar av boken Är detta livet allt vi kan vänta oss? i min hand. Det var precis vad jag behövde! När jag var framme vid min bil, slog jag upp boken på sidan 24 och såg en bild av en svan, en sköldpadda, ett träd och ett par människor. Det framhölls där att en svan kan leva i 80 år, en sköldpadda i 150 år och ett träd tusentals år, och följande fråga ställdes: ”Varför är människolivet så kort?” Budskapet i den här bilden hade en omedelbar inverkan på mig.

Senare ställde jag många frågor till Tina, men hon visste inte mer om bibeln än jag gjorde. Vi beslöt därför att besöka den kvinna som hade studerat med Tinas mor. När vi lämnade hennes bostad, vände jag mig till Tina och sade: ”Den där kvinnan är en bluff! Ingen kan vara så där trevlig! Vänta får du se, nästa vecka är hon annorlunda!” Men vecka efter vecka fortsatte hon att vara precis likadan och svarade på alla våra frågor genom att lugnt och stilla slå upp bibeln.

Tina och jag började ett regelbundet bibelstudium i boken Sanningen som leder till evigt liv. Men en kort tid därefter var tiden inne för mig att turnera med min grupp. Jag uppmuntrades att ringa de lokala församlingarna i var och en av de många städer jag skulle besöka i olika delar av Förenta staterna och be någon studera de efterföljande kapitlen i Sanningsboken med mig.

Jag besökte församlingar från västkusten till östkusten och från norr och Mellanvästern ner till Texas och Sydstaterna. De som ledde bibelstudiet med mig kom från alla slags raser och socioekonomiska bakgrunder. Men vart jag än kom, var budskapet detsamma. Det gjorde ett starkt intryck på mig att det jag hade stött på inte bara var ett lokalt fenomen i området runt Oaklandbukten, utan en landsomfattande organisation som verkligen var förenad i andlig harmoni.

En fullständig förändring av mitt liv

När jag turnerade i Europa efter att ha fullbordat turnén i USA, fortsatte jag mina studier tillsammans med vittnena där. När jag kom till Paris, ringde jag till Tina och friade till henne. Några veckor senare, i februari 1975, gifte vi oss i Nevada i USA. Efter bara fem dagars äktenskap påbörjade jag ännu en turné i Förenta staterna, men den här gången följde Tina med mig.

I Brooklyn i New York besökte vi Jehovas vittnens internationella huvudkontor. Vi var originellt klädda, båda iförda svart mundering med glittrande röda och silverfärgade drakar på byxbenen och på ryggen på våra jackor, något som fortfarande gör oss generade, när vi tänker på det. Men vi blev vänligt bemötta, och ingen fällde några anmärkningar om våra kläder.

Tina och jag lät döpa oss vid områdessammankomsten i Oakland i juli 1975, precis ett år efter den gången vi hade stegat in på vår första sammankomst på just den platsen. Det som gjorde det här tillfället ännu mera glädjefullt var att Tinas två systrar, Denise och Shelia, och min egen mor, som alla hade börjat studera strax efter oss, blev döpta samtidigt. Några år senare lät min mormor också döpa sig, vid den höga åldern av 82 år.

Det jag då lärde mig framgår av skivomslagen till några av de album som min grupp producerade. Albumet från år 1976 med titeln Mirror hade fotografier av mig och andra orkestermedlemmar på omslaget. På ena sidan var vi avbildade med långt hår, solglasögon och trendiga kläder, men på andra sidan fanns en spegelbild av oss, där vi var slätrakade, hade kortare hår och en anständigare klädstil.

Bland sångerna fanns en med titeln ”Forever” (För evigt). Den var tillägnad mitt hopp om att få träffa min far i uppståndelsen, när det eviga livet ligger framför oss. Orden i en annan sång återspeglade mina känslor som ett nydöpt vittne.

Att hjälpa andra

Vi har haft många möjligheter att dela med oss av vår tro. En organist och en trumslagare visade gensvar, och de överlämnade sig åt Jehova. Trumslagaren är nu äldste och reguljär pionjär i en av församlingarna i Hollywood.

Under en turné år 1975 tog jag för första gången med vår organist i arbetet med att vittna. Det var i ett välbärgat område med bara vita i Atlanta i Georgia. När vi gick från hus till hus, kom plötsligt några polisbilar och tvärbromsade med tjutande däck, och poliser hoppade ut och begärde att få veta vad vi gjorde där. Samtidigt dök en polishelikopter upp ovanför våra huvuden och stod stilla bara några meter över oss. Polisen hade tydligen fått rapporter om ”misstänkta figurer” inom området, men när vi förklarade vårt ärende som Jehovas vittnen, lämnade polisen oss i fred. Det var en dramatisk premiär i vittnandet för vår organist.

