Kampen för att rädda vår planet

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN

JURIJ, som bor i den ryska staden Karabasj, har två barn, och båda två är sjuka. Jurij är orolig, men inte förvånad. ”Det finns inga friska barn här”, förklarar han. Invånarna i Karabasj håller på att förgiftas. Varje år spyr en fabrik ut 162.000 ton föroreningar i luften — 9 ton för varje man, kvinna och barn som bor där. I städerna Nikel och Montjegorsk, som ligger på Kolahalvön norr om polcirkeln, ligger ”två av världens största och omodernaste nickelsmältverk ... [som] spyr ut mer tungmetaller och svaveldioxid i luften varje år än några andra sådana fabriker i Ryssland”. — The New York Times.

Luften är inte stort bättre i Mexico City. En undersökning som utfördes av dr Margarita Castillejos visade att även i de rikare delarna av staden är barnen sjuka fyra dagar av fem. ”Att vara sjuk har för dem blivit det normala”, förklarar hon. En av de största bovarna i dramat är enligt henne den täta smog som bildas av de tusentals bilar som täpper igen stadens gator. Koncentrationen av ozon i luften är fyra gånger högre än den högsta rekommenderade halten enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer.

I Australien är faran osynlig — men precis lika dödsbringande. Barnen måste nu ha mössor på sig när de leker på skolgården. Uttunningen av det skyddande ozonskiktet över södra halvklotet har gjort att australierna har börjat betrakta solen som en fiende snarare än som en vän. De har redan upplevt en trefaldig ökning av antalet hudcancerfall.

I andra delar av världen är det en daglig kamp att få tag i tillräckligt med vatten. När Amalia var 13 år, drabbades Moçambique av torka. Det fanns nätt och jämnt tillräckligt med vatten första året och knappast något följande år. De grönsaker som de odlade vissnade och dog. Amalia och hennes familj var tvungna att livnära sig på vilda bär och frukter och gräva i uttorkade flodbäddar för att försöka hitta några dyrbara droppar vatten.

I den indiska staten Rajasthan är det betesmarkerna som försvinner i oroväckande takt. Phagu, som tillhör en boskapsuppfödande nomadstam, råkar ofta i konflikt med traktens jordbrukare. Han kan inte hitta tillräckligt med bete åt sina får och getter. På grund av den akuta bristen på odlingsbar mark har den fredliga samexistens som i hundratals år rått mellan jordbrukare och nomader nu brutit samman.

Situationen är ännu värre i Sahelbältet, ett regnfattigt område i södra Sahara. På grund av avskogning och därav följande torka har hela hjordar utplånats, och otaliga småbruk har begravts av den framryckande ökensanden. ”Jag kommer inte att beså min åkermark en gång till”, sade en jordbrukare från Niger, sedan hans hirsskörd slagit fel för sjunde gången. Hans boskap hade redan dött på grund av bristen på bete.

Ett växande hot

Det finns ett olycksbådande mönster i de senaste årens torka, de dåliga skördarna och den förorenade luft som lägger sig som ett täcke över stad efter stad. Alla dessa företeelser är symptom på en sjuk planet, en planet som inte längre kan klara av de orimliga krav som människan ställer på den.

Ingenting på jorden är viktigare för vår överlevnad än luften vi andas, maten vi äter och vattnet vi dricker. Dessa livsviktiga ting håller emellertid obönhörligen på att antingen förorenas eller förslösas — av människan själv. I somliga länder är miljön redan så förstörd att människans själva existens är hotad. Som förre sovjetiske statschefen Michail Gorbatjov träffande uttryckte det: ”Ekologin har tagit strupgrepp på oss.”

Hotet mot miljön är inte något man kan ta lätt på. Jordens befolkning ökar stadigt, och de krav som ställs på dess begränsade resurser blir allt större. Chefen för Worldwatch Institute, Lester Brown, förklarar: ”Det största hotet mot framtiden utgörs inte av militär aggression, utan av miljöns utarmning på jorden.” Gör världens nationer tillräckligt för att undvika en tragedi?

Kampen för att bevara vår planet

Det är svårt att hjälpa en alkoholist som inte är medveten om sina spritproblem. På liknande sätt kan man inte förbättra vår planets hälsa om man inte inser hur sjuk den egentligen är. Den rikhaltiga informationen om dessa frågor är kanske den största miljöframgången på senare år. De flesta är i dag mycket medvetna om att vår jord håller på att utarmas och förorenas — och att något måste göras åt saken. Utarmningen av miljön tycks nu utgöra ett större hot än kärnvapenkrig.

Världens ledare är inte omedvetna om problemen. Omkring 118 stats- och regeringschefer deltog i FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro år 1992, då vissa mått och steg vidtogs för att skydda atmosfären och jordens krympande resurser. De flesta länder undertecknade en klimatkonvention, i vilken de enades om att upprätta ett internationellt system, som går ut på att olika stater skall rapportera förändringar av koldioxidutsläppen, med målsättningen att kunna frysa den totala mängden utsläpp inom en nära framtid. Man diskuterade också olika sätt att trygga den biologiska mångfalden, dvs. det sammanlagda antalet växt- och djurarter på jorden. Man kunde inte enas om några definitiva åtgärder för att skydda världens skogar, men man lyckades åstadkomma två dokument — ”Riodeklarationen” och ”Agenda 21”, som innehåller riktlinjer för hur världens länder skall kunna uppnå en ”godtagbar utvecklingsnivå”.

Miljövårdaren Allen Hammond konstaterar dock: ”Den avgörande frågan är om de utfästelser som gjordes i Rio kommer att infrias — om de vackra orden skall leda till handling under de närmaste månaderna och åren.”

Ett viktigt steg i rätt riktning togs emellertid år 1987, då ett antal nationer undertecknade Montrealprotokollet, som innehöll en överenskommelse om att successivt minska användningen av freoner (CFC-föreningar) inom en viss tidsperiod.a Varför var detta så angeläget? Därför att freonerna anses bidra till den snabba uttunningen av jordens skyddande ozonskikt. Det ozon som finns i den övre atmosfären spelar en mycket viktig roll när det gäller att filtrera bort solens ultravioletta strålning, som kan ge upphov till hudcancer och grå starr. Uttunningen av ozonskiktet är ett problem som inte bara berör Australien. Forskare har nyligen upptäckt en 8-procentig minskning av ozonkoncentrationen vintertid över vissa tempererade områden på norra halvklotet. Tjugo miljoner ton freoner har redan letat sig upp till stratosfären.

Inför hotet om en sådan ödesdiger förstöring av atmosfären glömde världens nationer sina meningsskiljaktigheter och vidtog beslutsamma åtgärder. Internationell samverkan har också kommit i gång för att skydda utrotningshotade arter, bevara Antarktis och övervaka handeln med giftigt avfall.

Många länder har likaså vidtagit åtgärder för att rena sina floder (laxen har nu återvänt till floden Themsen i England), få bukt med luftföroreningarna (de har minskat med 10 procent i de amerikanska städer som har den värsta smogen), utnyttja miljövänliga energikällor (80 procent av alla bostäder på Island uppvärms nu med geotermisk energi) och bevara sin ursprungliga natur (i Costa Rica och Namibia utgörs cirka 12 procent av den totala landarealen av nationalparker).

Är dessa positiva drag ett tecken på att mänskligheten har börjat ta miljöhotet på allvar? Är det kanske bara en tidsfråga när vår planet kommer att vara i god fysisk kondition igen? Följande artiklar tar upp dessa frågor.

[Fotnoter]