Ungdomar frågar:

Varför måste jag vara barnvakt?

”VAD tycker du om att passa dina småsyskon?” Vakna! ställde den frågan till ett antal ungdomar. Svaren var mycket blandade.

”Jag älskar småbarn”, sade en tonårig flicka, ”så det är inget problem.” En tonårig pojke sade till och med skrytsamt: ”Jag nästan njuter av makten!” Andra visade dock klar motvilja — eller förbittring. ”Jag gör det därför att jag vet att mina föräldrar behöver hjälp”, förklarade en ung flicka. ”Men jag tycker inte om det.” En annan flicka sade: ”Ibland vill jag gå på bio eller någonting, men då säger mamma: ’Ta med din lillebror.’ Men det vill jag inte.”

”Är jag min brors vaktare?”

Adams förstfödde son, Kain, ställde känslolöst den frågan angående sin bror Abel. (1 Moseboken 4:9, NW) Och du kanske också känner en viss ovilja om man ber dig ta hand om dina småsyskon. Varför skulle du använda din lediga tid till att byta blöjor eller plåstra om skrapade knän? Det är som en 15-årig flicka bittert uttryckte det: ”Jag är inte bara ansvarig för mig själv, utan också för vad mina syskon gör.”

En ung flicka som heter Marna har ett annat klagomål: ”Om vi går till en park eller någonting, måste jag jämt ta hand om småbarnen, och jag kan inte göra något roligt själv. Det gör mig galen. ... När jag talar med mamma om det, säger hon: ’Det är du som är storasyster, och du måste passa barnen.’ En gång blev jag rasande och sade till henne: ’Kanske mina egna, men inte dina! Det var du som fick barn, inte vi. Du borde ta hand om dem.’” — Norman och Harris: The Private Life of the American Teenager (Den amerikanske tonåringens privatliv).

Dina småsyskon kanske är lika olyckliga över att det är du som ser efter dem. Och de kanske finner nöje i att sabotera dina ansträngningar att efter bästa förmåga upprätthålla lag och ordning. ”Ibland känns det så kränkande att behöva passa sina syskon”, medgav en 14-årig flicka för Vakna! ”Vad de hittar på! Ibland slåss de, och när jag går dit för att göra slut på bråket säger de: ’Vem tror du att du är? Du är inte mamma!’ Jag skulle önska att de var lite lättare att ha att göra med.”

”Varför just jag?”

När en stor grupp tonåringar fick frågan: ”Vilka sysslor tycker du att tonåringar bör utföra hemma?”, räknade 32 procent upp barnpassning! Ja, att sitta barnvakt är en ansvarsuppgift som tillhör livets realiteter för dagens ungdomar. Hushållsarbete kan vara både ansträngande och tungt för en mamma. Pappor har det dagliga slitet med förvärvsarbetet. Och fler och fler mammor måste sköta både hemmet och ett arbete utanför det. De är ofta ansträngda till bristningsgränsen.

En barnvakt gör det möjligt för mamma och pappa att få lite välbehövlig avlastning då och då. Och om båda har arbete utanför hemmet, kan en barnvakt se till att barnen får rätt tillsyn tills föräldrarna kommer hem. Visserligen har dina föräldrar kanske råd att anlita en utomstående barnvakt. Men skulle de inte känna sig säkrare om de visste att en duglig och kärleksfull familjemedlem tog hand om de minsta barnen?

Det är sant att dina föräldrar har ansvaret att ta vård om dina småsyskon. (Efesierna 6:4) Men att du bistår med barnpassning kan hjälpa dina föräldrar att fullgöra sina plikter. Det är också ett sätt varpå du kan ”hedra din far och din mor”. (Efesierna 6:2) Att sitta barnvakt är dessutom god träning för livet som vuxen. En ung kvinna kommer ihåg hur hon brukade se efter sina bröder och sin lillasyster medan hennes mamma, som var ensam mor, arbetade som servitris: ”Jag såg efter dem varje dag tills mamma kom hem. Hon brukade ge mig en lista på saker som jag skulle göra: ’Häng upp tvätten, städa huset, börja med middagen.’” En stor börda för en tonårsflicka! Men hon säger: ”När jag ser tillbaka, förstår jag hur bra det var för mig. Jag mognade fortare och fick ansvarskänsla.”

Det ligger för övrigt ingenting omanligt i att en pojke passar barn. På bibelns tid var det vanligt att män gjorde det. (4 Moseboken 11:12, NW) Och aposteln Paulus tyckte inte att det var under hans värdighet att jämföra sig med ”en ammande mor”. — 1 Tessalonikerna 2:7.

Att få en positiv syn

Men det kan vara ganska svårt att nå fram till att tycka om att passa sina småsyskon. Ett visst mått av rivalitet råder ofta syskon emellan. Och om du hela tiden grälar på dina småsyskon, eller om du tänker på dem som en samling busungar, kan det vara svårt för dig att se positivt på att se efter dem. Det kan därför vara till hjälp för dig att fundera på några av lärdomarna i bibeln.

