Missionärer — Ljusets eller mörkrets verktyg? Del 2

Missionärer drar västerut till Europa

OM JESU missionsbefallning skulle bli utförd, måste kristendomens budskap nå människor över hela världen. (Matteus 28:19; Apostlagärningarna 1:8) Det här framhölls när aposteln Paulus, under den andra av sina tre missionsresor, fick en syn där en man bönföll honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” — Apostlagärningarna 16:9, 10.

Paulus tog emot denna inbjudan, och omkring år 50 v.t. tog han steget över till Makedonien för att predika i den europeiska staden Filippi. Lydia och hennes hushåll blev troende, och en församling grundades. Men Filippi var bara den första anhalten för kristendomens triumftåg över hela Europa. Paulus själv predikade senare i Italien och möjligen också i Spanien. — Apostlagärningarna 16:9—15; Romarna 15:23, 24.

Men Paulus var inte kristendomens ende missionär. Författaren J. Herbert Kane skriver: ”Det måste ha funnits många fler vars namn har gått förlorade för historien. ... Apostlagärningarna omtalar inte allt som hände.” — A Global View of Christian Missions From Pentecost to the Present.

Vi vet emellertid inte i vilken utsträckning Jesu andra efterföljare tjänade som missionärer i främmande länder. De traditionella uppfattningarna att Tomas begav sig till Indien och evangelisten Markus till Egypten kan man inte få bekräftade. Men det vi vet är att alla Kristi sanna lärjungar hade missionärsandan och att alla utförde missionsarbete åtminstone i sina hemländer. Som Kane skriver: ”Den här historiska händelsen [pingsten] markerade början för den kristna kyrkan och inledningen på missionsrörelsen, för på den tiden var kyrkan mission.”

Till Europas mest avlägsna delar

Judarna trodde på tillbedjan av en enda sann Gud. De satte sina förhoppningar till en utlovad Messias, och de erkände de hebreiska skrifterna som Guds sanningsord. Därför var invånarna i de länder dit judarna hade spridits troligen ganska bekanta med de här trosuppfattningarna. Eftersom de här dragen i tillbedjan var gemensamma för kristna och judar, var kristendomens budskap, när det började spridas, inte helt nytt. Enligt Kane ”var de här faktorerna till oerhört stor hjälp för de kristna missionärerna när de färdades över hela den romerska världen för att predika evangeliet och upprätta kyrkor”.

Kringspridandet av judarna beredde på så sätt vägen för kristendomen. Kristendomen spreds snabbt, eftersom de kristna hade missionärsandan. ”Evangeliet predikades av lekmän”, säger Kane. Han skriver också: ”Vart de än gick delade de villigt med sig av sin nyvunna tro till vänner, grannar och främlingar.” Historikern Will Durant förklarar: ”Nästan alla som blev omvända tog med en revolutionärs glöd på sig ansvaret att sprida den kristna tron.”

På 300-talet hade en förvanskad form av kristendom blivit allmänt spridd i romarriket. En sådan förvanskning, ett avfall från sann tillbedjan, hade förutsagts. (2 Thessalonikerna 2:3—10) Ett avfall inträffade verkligen. Durant förklarar: ”Kristendomen krossade inte hedendomen; den anammade den.”

Då de till bekännelsen kristna gled allt längre bort från sann kristendom, förlorade de flesta missionärsandan. Men en som hade missionärsanda var en son som föddes i slutet på 300-talet av brittiska katolska föräldrar. Han fick namnet Patrick och är känd för att ha fört budskapet om Kristus till den västligaste delen av Europa, nämligen Irland. Enligt legenden omvände han tusentals irländare och grundade hundratals kyrkor.

Irland var snart det land som tog ledningen i missionsarbetet. Enligt Kane ”kastade sig dess missionärer med brinnande iver in i striden mot hedendomen”. En av dessa missionärer var Columba, som tydligen spelade en viktig roll i att omvända Skottlands befolkning. Omkring år 563 v.t. grundade han och 12 följeslagare ett kloster på Iona, en ö utanför Skottlands västkust, och det blev ett missionscentrum. Columba dog strax före år 600 v.t., men under de därpå följande 200 åren fortsatte missionärer att sändas ut från Iona till alla delar av de brittiska öarna och Europas fastland.

