Att bevara den fridsamma tjockhudingen

”TITTA på de där söta ungarna! Så bedårande de är! Menar du att den där krabaten som kommer emot oss, han som heter Lanka, bara är sju månader gammal? Och att den blyga flickan där borta, Kanchana, är åtta månader? Och alla de där som kommer rusande ut ur skogen med sitt styva babyhår spretande överallt, vad har de för sig? Nu förstår jag, det är matdags! Matar ni dem fem gånger om dagen och ger dem varje gång sju flaskor mjölk, med en hel liter i varje flaska? Det blir ju 35 liter! Inte undra på att de väger 90 kilo, fast de bara är några månader gamla!”

Vi befinner oss i Pinnawela Elephant Orphanage, ungefär 85 kilometer från Colombo, Sri Lankas huvudstad. När övergivna eller skadade elefantungar påträffas i vildmarken, förs de till det här elefantbarnhemmet och föds upp. Det var ungefär 15 ungar där när vi var på besök. Ungarna är vanligtvis blandade med vuxna elefanter och är spridda över ett stort område öppen skogsmark, men när det är matdags ropar man på dem för att de skall få sin mjölkranson. De här föräldralösa ungarna infinner sig utan dröjsmål och söker upp en av de tre eller fyra skötarna som väntar med flaskorna fyllda med mjölk.

Ungarna kröker snablarna över huvudet, öppnar munnarna stort och sväljer det fortaste de kan, medan skötaren håller flaskan upp och ner och häller. Här har man inte tid med nappar på flaskorna! Mjölken forsar ut och rinner ibland bredvid munnarna på ungarna. En som var större än de andra var fastbunden vid en stolpe för att de mindre skulle få en chans. Mycket upprörd över ”diskrimineringen” vaggade han fram och tillbaka, lyfte snabeln högt och fyllde luften med sina protestskrik. När ungarna har ätit så mycket de orkar, har man dem runt omkring sig. De lutar sig mot en, till och med snor snabeln runt ens ben för att få uppmärksamhet.

Elefanternas badkar

Mot slutet av dagen är det baddags. Alla elefanterna, stora och små, drivs en knapp kilometer nerför vägen till floden Maha Oyas strand. Floden är grund och mycket bred, och stora flata klippor sticker upp ur vattnet. Tre eller fyra kvinnor är där och tvättar kläder. De slår dem mot klipporna för att få bort smutsen och brer sedan ut dem till tork. På avstånd ser det ut som vackert färgade täcken som ligger utbredda över klipporna. Tät, frodig djungel kantar Maha Oyas långa strand. Allt det här ger elefanterna ett pittoreskt, jättestort badkar.

De låter ingen tid gå förlorad, utan vadar rakt ut i floden med ungarna först. Men alla tvekar att lägga sig ner i vattnet. Skötarna stänker därför vatten på dem och knuffar dem med långa störar. Sporrade av detta sjunker elefanterna ner i vattnet för en svalkande avsköljning. En del av de större djuren ligger med huvudet under vattnet och sticker bara upp spetsen av snabeln som en snorkel för att kunna andas. Solen har varit het, och vattnet måste kännas lindrande för deras tjocka hud — de kallas ju ”tjockhudingar” (Pachydermata).

Bradley Fernando, som är chef för den statliga zoologiska trädgården, har tillsyn över elefantbarnhemmet. Han berättar för Vakna! vad syftet är med den zoologiska trädgården: ”Först och främst vill vi helt enkelt hålla de här elefantungarna vid liv. På lång sikt tänker vi sedan bygga upp en avelshjord.”

Men vilken tänkbar fiende skulle då den fridsamma asiatiska tjockhudingen kunna ha? Även om den srilankesiska elefanten är avsevärt mindre än sin afrikanska kusin, väger den ändå fyra ton eller mer och har en mankhöjd på 3 meter. Enbart den enorma storleken är nog för att avskräcka de flesta rovdjur från att närma sig. Leoparden på Sri Lanka, i likhet med lejon och tigrar i andra länder, håller sig faktiskt på betryggande avstånd från en vuxen elefant.

Vem är då den tänkbara fienden? Människan. Elefanten behöver land; människan vill ha land; människan får land. Och den srilankesiska elefanten hotas av utrotning. Det anser åtminstone tidskriften Asiaweek:

”Sri Lankas forna kungar ansåg det vara en helig plikt att skydda de vilda djuren. De utfärdade förordningar — kanske världens första naturvårdslagar — och skapade reservat kring de omfattande konstbevattningsreservoarer man byggde. Jakt var tillåten och bedrevs på andra områden, men man dödade aldrig elefanten för födan eller för nöjes skull. Och det var bara kungar som hade rätt att hålla den i fångenskap och dressera den för kungliga och religiösa processioner eller att använda den som lastdjur. Under kolonialregimen förändrades allt. Elefanterna betraktades som storvilt.”

