Frågor från läsekretsen
● När skapade Gud dinosaurier, och när dog de ut? — USA.
Bibeln ger inte något uttryckligt svar på denna fråga. Enligt skildringen i Första Moseboken skapades djuren under den femte och den sjätte skapelseperioden eller ”skapelsedagen”. Om det hebreiska uttryck som översatts med ”stora havsvidundren” [hebreiska: tanninimʹ] innefattar dinosaurier, som ofta levde i träskartade, vattenrika områden, skulle detta innebära att dinosaurierna skapades på den femte ”dagen”. (1 Mos. 1:21, NW) Vi vet inte huruvida de fortsatte att existera ända tills människan skapades (mot slutet av den sjätte ”dagen”). Det förefaller som om de allra senast måste ha försvunnit från jorden i samband med syndafloden på Noas tid. Dinosaurierna var kräldjur, och vissa dinosauriearter företer stora likheter med ödlor, både i strukturellt avseende och på annat sätt (sauros är i själva verket det grekiska ordet för ”ödla”; saura, i 3 Moseboken 11:29, LXX). Alla slags dinosaurier var inte lika gigantiska. Även om jättevarieteterna skulle ha överlevat fram till syndafloden, skulle detta följaktligen inte ha krävt att man tagit med ett par av dessa varieteter i arken. Andra, mindre medlemmar av den speciella familj eller ”art” som dessa djur tillhörde torde ha varit till fyllest för att den gudomliga befallningen skulle bli verkställd. — 1 Mos. 6:19, 20; 7:14.
Somliga äldre bibelöversättningar använder ibland ordet ”drakar” för att återge det hebreiska tanninimʹ (”havsvidunder”, NW). (Ps. 74:13; Jes. 27:1; 1917) Ordet ”drake” (grekiska: draʹkon) återfinns i de kristna grekiska skrifterna. Man har framhållit möjligheten att detta uttryck inte är av rent mytologiskt ursprung, utan att det från början kan ha använts om sådana jättelika djur som dinosaurierna. Detta uttryck kan sedan ha fått en mytologisk prägel, men först sedan dessa jättelika djur för länge sedan försvunnit från jorden. Det är intressant att lägga märke till att många av de mytologiska framställningarna av ”draken” i hög grad liknar vissa arter inom de jättelika kräldjurens familj, som inbegriper dinosaurierna.
● Är det tillbörligt att en kristen ber sina föräldrar eller farföräldrar om en välsignelse, som seden är i vissa delar av Latinamerika? — Venezuela.
Bibeln visar att Guds tjänare i forna tider uttalade välsignelser över andra. Jakob välsignade Farao, dvs. han uttalade en välgångsönskan över honom. (1 Mos. 47:7, NW) Rebeckas familj välsignade henne, när hon lämnade övre Mesopotamien för att gifta sig med Isak. (1 Mos. 24:60) Och både Isak och Jakob uttalade speciella välsignelser över sina avkomlingar. (Hebr. 11:20, 21) Enligt Ordspråksboken 30:11 förtjänar föräldrarna att bli välsignade av sina barn.
Man behöver därför inte resa någon skriftenlig invändning mot att föräldrar eller farföräldrar välsignar sina avkomlingar. Även i sådana länder där det inte är någon allmän sedvänja att be om en välsignelse är det vanligt att man uttalar välsignelser. Bland överlämnade tjänare åt Jehova överallt på jorden är det vanligt att man ger uttryck åt sin önskan att en medbroder måtte få Guds välsignelse i förbindelse med ett särskilt uppdrag eller med att han fortsätter att troget tjäna Skaparen på någon annan ort. Det är också värt att lägga märke till att avskedshälsningen på många språk i själva verket är en välsignelse. ”Adjö” kommer till exempel från franskans ”à Dieu”, som betyder ”till Gud”. Det engelska ”goodbye” betyder ”Gud vare med dig”.
Om det inte är sed på den plats där man bor att ”be om en välsignelse” eller att ge sådan välsignelse, såsom man gör i vissa latinamerikanska länder, behöver man naturligtvis inte lägga sig till med detta. Men om det redan är en allmänt godtagen sedvänja där man bor, finns det faktorer som en kristen kan ta i betraktande när det gäller seden att välsigna andra. Han kan till exempel fråga sig: Har jag den rätta synen på sådan välsignelse? Är det bara en rutinmässig handling, så att hänvisningen till Gud inte är uppriktig, äkta, innerlig? (Jämför Matteus 15:4—7.) Är jag böjd att tro att det sannolikt kommer att gå illa varje gång jag inte följer denna sedvänja? Man måste vara försiktig, så att man inte blir vidskeplig och börjar betrakta välsignelsen som en magisk besvärjelseformel. Om föräldern eller farföräldern inte är en överlämnad tjänare åt Jehova, kommer också hans religiösa trosuppfattningar in i bilden. Kan en person som inte har någon uppskattning av den sanna gudsdyrkan med rätta be om Guds välsignelse över ett barn, när han inte ens känner den sanne Guden?
Även om det inte finns någon biblisk invändning mot att man ber om välsignelse från sina föräldrar eller farföräldrar, måste en kristen följaktligen låta sitt enligt bibeln fostrade samvete avgöra hur han skall handla i varje enskild situation. Han kommer sannerligen att vilja undvika att göra något som kan ge orsak till anstöt eller som kan ställa den sanne Guden i felaktig dager. — Fil. 1:10.