Sedan namnkristendomen hade spridits till England, efterliknade några där i landet som blivit omvända irländarnas missionärsanda och blev själva missionärer. År 692 v.t. blev till exempel Willibrord från Northumbria, som var ett forntida anglosaxiskt småkungarike i norra England, tillsammans med 11 följeslagare de första engelska missionärerna i det område som i dag utgörs av Nederländerna, Belgien och Luxemburg.

Tidigt på 700-talet vände en engelsk benediktinmunk, Bonifatius, sin uppmärksamhet mot Tyskland. Kane säger att Bonifatius’”lysande missionärskarriär, som sträckte sig över fyrtio år, gjorde honom förtjänt av titeln Tysklands apostel” och bidrog till att han blev ”de mörka tidsåldrarnas mest framstående missionär”. När Bonifatius var över 70 år, blev han och ett 50-tal följeslagare dödade av icke troende friser.

The Encyclopedia of Religion beskriver en metod som Bonifatius framgångsrikt använde för att omvända folk till katolicismen: ”I Geismar [nära Göttingen i Tyskland] vågade han sig på att hugga ner Tors heliga ek. ... [När han] inte drabbades av hämnd från ortens germanske gud, stod det klart att den Gud som han predikade var den sanne Guden, den ende som skulle tillbes och dyrkas.”

En del missionärer använde andra metoder, tydligtvis enligt uppfattningen att ändamålet helgar medlen. Kane erkänner att de germanska saxarnas omvändelse ”var ett resultat av militär erövring snarare än av moralisk eller religiös övertygelse”. Han tillägger: ”Den oheliga alliansen mellan kyrkan och staten ... förmådde kyrkan att göra bruk av världsliga medel för att nå andliga mål. Ingenstans var det handlingssättet mer katastrofalt än inom det kristna missionsarbetet, speciellt bland saxarna. ... Man begick illdåd.” Det har berättats att när missionärer kom till Skandinavien, ”gick övergången oftast fredligt till; det var bara i Norge som man använde våld”.

Att använda våld? Att begå illdåd? Att göra bruk av världsliga medel för att nå andliga mål? Är det vad vi kan förvänta av missionärer som tjänar som ljusets verktyg?

Missionärer i ett söndrat hus

Missionskampanjer, åtskilda från varandra, bedrevs av de två grenarna av namnkristendomen som utövades i Rom och Konstantinopel. Deras försök att ”kristna” Bulgarien ledde till en sådan förvirring som är typisk för ett religiöst söndrat hus. Bulgariens härskare, Boris I, blev omvänd till den grekisk-ortodoxa tron. Men eftersom Konstantinopel kraftigt begränsade den bulgariska kyrkans självständighet, vände han sig västerut och tillät tyska missionärer, som representerade Rom, att föra sin version av kristendomen till landet. Omkring år 870 v.t. stod det klart att Västerns kyrka till och med var mer restriktiv än Österns kyrka. Därför utvisades tyskarna, och Bulgarien vände åter till Österns ortodoxi, som har varit dess religiösa hemvist sedan dess.

Ungefär samtidigt introducerade Västerns missionärer ”kristendomen” i Ungern. Under tiden fick båda grenarna av ”kristendomen” stöd i Polen. Enligt The Encyclopedia of Religion ”kontrollerades polackernas kyrka i allmänhet av Västerns kyrka, men den präglades också av ett betydande inflytande från Österns kyrka”. Även Estland, Lettland och Litauen ”råkade i kläm mellan Västerns och Österns rivaliserande styrkor, med alla de kyrkliga konsekvenser som det förde med sig”. Efter det att Finland hade antagit ”kristendomen” under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet befann det sig i samma dragkamp mellan Öst och Väst.

Under 800-talet förde två bröder från en framstående grekisk familj i Thessalonike bysantinsk ”kristendom” till de slaviska delarna av Europa och Asien. Kyrillos, även kallad Konstantinos, och Methodios blev kända som ”slavernas apostlar”.

En av Kyrillos’ prestationer var att utveckla ett skriftspråk för slaverna. Enligt somliga var det alfabet han skapade, grundat på hebreiska och grekiska bokstäver, det glagolitiska, enligt andra det kyrilliska, som fortfarande används i sådana språk som ryska, ukrainska, bulgariska och serbiska. Bröderna översatte delar av Bibeln till det nya skriftspråket och införde även liturgi på slaviska. Det här var i strid med tillvägagångssättet inom Västerns kyrka som ville hålla fast vid en liturgi på latin, grekiska och hebreiska. Författaren Kane skriver: ”Bruket av inhemska språk vid gudstjänsten, vilket uppmuntrades av Konstantinopel men fördömdes av Rom, var ett nytt initiativ som förebådade något som skulle blomma ut i den sentida missionsverksamheten under 1800- och 1900-talen.”