Under turnén, strax efter vårt dop, gav vi en gigantisk audiovisuell förevisning med hjälp av 4,6 meter stora bildskärmar. Det här var föreställningens huvudnummer. Det krävdes två stora långtradare och två turnébussar. Bildspelet innehöll skräckvisioner av tillståndet i världen och framhöll sedan lösningen genom Guds rike. Bland diabilderna fanns fotografier från sammankomsten i Oakland och vårt eget dop. Visningen genomfördes till musik, och jag gav kommentarer mellan sångerna.

Under en annan turné var jag ute i tjänsten på fältet i Hollywood i Florida, och vi hade fått i uppgift av den som hade ledningen för gruppen av förkunnare att arbeta från dörr till dörr. Plötsligt hörde jag en av mina skivor spelas i ett hus i närheten. Jag knackade på dörren, och de tre knarkpåverkade unga männen i huset blev förstummade över att plötsligt få se den sångare som de lyssnade på stå vid deras dörr! Jag har sedan fått veta att två av de här männen har blivit vittnen.

År 1979 flyttade vi till ett stort hus i Los Angeles med swimmingpool och anlagd trädgård och utsikt över staden. Jag inrättade en egen inspelningsstudio för 24 kanaler vägg i vägg med huset. Den första skivan som jag spelade in hade titeln ”One in a Million You” (Du är en på miljonen) och såldes i mer än en miljon exemplar. Strax efteråt fick jag privilegiet att tjäna som biträdande tjänare, och år 1982, bara en vecka innan vår dotter, Latia, föddes, blev jag förordnad som äldste.

En söndag ledde jag Vakttornsstudiet, när en ung hawaiian kom in i Rikets sal och stirrade på mig med förvåning. Han hade sett mig på Hawaii år 1975, när jag var en långhårig popartist, och därför blev han nu chockad över att se mig anständigt klädd och att jag ledde Vakttornsstudiet. Fastän han hade flyttat till Los Angeles i avsikt att komma upp sig inom musikvärlden, gick han med på att studera tillsammans med mig. Han tjänar nu i vår församling som reguljär pionjär.

Vi förenklar vår livsstil

Tina och jag kan sanningsenligt säga att vi har varit allra lyckligast sedan vi trädde in i heltidstjänsten som pionjärer år 1982. Ytterligare en förbättring i vårt andliga framåtskridande har bestått i en förenkling av vår livsstil. Nittio procent av den tid som vi tillbringade i vårt stora hus vistades vi i bara två rum, men för att kunna sköta huset krävdes både trädgårdsmästare och städhjälp. Vi kunde inte till fullo dra nytta av limousinen av märket Lincoln, en 1955 års Thunderbird, en Cord, en Mercedes-Benz, en 7,5 meter lång husbil, en skåpbil och flera motorcyklar. Efter områdessammankomsten år 1985 sålde vi därför vårt hus och de flesta fordonen.

Vi bor nu i en enkel villa, som Tina tycker är lättare att sköta nu när hon är pionjär. Även om jag fortfarande i begränsad utsträckning arbetar som musiker, kommer min verkliga lycka nu av att jag tjänar som pionjär och ser vår lilla dotter göra andliga framsteg. Hon har satt upp bestämda mål trots sina unga år och talar ständigt om den dag då hon får symbolisera sitt överlämnande åt Jehova.

En annan välsignelse som jag längtar efter är att få träffa min mor igen i uppståndelsen och berätta för henne om de händelser som inträffat sedan hon dog trogen som reguljär pionjär i april 1987. Ja, det var en spännande upplevelse att underhålla hundratusentals musikbeundrare, men nu finner jag sann tillfredsställelse i att göra mitt bästa att lyda psalmistens ord: ”Prisa Jah, ni människor! Sjung till Jehova en ny sång, hans pris i de lojalas församling.” (Psalm 149:1, NW) — Berättat av Larry Graham.

[Bild på sidan 13]

Här vid festivalen i Woodstock spelade jag inför en halv miljon människor

[Bildkälla]

John Dominis LIFE MAGAZINE © Time Inc.

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med min hustru och mitt barn