Dinosauriernas olika former och storlekar

AV ALLA nu utdöda livsformer är dinosaurierna de kanske mest fantasieggande. De har ofta avbildats som stora och skräckinjagande. När namnet först myntades från grekiska ord som betyder ”förskräcklig ödla”, trodde man att alla dinosaurier var ofantligt stora, eftersom de fossil som man då kände till var mycket stora.

Vissa typer av dinosaurier var gigantiska och såg verkligen skräckinjagande ut — somliga av dem vägde troligen mer än tio gånger så mycket som en stor afrikansk elefant. Under årens lopp har emellertid paleontologer grävt fram skelett av många mindre dinosaurier. Somliga är ungefär av en åsnas storlek, och andra är inte mycket större än en trast! Låt oss se lite närmare på några av dessa fascinerande urtidsdjur.

Flygande reptiler

En intressant typ av forntida reptiler var pterosaurier (”flygödlor”), en grupp som inbegriper Pterodactylus (”vingfinger”). Men dessa djur var egentligen inte dinosaurier, och inte heller var de fåglar. De var flygande reptiler och utgör en särskild familj bland kräldjuren, liksom också dinosaurier och krokodiler. Somliga av pterosaurierna hade ett vingspann på åtta meter. Att döma av ett skelett som påträffades i Texas år 1975 kan somliga ha haft ett vingspann på över 15 meter. De var förmodligen de största djur som någonsin flugit.

Pterosauriernas tänder, skalle, blygdben och bakfötter var visserligen kräldjurslika, men för övrigt påminde de inte alls om de marklevande dinosaurierna. Och även om de såg ut som fåglar med styva, aerodynamiskt formade vingar, var de helt annorlunda beskaffade. I likhet med fåglar hade pterosaurierna ihåliga, luftfyllda skelettben och ett fåtal rörliga leder i vingar och fötter. Men medan fåglarnas vingar byggs upp av fjädrar, utgjordes pterosauriernas av en membran. Och medan det hos pterosaurierna är det förlängda fjärde fingret som bär upp vingmembranen, bärs fågelvingen främst upp av det andra fingret.

Ornithischia

Ornithischia (”fågelhöftade”) var en av de två större undergrupperna av dinosaurier, som klassificerats med utgångspunkt från höftbenets utseende. De som tillhörde denna kategori hade ett höftben som liknade fåglarnas, fast givetvis mycket större. Somliga ornitischier var relativt små, medan andra var jättelika. Iguanodon kunde bli 9 meter lång. En annan typ var hadrosaurierna eller anknäbbsdinosaurierna. Skelettfynd visar att de hade en bred näbb och ett stort antal tänder i både över- och underkäken. Hadrosaurierna hade tydligen upprätt gång, och gick eller sprang på två ben. Somliga av dem blev ända upp till 10 meter långa.

Stegosaurierna var en grupp ornithischier som hade stora benplattor utmed hela ryggen. De gick på alla fyra och var omkring 6 meter långa och 2,5 meter höga vid höfterna. På senare tid har man framkastat tanken att benplattorna på ryggen inte bara tjänade som ett skydd, utan också ledde bort överskottsvärme från kroppen. Bakbenen var kraftiga och liknade elefanters ben medan frambenen var betydligt mindre, och detta gjorde att det lilla huvudet befann sig nära marken. Svansspetsen var försedd med långa taggar.

Ytterligare en typ av ornithischier — som var spridd över hela jorden — var ceratopsiderna eller horndinosaurierna. De var mellan 1,8 och 8 meter långa. Dessa stridsvagnsliknande bjässar påminde i viss mån om den afrikanska noshörningen men hade ett utskott från skallbenet som bildade en karakteristisk nacksköld. En trehornad typ, Triceratops, var vanligt förekommande i dinosauriernas värld. De två pannhornen kunde bli närmare en meter långa. Ett stort antal fossil av Triceratops har påträffats vid Red Deer River i Alberta.

Saurischia — dinosaurievärldens jättar

En annan huvudgrupp bland dinosaurierna är Saurischia (”ödlehöftade”), vars höftben påminner om ödlornas, fastän också i detta fall mycket större. De passar in på den vanliga föreställningen om dinosaurier: stora och skräckinjagande. Till denna grupp hörde Apatosaurus (tidigare kallad Brontosaurus), en växtätande dinosaurie som gick på alla fyra. Den kunde bli över 20 meter lång och väga cirka 30 ton. Dinosaurier av denna typ har grävts fram i Nordamerika och Europa.

Den lika gigantiska Diplodocus var mer ormlik till utseendet, även om den var försedd med ben, och hade lång hals och svans. Den var den längsta av alla dinosaurier man känner till och kunde bli ända upp till 27 meter lång, även om den vägde något mindre än Apatosaurus. Näsborrarna hos Diplodocus var placerade längst uppe i pannan, vilket gjorde att den kunde hålla huvudet nästan helt och hållet under vatten. Exemplar av Diplodocus har påträffats i Nordamerika.

En annan typ är Brachiosaurus. Ett skelett som påträffades i Tanzania var hela 21 meter långt. Man beräknar att somliga av dessa djur vägde över 85 ton. Höjden var cirka 12 meter, och kroppen sluttade bakåt mot stjärten, ungefär som giraffens.

År 1985 fann man ett fossiliserat ryggradsdjur av exempellös storlek i New Mexico i USA. Intendenten vid New Mexico Museum of Natural History gav den namnet Seismosaurus. Djuret beräknas ha varit omkring 30 meter långt och vägt uppemot hundra ton!

Den skräckinjagande Tyrannosaurus rex (”tyrannödlekung”) var omkring 3 meter hög vid höfterna. När den stod upp, kunde den nå cirka 6 meters höjd. Den var omkring 12 meter lång. Huvudet var uppemot 1,2 meter långt, och den stora munnen var försedd med ett stort antal konformade tänder av cirka 15 centimeters längd. Bakbenen påminde om elefantens, medan frambenen var mycket små. Det hela avslutades med en jättelik ödlestjärt. Man anser numera allmänt att tyrannosaurierna inte gick upprätt, utan höll kroppen i vågrätt ställning och balanserade kroppsvikten med hjälp av sin långa svans.

En scenförändring

Att dinosaurierna var rikligt förekommande över hela jorden i ett urtidslandskap som för länge sedan försvunnit framgår tydligt av det fossila vittnesbördet. Men dessa häpnadsväckande varelser upphörde att existera, tillsammans med otaliga andra djur- och växtarter. Beträffande tidpunkten för dessa skeenden säger paleontologen D. A. Russell: ”Tillgängliga metoder för tidsbestämning av händelser som inträffade för så länge sedan är tyvärr relativt inexakta.”

Vad hände egentligen med dinosaurierna? Vilken slutsats kan vi dra av deras plötsliga uppdykande och till synes plötsliga försvinnande? Drar det som hände dinosaurierna några av de grundläggande principerna i den darwinistiska evolutionsteorin i tvivelsmål? Dessa frågor kommer att behandlas i nästa artikel.

[Diagram på sidorna 8, 9]

(För formaterad text, se publikationen)

9 meter

6 meter

3 meter