I slutet av 900-talet hade namnkristendom också introducerats i områden inom vad som nu är före detta Sovjetunionen. Enligt traditionen lät fursten Vladimir i Kiev i Ukraina döpa sig år 988 v.t. Det påstås att han valde den bysantinska formen av ”kristen” religion framför judendomen och islam på grund av dess imponerande ritual och inte på grund av något budskap om hopp och sanning.

I boken Keeping the Faiths—Religion and Ideology in the Soviet Union heter det att ”valet av tidpunkt för Vladimirs omvändelse antyder att han antog den nya religionen för att det skulle tjäna hans politiska intressen. Han inledde härmed en tradition som man har följt praktiskt taget oavbrutet under den ryska ortodoxa kyrkans hela historia.” Sedan följer dessa tankeväckande ord: ”Kyrkan har i allmänhet varit villig att tjäna de styrandes intressen, även då de styrande har inkräktat på kyrkans intressen.”

Vladimir bestämde att hans undersåtar skulle döpas som kristna; de hade inget val. När han väl hade ”antagit den ortodoxa läran som statsreligion”, skriver Paul Steeves, ”satte han i gång ett program för att utrota de infödda slaviska stammarnas traditionella religiösa seder och bruk”. Han lät till exempel bygga kyrkor på platser där folket tidigare hade offrat till hedniska avgudar. Steeves tillägger: ”Trots det överlevde rester av hedendomen under flera århundraden, och till slut införlivades de med det ryska religiösa livet i stället för att avskaffas.”

Trots den här ostadiga grunden gav den ryska ortodoxa kyrkan nitiskt sitt stöd åt missionsverksamhet. Teologen Thomas Hopko skriver: ”Kyrkans bibeltexter och mässor översattes till många sibiriska språk och dialekter som förekom i Alaska, allteftersom de östra delarna av imperiet blev bebodda och evangeliet blev predikat.”

Livligare missionsverksamhet

På 1500-talet fick reformationen den andliga entusiasmen att glöda över hela Europa. Grunden till livligare ”kristen” missionsverksamhet blev lagd i och med att protestantiska ledare, var och en på sitt sätt, återupplivade allmänhetens intresse för religion. Luthers översättning av Bibeln till tyska och William Tyndales och Miles Coverdales översättning av Bibeln till engelska var betydelsefulla.

På 1600-talet uppstod sedan en väckelserörelse i Tyskland kallad pietism. Den lade stor vikt vid bibelstudium och personliga religiösa upplevelser. I The Encyclopedia of Religion förklaras det: ”Dess vision av en mänsklighet i behov av Kristi evangelium sporrade till inledningen och den snabba expansionen av utländsk och inhemsk missionsverksamhet.”

Som vi kan se i dag misslyckades kristenhetens missionärer tyvärr med att bibringa sina europeiska proselyter en kristen tro och ett kristet hopp som var starka nog för att kunna hejda den ateistiska kommunismen och andra totalitära ideologier att uppstå nu på 1900-talet. Efter det att kommunismen fallit i en del länder har missionärer återupptagit sin verksamhet, men katolikerna, de ortodoxa och protestanterna förenas inte i den kristna tro som de påstår sig dela.

Katolska kroater och ortodoxa serber utgör en del av den skörd kristenhetens missionerande har gett. Var kan man finna ett bättre exempel på de vanärande kännetecken som präglar ett söndrat hus än i kristenheten? Vad är det för kristna ”bröder” som först höjer sina vapen mot varandra och sedan förenar sig i att rikta dem mot icke-kristna grannar? Bara falska kristna kan göra sig skyldiga till sådant okristet uppförande. — Matteus 5:43—45; 1 Johannes 3:10—12.

Har alla kristenhetens missionärer misslyckats med att hålla måttet? Låt oss fortsätta vår undersökning genom att se vad de åstadkom i Asien. Läs artikeln ”Kristenhetens missionärer återvänder till utgångspunkten” i vårt nästa nummer.

[Bild på sidan 21]

Det sägs att Bonifatius visade att hedniska gudar var maktlösa

[Bildkälla]

Bild från boken Die Geschichte der deutschen Kirche und kirchlichen Kunst im Wandel der Jahrhunderte