Tänk till exempel på berättelsen om Josef och hans bröder. Eftersom brödernas far älskade Josef mer än alla hans bröder, ”blev de hatiska mot honom och kunde inte tala vänligt till honom”. Föreställ dig sedan hur Josef kände det när hans far sade till honom: ”Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Gör dig redo, jag vill sända dig till dem. ... Gå och se efter, om det står väl till med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom tillbaka till mig med svar.” Invånarna i trakten kom säkert ihåg den fruktansvärda massaker som Josefs bröder några år tidigare gjort sig skyldiga till i Sikem. (1 Moseboken 34:25—31) Det kunde vara farligt för Josef att gå dit! Men inte bara det, utan hans bröder skulle helt säkert tycka illa om att han kom. Ändå svarade Josef av respekt för sin far och av äkta kärlek till sina bröder: ”Jag är redo” och tog på sig uppdraget. — 1 Moseboken 37:4, 13, 14.

Mirjam var en annan ung människa med fina egenskaper. När Egyptens Farao planerade att döda de hebreiska spädbarnen, hjälpte Mirjam till att beskydda sin lillebror Mose. När spädbarnet var säkert placerat i en liten kista och lämnades att driva nerför Nilfloden, struntade inte Mirjam likgiltigt i sin bror och sade att hans öde var hennes föräldrars problem. Nej, hon ”ställde sig ett stycke därifrån, för att se hur det skulle gå med honom”. Mirjam lyckades till och med ordna så att Mose egen mor fick i uppdrag att sköta honom! — 2 Moseboken 2:4—10.

Ja, i motsats till Kain, som känslokallt struntade i sin bror, bör dagens ungdomar som fruktar Gud se det som ett privilegium och en ansvarsuppgift att ta hand om sina småsyskon — även när det är svårt eller besvärligt. I Första Johannes 4:21 heter det: ”Den som älskar Gud, han skall älska sin broder också.” Och även om dessa ord i första hand gäller våra andliga bröder, gäller de då inte också dem som vi är förbundna med både andligt och fysiskt?a

Din omsorg om och ditt intresse för dina syskon och din önskan att beskydda dem och framför allt din otvetydiga kärlek till dem kan till och med spela en mycket viktig roll i deras fysiska, känslomässiga och andliga utveckling. Trots allt kan det vara en verklig utmaning att ta hand om små barn, och i en framtida artikel kommer det att ges några bra förslag som kan hjälpa dig att fungera effektivt som barnvakt.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 27]

”Jag är för gammal för att behöva barnvakt!”

När Vakna! frågade en grupp ungdomar vid vilken ålder ett barn är för gammalt för att behöva barnvakt, föreslog somliga ”11”, ”13” och, otroligt nog, till och med ”7” år! En ung flicka konstaterade dock: ”Jag tror inte att det finns någon åldersgräns. Jag tror att det är en fråga om mogenhet. Man kan vara 15 år och ändå vara för ung för att klara sig utan barnvakt.”

Dina föräldrars åsikt om din mogenhet kan naturligtvis vara vitt skild från din egen. Och olika familjer kan välja att sköta sådana här frågor på olika sätt. Så medan en del av dina vänner kan härja fritt hemma när deras föräldrar går på bio, kanske du måste stå ut med ”förödmjukelsen” att ha barnvakt. Detta kan vara särskilt svårt om barnvakten är din storebror eller storasyster. ”Jag tyckte inte om att min bror passade mig”, erkände en ung flicka som heter Alisha. ”Jag tyckte inte om att han sade till mig vad jag skulle göra!”

Men dina föräldrar har ditt bästa för ögonen. De läser i tidningarna om ökande brottslighet och om barn som råkar illa ut, och de har goda skäl att vara oroliga. Dessutom kan det kännas kusligare att vara ensam hemma än du egentligen vill erkänna. ”Jag var verkligen rädd för att vara ensam hemma”, sade en flicka, ”så jag bestämde mig för att jag hellre ville vara lite generad än livrädd.”

Det är sant att föräldrar ibland underskattar sina barn. Och om det verkar vara så i ditt fall, kanske du kan tala med dina föräldrar och övertyga dem om att du kan klara av att bli lämnad ensam. Om du gormar och skriker eller gnäller, kommer du antagligen att övertyga dem om att du är omogen. Men om du resonerar med dem om konkreta frågor — till exempel hur du tänker utnyttja tiden och hur du skall klara av nödsituationer — kanske du kan få dem att se saker och ting på ditt sätt. Om inte, kanske det går att komma fram till en godtagbar kompromiss, till exempel att du får vara hemma hos någon god vän.

Det kan naturligtvis hända att dina föräldrar trots allt kräver att du skall ha barnvakt. I stället för att göra det svårare för dig själv och din barnvakt kan du försöka se honom eller henne som en tillfällig utvidgning av dina föräldrars bestämmanderätt och samarbeta så långt det är möjligt. Men hur är det om barnvakten missbrukar sin makt? (”Min syster utnyttjade mig”, klagade en flicka. ”Hon tvingade mig att göra hennes del av hushållsarbetet.”) Det kanske är bäst att du väntar tills dina föräldrar kommer hem och pratar igenom saken med dem i stället för att käbbla med barnvakten.