Mexico City — ett växande monster?

Från Vakna!:s korrespondent i Mexico

”MEXICO CITY är ett monster ... som häpnadsväckande nog ännu fungerar”, sade den mexikanske arkitekten Teodoro González de León. Tidskriften National Geographic kallade staden ”En olycksbådande jätte”. För Carmen, som föddes där för omkring 30 år sedan, är det ”en livlig stad med enkla människor som kan konsten att vara lyckliga och att glädja sig åt de enkla tingen i livet — sådana som älsklingsrätterna enchiladas, tamales, tortillas och mole”.

Mexico City, som har ungefär 15 miljoner invånare, är för närvarande en av de största städerna i världen men har varit en blomstrande metropol i flera hundra år.a Staden grundades ursprungligen omkring år 1325 som Tenochtitlán och blev huvudstad i det aztekiska väldet. Aztekerna började bygga staden i samband med att de bosatte sig på en ö i sjön Texcoco. Under tidens gång fyllde de sjön med jord så att staden kunde växa, men det blev en stad som genomkorsades av kanaler och som hela tiden var omgiven av vatten. När spanjorerna kom år 1519, förvånades de över storslagenheten, skönheten och organisationen hos en stad på kanske 200.000 till 300.000 invånare.

Kontrasternas stad

Som de flesta stora städer har Mexico City en mörk sida av fattigdom och brottslighet. Men staden är mycket tilldragande ur många andra synvinklar. Dess häpnadsväckande tillväxt har förskaffat den beteckningen ”kaotisk”; men som kontrast finns mitt i staden en av världens största parker, Chapultepec, med en yta på 650 hektar. Den hyser skogar med flera sjöar samt restauranger och museer. Där kan man också finna ett stort utbud av kulturevenemang. En vacker tradition är det årliga framförandet av Tjajkovskijs balett ”Svansjön” i en naturlig inramning vid stranden till en sjö. För dem som inte har möjlighet att lämna staden under veckosluten är parken en tillflyktsort för rekreation och underhållning.

Även om Mexico City knappast kan tävla med New York eller Chicago när det gäller skyskrapor, har staden ändå sina rascacielos. Latinamerikanska tornet, en 44 våningar hög byggnad som blev färdig år 1956, är ett exempel på en konstruktion som är utformad för att stå emot jordbävningar. Den är uppförd på 361 pålar som ger ett direkt stöd och som är avsedda att skydda byggnaden mot rörelser i jordskorpan. Från restaurangen på 40:e och 41:a våningarna kan man beundra staden, i synnerhet på kvällen då de otaliga ljusen gnistrar mot den sammetslika svarta bakgrunden. Den högsta skyskrapan i staden, Mexicos World Trade Center, är ännu inte fullbordad. Den är 54 våningar hög och kommer att inrymma internationella kontor för världshandeln såväl som andra inrättningar.

Mexico City har växt och utbrett sig i sådan grad att dess internationella flygplats, Benito Juárez, som en gång låg utanför staden, nu ligger praktiskt taget mitt inne i den. Den är en av de mest frekventerade flygplatserna i världen. Omkring en miljon människor passerar där varje månad.

I Mexico City är kontrasterna skarpa. Väldiga och praktfulla residens, exklusiva och dyra hotell, attraktiva bostadsrättslägenheter och shoppingcentra trängs tillsammans med de mörka och trista slumområdenas fattigdom. Men gatorna är fulla av liv till långt fram på natten, till skillnad från många andra storstäder i världen.

Storstadsproblem

Som en bläckfisk sträcker nu Mexico City ut sina tentakler över 1.000 kvadratkilometer och upptar hela det så kallade förbundsdistriktet och dessutom en del av delstaten Mexico. Många byar och städer som förr var självständiga tätorter har nu infångats av storstadens tentakler.

