Nyalaland — ett orört paradis

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

VILKEN välgörande omväxling för oss åtta stadsbor!

Vi befinner oss i Nyalaland — ett stort område i Kruger National Park i Sydafrika, där man kan företa vandringar under erfarna parktillsyningsmäns ledning. Området är uppkallat efter den vackra nyalaantilopen, som finns avbildad på denna sida. Djuret på bilden är en hane.

Det är sent på kvällen, och vi sitter kring en stockvedsbrasa och äter buffelragu. På buskstäppen runt omkring oss finns elefanter, lejon, leoparder, bufflar och andra fantastiska vilda djur. Men vi känner oss trygga tillsammans med de två ledarna. Ja, vi påminner faktiskt varandra om att det är mycket farligare att bo i en storstad full av brottslingar eller att färdas på en trafikerad motorväg.

”Hörde ni den där ugglan?” säger plötsligt Kobus Wentzel, som är föreståndare för parktillsyningsmännen i Nyalaland. Han upprepar skickligt ugglans läte — prrrrup. ”Det där lätet hör man ofta i det här området”, tillägger han. ”På vår vandring i morgon skall jag peka ut några fåglar för er, så ta med er en fågelbok.”

Nyalaland är också ett paradis för botanister. Få platser på jorden har ett så varierande växtliv. Orsaken till detta är enligt Illustrated Guide to the Game Parks and Nature Reserves of Southern Africa, utgiven av Reader’s Digest, att ”nio av Afrikas viktigaste ekosystem” sammanstrålar i de norra delarna av Kruger National Park. ”Här”, sägs det vidare, ”möts våtmarkerna och den torra bushen, skogen och den öppna slätten, bergen och den djupa sanden.” Friluftsområdet Nyalaland täcker omkring 400 kvadratkilometer av detta unika område. Med undantag av personalen bor det inga människor här, och det finns inga turistvägar.

Kobus försöker äta sin kvällsmat samtidigt som han besvarar alla våra frågor. Han har en akademisk examen från universitetet i Pretoria, där han har studerat viltvård, zoologi och botanik. Vi märker snart att hans kunskaper inte bara är rent teoretiska.

”Har du haft några farliga konfrontationer med vilda djur?” undrar vi.

”Jag har varit med om några skenanfall”, svarar Kobus, ”men jag har aldrig blivit anfallen av ett djur som verkligen satt sig i sinnet att döda mig.”

”När ett lejon går till angrepp, hur vet man då att det bara är ett skenanfall?”

”När det kommer rusande rakt emot en och sedan tvärstannar på fyra eller fem meters avstånd”, svarar Kobus.

Jakttillsyningsmännen i Nyalaland har lärt sig att hålla nerverna i styr när ett djur går till anfall. Kobus förklarar: ”Djuren utmanar oss, och vi testar dem. Det kan till exempel röra sig om en lejonhona med ungar eller en hane på friarstråt. Genom att anfalla säger djuret: ’Nu har du gått för långt — du gör intrång på mitt revir, och det är bäst att du ger dig av.’ Under tiden osäkrar jag mitt gevär och bereder mig på ett anfall. Jag drar alltid upp en tänkt gräns, och om de överträder den, då måste jag skjuta. Men enligt min erfarenhet stannar de alltid dessförinnan, och jag har aldrig behövt skjuta något djur på våra vandringar.”

Kobus är uppenbarligen inte någon nöjesjägare som är ute efter troféer. Vi uppskattar verkligen hans respekt för de vilda djuren. Men det börjar bli sent, och i morgon måste vi stiga upp tidigt. Vi säger godnatt och drar oss tillbaka till fyra små stugor som är byggda på stolpar och har spetsiga halmtak.

Klockan 4.45 väcks vi av lägerkocken, Wilson. Efter en god frukost kör vi i väg till den plats där vi skall börja vår vandring. Vi tittar tacksamt upp på den molntäckta himlen. Vid klart väder kan dagstemperaturen stiga till över 40 grader.

För några av oss är detta en helt ny erfarenhet. I början är vi lite oroliga för att vi kanske skulle trampa på en orm eller bli anfallna av vilda djur. Men snart övergår vår rädsla i en känsla av förundran över de öppna, grästäckta vidderna, som sträcker sig så långt ögat kan se. Buskstäppen vibrerar av fågelkvitter och surret av insekter. Så skönt det är att andas in den friska, rena luften!

Då och då stannar Kobus och hans assistent, Ellion Nkuna, för att visa oss något intressant, till exempel en kolonn soldatmyror eller spåren efter ett djur. Vi kommer fram till ett träd med en termitstack runt stammen. ”Det här”, förklarar Kobus, ”är ett nyalabärsträd. De växer ofta på termitstackar. Termiternas verksamhet berikar jorden, och det är till nytta för trädet.”