Civilisationen medför svårigheter

I forna tider dödade man aldrig elefanten för nöjes skull, men när den västerländska civilisationen gjorde sitt intåg — och med den jägarna — ändrades förhållandena. Hur var det då med elefantjägaren? I boken Sketches of the Natural History of Ceylon (Ceylons naturhistoria i korta drag), av J. Emerson Tennent, heter det: ”En officer, major Rogers, dödade mer än 1.400; en annan, kapten Gallwey, har gjort sig bemärkt genom att döda mer än hälften så många; major Skinner, ansvarig för vägväsendet, nästan lika många; och mindre ambitiösa aspiranter följer på blygsamt avstånd.”

Tennent framhöll vidare att kolonialregeringen erbjöd några skilling per huvud för dödade elefanter — de betraktades som skadedjur. På några få år väcktes 5.500 anspråk på den belöningen. Tennent drar slutsatsen: ”Jägarnas oavbrutna slakt av elefanter på Ceylon [nu Sri Lanka] tycks helt och hållet styras av en mentalitet som är inriktad på förstöring, eftersom kadavret aldrig används till något nyttigt ändamål, utan lämnas att ruttna och förorena luften i skogen.” Elfenben var inte jaktorsaken på Sri Lanka, för ”man träffar inte på en elefant av hundra som har betar på Ceylon, och de få som har sådana är uteslutande hanar”.

Asiaweek fortsätter sin redogörelse för hur elefanternas lott försämrades under och efter kolonialtiden: ”Deras djungelreservat, som inte längre skyddades av kungliga förordningar, röjdes för att man skulle bereda rum för teplantager. År 1800 fanns det förmodligen 50.000 elefanter på ön. År 1900 fanns det 12.000. I dag, till och med efter 50 års stränga naturvårdslagar, är populationen under 3.000.” Asiaweek avfärdar också tanken att elfenben skulle vara en avgörande orsak till slakten, även om andelen elefanter som har betar uppges vara 1 på 20 snarare än 1 på 100. Tidskriften framhåller sedan den verkliga orsaken till att de srilankesiska elefanterna är i farozonen: ”Det verkliga hotet är människans obarmhärtiga begär efter land. Eftersom mer och mer land läggs under odling och deras naturliga hemvist därigenom begränsas, står Sri Lankas elefanter inför utrotning.”

Yala National Park

Doktor Ranjen Fernando, som är president i Sri Lankas naturskyddsförening, uppgav för Vakna!: ”Till stor del tack vare vårt samhälles ansträngningar upprättades det första naturskyddsområdet som ett viltreservat i Yala år 1898. År 1938 blev Yala vår första nationalpark, och andra tillkom efter hand. Vi betraktar de här parkerna som en nationalskatt, och vår önskan är att de skall fortsätta att utgöra ett skydd för allt vårt dyrbara växt- och djurliv.”

Vi hade planerat in en tur till Yala National Park, och när Fernando nämnde parken ökade vårt intresse. Vi tackade skötarna vid Pinnawela Elephant Orphanage för deras vänlighet och tillmötesgående, vinkade adjö till elefantungarna och de vuxna djuren som fortfarande njöt av sitt bad i Maha Oya (jag är inte säker på att de märkte det) och gav oss av mot Yala National Park.

Vi tillbringade tre nätter där i en bungalow vid stranden av oceanen. En guide körde oss runt för att vi skulle få se djuren — man får inte lämna bilen. Vi såg hjortar, vildsvin, flera stora ödlor och många vackra fåglar. En påfågel bredde ut sin praktfulla stjärt och utförde en parningsdans, vävarfåglarnas bon hängde ner från träden, och färggranna ibisstorkar var mycket imponerande i sin ståtliga skönhet. Vi var besvikna över att vi inte fick se några leoparder, fast de finns inom området. Men vi såg flera hjordar av våra gamla vänner, de asiatiska elefanterna. De verkade fridsamma och nöjda i sitt skyddade parklandskap.

Elefanten behöver verkligen mycket utrymme. Och med den mänskliga befolkningsexplosionen blir det alltmer ont om odlingsbar mark, och efterfrågan ökar. Naturvårdare uttrycker växande oro för hur länge regeringens utfästelse när det gäller att skydda elefantens överlevnad skall bestå. Det kan bara tiden utvisa. — Från en av ”Vakna!”:s medarbetare.

[Bilder på sidan 15]

När det är baddags övertalas elefanterna att lägga sig ner i vattnet, där de använder snablarna som snorklar

[Bilder på sidorna 16, 17]

Elefantungar som påträffas övergivna i vildmarken föds upp i Pinnawela