Musik, droger och dryckenskap var mitt liv

JAG är indian. Far, som dog för fyra år sedan, tillhörde chippewastammen från Sugar Island i Michigan i USA. Min mor, som är från Ontario i Canada, härstammar från ottawa- och ojibwastammarna. Genom min far är jag chippewaindian och medlem av sault-sainte-mariestammen. På grund av inflytande från den katolska missionen och internatskolor uppfostrades vi som katoliker, vilket innebar att vi gick i mässan varje söndag.

Min barndom i indianreservatet var okomplicerad och lycklig. Ur ett barns synvinkel var somrarna långa, lättjefulla och fridfulla. Vi bodde i en avlägsen del av landet — vi hade inget rinnande vatten och inga toaletter inomhus, och vi badade i en sjö eller i en tvättbalja. Vår lekplats var ute i det fria. Hästar, boskap och andra djur på gården var vad vi lekte med. På den tiden önskade jag att hela världen skulle vara sådan för alltid.

Uppväxttidens utmaningar

När jag blev äldre och gick i en allmän skola, var det inte så ofta jag besökte reservatet. Skolan, sport och musik började uppta nästan all min tid. Som tonåring på 1960-talet blev jag påverkad av den tidens anda. Då jag var 13 år var droger och alkohol en normal del av mitt liv. Uppror mot samhället var på modet, och jag hatade allt som samhället stod för. Jag kunde inte förstå varför människor gjorde grymma saker mot varandra.

Ungefär vid den tiden fick jag min första gitarr. Vi var en musikalisk familj. Min far spelade piano och kunde steppa, och hans bröder var också musikaliska. Så när pappa och mina farbröder kom tillsammans, spelade vi jiggmelodier och hade folkdansfester till långt fram på småtimmarna. Jag älskade det. Snart lärde jag mig spela gitarr och gick med i ett rockband. Vi uppträdde på skoldanser och andra tillställningar. Det ledde till många besök på barer och nattklubbar, vilket naturligtvis innebar mer alkohol och droger. Marijuana och metamfetamin (”speed”) var en del av min livsstil.

Militärtjänst i Vietnam

När jag var 19 år var jag gift, och min hustru väntade barn. Ungefär vid den tiden blev jag inkallad till militärtjänst vid amerikanska marinen. Allt detta blev för mycket för mig. För att klara av det gick jag på droger och alkohol 24 timmar om dygnet.

Jag sändes till ett träningsläger vid Marine Corps Recruit Depot i San Diego i Kalifornien och sedan till avancerad infanteriträning vid Camp Pendleton i Kalifornien. Jag utbildades till radiotelegrafist. Det här var i slutet av 1969. Nu kom det verkliga provet — tjänstgöring i Vietnam. Vid 19 års ålder, några få månader efter det att jag hade avslutat gymnasieutbildningen, stod jag på Vietnams röda jord. Och liksom fallet var med så många indianer hade patriotism fått mig att tjänstgöra inom det militära trots de orättvisor samhället hade gjort sig skyldigt till mot oss som medlemmar av en minoritet.

Mitt första uppdrag var vid en marinflygsförläggning precis utanför Da Nang. Omkring 50 män — egentligen pojkar — var ansvariga för att upprätthålla kommunikationssystemet på militärförläggningen. Vi var ansvariga för området från den demilitariserade zonen mellan Nordvietnam och Sydvietnam till omkring 80 kilometer söder om Da Nang.

Flyktingar strömmade till Da Nang, och kåkstäder växte snabbt upp runt omkring. Det fanns också många hem för föräldralösa barn. Att se de små barnen, av vilka många var lemlästade, gjorde ett starkt intryck på mig. Jag tyckte det var underligt att nästan alla var flickor eller små pojkar. Jag fick snart reda på varför. Pojkar från 11 år och uppåt kämpade i kriget. Jag mötte senare en ung vietnamesisk soldat och frågade hur gammal han var. ”Fjorton”, blev svaret. Han hade redan tagit del i striderna i tre år! Detta chockade mig. Han påminde mig om min 14-årige bror, men skillnaden var att min bror ägnade sig åt juniorbaseboll — inte dödande.

Under min tjänstgöring inom marinen började jag tänka på frågor som krävde svar. En kväll gick jag till kyrkan på vår militärförläggning. Den katolske fältprästen höll en predikan om Jesus, fred och kärlek! Jag ville skrika. Hans predikan var i strid med allt som hände där. Efter ceremonin frågade jag honom hur han kunde försvara att han var kristen och samtidigt tog del i det här kriget. Vad svarade han? ”Jo, det är så här vi kämpar för Herren.” Jag gick ut och sade till mig själv att jag aldrig mer ville ha något med kyrkan att göra.

När min tjänstgöring var slut, insåg jag att jag kunde känna mig lycklig som var vid liv; men mentalt och moraliskt hade jag fått lida en hel del. Att dagligen höra, se och känna lukten av krig och död lämnade djupa spår i mitt unga sinne och hjärta. Även om allt detta inträffade för över 25 år sedan, verkar minnena av det vara bara en dag gamla.