Efter en timmes vandring passerar vi ett träd som välts omkull av en elefant. ”Det är visserligen ganska segt virke i det här trädet”, förklarar Kobus, ”men det är inget hinder för en elefant. Den kliver bara rätt över det. Det händer ofta här. Det kanske låter lite negativt, men det finns också en positiv sida av saken. Om några månader kommer det här trädet förmodligen att vara dött. Medan det förmultnar tjänar det som föda för mindre organismer och gör jorden rikare på mineralämnen.”

”Jag förmodar”, säger en i gruppen, ”att om elefantstammen inte hålls efter, skulle det här området snart förvandlas till grässtäpp.”

”Det stämmer”, svarar Kobus. ”Det skulle inte finnas ett enda träd kvar. Här i Kruger National Park försöker vi begränsa elefantstammen till omkring 7.500 djur, vilket, enligt vår mening, är vad parken kan klara av.”

En annan i gruppen får plötsligt syn på ett tydligt djurspår i sanden. Jag utropar impulsivt: ”Det måste vara ett leopardspår!”

”Nej”, säger Kobus, ”det är efter en hyena. Lägg märke till att det är ett asymmetriskt, långsträckt spår. Man kan också se märken efter klorna, eftersom hyenan är ett hundliknande djur. Den kan inte dra in klorna. Om man jämför det här spåret med spår efter ett kattdjur, till exempel en leopard eller ett lejon, finner man att de är ganska lätta att skilja åt. Kattdjurens spår är symmetriska, dvs. runda, och saknar klomärken, eftersom katter drar in sina klor. Och om ni tittar på de bakre trampdynorna, kan ni se att de har två lober hos hyenan, medan de hos kattdjuren är större och har tre lober.”

Vid det här laget har vi börjat känna oss hungriga. Vi slår oss därför ner på en stor termitstack och äter en lätt måltid, som vi män har burit med oss i våra ryggsäckar. Efter maten beger vi oss i riktning mot en kulle, som Kobus föreslår att vi skall klättra upp på. När vi hunnit halvvägs sätter vi oss på några stora stenar och vilar och har en fantastisk utsikt över den täta träd- och buskvegetationen, som breder ut sig över den vidsträckta slätten ända till en bergskedja långt borta vid horisonten. Kobus påminner oss om att det vi ser framför oss är jungfrulig mark, som är praktiskt taget orörd av den moderna människan. Men högst uppe på kullen finner vi till vår förvåning något som ser ut att vara en stig som trampats upp av människor.

”Det här är en elefantstig”, konstaterar Kobus.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur han kan vara så säker på att det är djur, och inte människor, som har trampat upp stigen. Medan dessa tankar far genom mitt huvud, hittar emellertid den skarpögde Ellion ett övertygande bevis. Han plockar upp en sliten elefantbete från marken.

”Den här är förmodligen tiotals år gammal”, säger Kobus.

”Det måste säkert betyda att det är länge sedan människor passerade det här stället”, medger jag, ”eftersom ingen människa skulle lämna kvar ett så värdefullt föremål.” Ellion stoppar ner beten i sin ryggsäck för att sedan överlämna den till parkledningen.

Tiden har flugit i väg, och klockan är nästan tolv när vi får syn på vår Land-Rover. Vi har vandrat i en cirkel och har tillryggalagt omkring elva kilometer. När vi kommer tillbaka till lägret har Wilson lagat till lunch som vi tacksamt slukar. Efter några timmars siesta ger vi oss av på en eftermiddagstur utmed Luvuvhufloden.

Här är naturen enastående vacker, med tät undervegetation och stora träd av olika slag, till exempel mullbärsfikonträdet med sin fascinerande, förvridna form. Sedan vi lärt oss namnen på en del träd och deras utmärkande drag, passerar vi en flock babianer, som oroligt iakttar oss från ett buskage. Sedan sätter vi oss ner på en sten och tittar ut över floden.

Medan vi sitter där och lyssnar till bruset av det virvlande vattnet, riktar Ellion vår uppmärksamhet på fyra nyalahonor, som är på väg ner mot floden lite längre bort. Som tur är blåser det åt vårt håll, så de känner inte vittringen av oss. Vi betraktar dessa vackra antiloper när de stannar till här och där för att mumsa i sig blad från buskarna. Efter omkring tio minuter lägger en av dem märke till oss och ger till ett varnande skall. De rusar omedelbart i väg.

Under tiden har några av de nyfikna babianerna börjat närma sig oss, och plötsligt får vi höra något som låter som en unges upprörda skrik. Det kanske är babianmamman som daskar till sin unge för att den kom för nära oss. Vi kan riktigt föreställa oss hur hon säger: ”Du skulle bara våga närma dig de där människorna igen!”