En stad med sådana dimensioner möter naturligtvis enorma problem. Det värsta är överbefolkningen, som i sitt släptåg har sådana problem som föroreningar, bostadsbrist och allvarliga brister när det gäller de grundläggande livsvillkoren, såväl som en ständigt växande brottslighet. Man har försökt med återkommande upplysningskampanjer för att nedbringa födelsetalet i landet, men stora familjer hör till kulturarvet i Mexico och betraktas som ett bevis på manlig potens och kvinnlig fruktsamhet. Dessutom flyttar många in från landsbygden i hopp om att få det bättre. Fastän jordbävningen 1985 tvingade tusentals människor att lämna staden, ökar befolkningen. Man flyttar till platser där det finns arbete och bättre möjligheter att överleva.

Kan ”monstret” andas?

Luftföroreningarna i Mexico City har blivit krisartade under de tio senaste åren. På 1960-talet fanns det en zon i staden som kallades ”den genomsynligaste regionen”. Nu är ingen region i Mexico City genomsynlig. Man har skickat ut varningar i massmedierna. ”Luftföroreningarna i Mexicodalen har nått farliga nivåer”, förklarade en vetenskaplig publikation. I tidskriften Time hette det: ”Tre miljoner bilar och 7.000 dieseldrivna bussar, av vilka många är gamla och omöjliga att reparera, spyr ut sin smuts i luften. Det gör också de cirka 130.000 fabrikerna i närheten, vilka representerar mer än 50 procent av hela den mexikanska industrin. Det dagliga utsläppet av kemiska luftföroreningar belöper sig till 11.000 ton. Bara att andas beräknas vara likvärdigt med att röka två paket cigarretter om dagen.”

Situationen förvärras. Tidningen El Universal för 12 oktober 1989 citerar chefen för ett oberoende miljöinstitut: ”Föroreningsgraden i Mexico City är oroväckande, eftersom varje människa i storstadsregionen dagligen får i sig i genomsnitt 580 gram skadliga substanser.” Varje år släpper man ut mer än fyra miljoner ton förorenande ämnen i staden.

Vissa nödåtgärder har nyligen företagits för att hejda nedsmutsningen. Ett program gjordes upp för att varje dag hindra ett visst antal bilar från att komma in i staden, därför att, enligt en regeringsrapport, ”motorfordon alstrar 9.778,3 ton föroreningar varje dag”, av vilka 7.430 ton kommer från privatbilar. Folk hade redan uppmanats att frivilligt minska sin bilanvändning genom att samåka till arbetet eller vid andra tillfällen, men det hade ingen framgång. Vad gjorde de styrande i staden då?

Jo, man införde en ”bilfri dag”. Alla privatbilar hålls borta en dag i veckan genom ett rotationssystem, där sista siffran i registreringsnumret eller färgen på registreringskortet är avgörande. Detta innebär att det varje dag är 20 procent av de tre miljoner privatbilarna i staden som stannar hemma. Detta program var ursprungligen tänkt att tillämpas endast under vintern för att söka förhindra termisk inversion, men nu försöker myndigheterna införa det permanent. För dem som inte lyder blir det dryga böter förutom att det behövs krångliga procedurer för att få tillbaka en beslagtagen bil. Dessa drakoniska åtgärder har övertygat de flesta bilförarna om att det är bäst att stödja programmet.

En annan åtgärd som vidtas är att förbättra kvaliteten på bensinen och minska blyhalten. Det krävs också nu att alla bilar regelbundet genomgår avgaskontroll. Nya lagar kräver dessutom att fabriker installerar reningsanläggningar. Somliga fabriker har lagts ner därför att de inte uppfyllde detta krav. Dessa åtgärder har lindrat nedsmutsningsproblemet en aning, men det är ännu inte löst. Liksom världen i övrigt behöver Mexico en universell lösning på sina problem.

Mänskligheten kommer snart att under Guds himmelska regerings styre bruka sina resurser på ett förståndigt sätt, så att till trängsel fyllda städer blir ett minne blott och det blir möjligt för alla människor att glädja sig åt fria ytor tillsammans med allt som behövs för ett lyckligt liv. Till dess finns det inget annat val än att stå ut med trängseln och obehaget i Mexico City, medan man gläder sig åt de många goda ting staden trots allt erbjuder — däribland den ymniga mosaik som det gästfria mexikanska folket utgör. — Uppenbarelseboken 11:18; 21:1—4.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 26]

Skyskrapor och trafik i Mexico City