Det börjar bli mörkt, så vi måste återvända till lägret. På tillbakavägen börjar det regna, så vi äter vår kvällsmat i en vacker, halmtäckt hydda med öppna sidor. Vi lyssnar till regnets stilla smatter, medan det ideligen kommer ljud från bushen. Det finns vilda djur i närheten, och samtalet kommer återigen in på lejon. Vi frågar Kobus hur många gånger han har stött ihop med ett lejon, när han har varit ute på tur.

”Omkring 70 gånger”, svarar han.

”Vad brukar hända vid sådana tillfällen?”

”Det som vanligen händer är att båda parter blir lika förvånade”, svarar Kobus. ”Man ger sig in i ett område och väntar sig att få se de vanliga djuren, när man plötsligt, på bara några meters avstånd, får se en flock lejon ligga och vila i skuggan. De tittar på en, och man ser att deras ögon vidgas, som om de inte kan tro att det är sant. Mina ögon blir förmodligen också ganska stora”, skrattar Kobus. ”Sedan säger jag till gruppen som jag har med mig: ’Kom snabbt och titta!’ I nästa ögonblick hörs några rytanden, och lejonen ger sig av. De är mycket räddare för oss än vi är för dem.

Vid andra tillfällen kan det hända att man stöter på en hona med ungar, och det är något helt annat. I stället för ett rytande får man då höra ett långt, hotfullt morrande, och man ser hur hon svänger med svansen från den ena sidan till den andra. Jag osäkrar mitt gevär och säger åt gruppen att stå alldeles stilla. Sedan drar vi oss tillbaka på ett lugnt och ordnat sätt, utan att vända ryggen till, och håller hela tiden blicken fixerad på djuren.”

Följande morgon vandrar vi genom den vackra Mashikiripoort — en trång klyfta med branta klippväggar på vardera sidan. Så småningom kommer vi fram till en bergssluttning med en grotta. Innan vi klättrar upp till grottan, kastar Ellion i väg en sten, som åstadkommer ett högt klapprande ljud. Han förklarar senare: ”Jag slängde stenen för den händelse det skulle finnas lejon eller andra farliga djur där. Då får de tid på sig att komma undan.”

”Annars skulle man kunna råka tränga in ett farligt djur i ett hörn, och då är man illa ute”, tillägger Kobus. När vi kommer fram till grottan, får vi på en av klippväggarna syn på en målning som en bushman har gjort. Den föreställer en giraff och kan, enligt Kobus, ha målats för över två hundra år sedan.

Under vår vandring får vi också se hjordar av giraffer, gnuantiloper och sebror. Med ett motorfordon kan man ofta komma helt nära dessa djur, men om man går till fots och vinden blåser i deras riktning, känner de alltid vittringen av människor och springer sin väg innan man kommer i närheten av dem. Vi hör hur en hjord sebror galopperar i väg i fjärran, och jag kommer att tänka på Bibelns sanningsenliga ord: ”Fruktan för er och förfäran för er kommer att förbli över varje levande skapelse på jorden.” — 1 Moseboken 9:2.

Vid det här laget har vi fått stor respekt för Ellions förmåga att upptäcka djur och känna igen deras spår. Han tillhör tsongastammen — ett folk som är känt för att vara skickliga spårare. Vi frågar honom hur det är med den saken.

”Jag började lära mig spåra redan när jag var en liten pojke och vallade boskap”, förklarar han.

Senare på dagen, under vår sista eftermiddagstur, är det Ellion som gör oss uppmärksamma på ljudet av flodhästar. Snart kommer vi fram till en plats där man har utsikt över floden. Och mycket riktigt, där i vattnet får vi syn på en hjord flodhästar. Många menar att flodhästen är det farligaste djuret i Afrika. Men vi har lärt oss att lita på våra vaksamma och erfarna ledare. Vi sätter oss vid flodstranden och iakttar djuren under tystnad. Då och då får vi se ett flodhästhuvud försvinna under vattenytan. Just när vi tror att djuret har gett sig av, kommer det plötsligt upp igen, fnyser och frustar och sprutar ut vatten från de stora näsborrarna. Sedan stämmer de upp en oförglömlig kör av högljudda grymtanden och öppnar sina jättelika gap.

Efter att ha beundrat deras upptåg och krumsprång i omkring en halvtimme ger vi oss motvilligt av hemåt, eftersom det börjar bli mörkt. På kvällen sitter vi kring lägerelden och samtalar om de berikande upplevelser som vi haft under dessa två dagar. Vi gläder oss över att veta att det fortfarande finns sådana vackra, orörda platser på jorden. Och när det gäller framtiden, finner vi tröst i Bibelns löfte om att Gud, innan det är för sent, kommer att ingripa och rädda jorden från ödeläggelse. Då kommer inte bara Nyalaland, utan hela jorden att få glädje av Guds tillförlitliga löfte: ”Se! Jag gör allting nytt.” — Uppenbarelseboken 11:18; 21:3—5; Jesaja 35:5—7.