Kampen att anpassa sig till ett civilt liv

När jag kom hem, började jag helhjärtat ägna mig åt min musikkarriär. Mitt liv var i en enda röra — jag var gift och hade ett barn, och jag konsumerade fortfarande stora mängder droger och alkohol. Förhållandet till min hustru blev spänt, och det ledde till skilsmässa. Det var antagligen den svåraste tiden i mitt liv. Jag började isolera mig och hämtade tröst utomhus genom att fiska röding i avlägsna delar av Minnesota och övre Michigan.

År 1974 flyttade jag till Nashville i Tennessee, i syfte att göra framsteg i min musikkarriär som gitarrist och sångare. Jag spelade på många nattklubbar, ständigt i hopp om att få ett genombrott bland toppskiktet inom musikvärlden. Men det var en mycket svår uppgift — det fanns så många begåvade gitarrister, och alla försökte de komma sig upp.

Precis när jag hade kommit till det läget att det verkligen började gå bra för mig och jag kände att det fanns möjlighet till en professionell framgång, då hände något som skakade om mig.

En farlig livsstil

Jag besökte en gammal bekant som jag hade gjort narkotikaaffärer med. Han mötte mig vid dörren med ett hagelgevär. Vissa delar av hans kropp var inlindade i bandage, och hans mun var tillsluten med ståltråd på grund av en trasig käke. Mellan sina hopbitna tänder berättade han för mig vad som hade hänt. Utan att jag visste om det var han inblandad i en narkotikakartell i Nashville, och en stor mängd kokain hade försvunnit. Knarkbaronerna anklagade honom. De sände dit ”gorillor”, hårdföra brottslingar, för att klå upp honom. De sade till honom att lämna tillbaka kokainet eller betala dess värde, vilket var nästan 140.000 kronor på den illegala marknaden. Det var inte bara han som var hotad, utan hans hustru och barn svävade också i fara. Han sade att det inte var ofarligt för mig att bli sedd tillsammans med honom och att jag kanske borde gå. Jag förstod vinken och gick därifrån.

Den här händelsen gjorde att jag blev lite ängslig för mitt liv. Utan att jag insett det hade jag blivit en del av en våldspräglad värld. I min umgängeskrets, bland musiker och drogmissbrukare, hade de flesta av dem som jag kände en pistol på sig. Det var nära att jag köpte en revolver för min egen säkerhet. Jag insåg att ju närmare jag kom toppskiktet inom musikindustrin, desto högre pris måste jag betala. Därför bestämde jag mig för att lämna Nashville och planerade att fara till Brasilien för att studera latinamerikansk musik.

Många frågor, men få svar

Trots mina negativa erfarenheter av religion hade jag en stark önskan att tillbe Gud. Och jag hade fortfarande obesvarade frågor. Jag började därför mitt sökande efter sanningen. Jag besökte olika frikyrkor men var fortfarande inte nöjd. Jag kommer ihåg en kyrka som jag besökte i Minnesota. Pastorn avkortade predikan på grund av att fotbollslaget Minnesota Vikings spelade den dagen. Han uppmuntrade oss alla att gå hem och be om seger för laget! Jag reste mig och gick ut. Ytliga tänkesätt som sätter Gud i samband med andefattiga sportevenemang retar mig än i dag.

Medan jag arbetade i Duluth i Minnesota, lämnade en bekant ett exemplar av tidskriften Vakttornet i min lägenhet. Jag läste dess genomgång av kapitel 24 i Matteus’ evangelium, och allt klingade äkta. Det fick mig att tänka: ”Vilka är dessa Jehovas vittnen? Vem är Jehova?” Jag fick inget svar förrän år 1975. Samme bekant gav mig boken Sanningen som leder till evigt liva och en bibel.

Jag läste boken den natten. Vid slutet av första kapitlet förstod jag att jag hade funnit sanningen. Det var som om en slöja hade tagits bort från mitt sinne. Jag läste ut boken, och nästa dag gick jag tvärs över gatan till några grannar som var Jehovas vittnen och bad dem studera Bibeln med mig.

Jag övergav planerna att resa till Brasilien och började besöka mötena i Rikets sal. Med Jehovas hjälp slutade jag tvärt med droger och alkohol och gjorde mig fri efter 12 års missbruk. Inom några månader tog jag del i tjänsten från hus till hus.

Men det fanns ett problem som jag ställdes inför. Jag hade aldrig haft ett fast arbete, och själva tanken att vara bunden vid ett schema var motbjudande för mig. Nu behövde jag bli en ansvarskännande person, eftersom Debi återigen hade kommit in i mitt liv. Vi hade sällskapat tidigare; men hon fortsatte på college för att studera till lärare, och jag skulle bli musiker. Nu tog hon också emot Bibelns sanning, och vi drogs till varandra igen. Vi gifte oss, och år 1976 blev vi döpta som Jehovas vittnen i Sault Sainte Marie i Ontario i Canada. Med tiden fick vi fyra barn — tre pojkar och en flicka.

För att försörja familjen öppnade jag en musikaffär och gav lektioner i jazzimprovisation och gitarrspel. Jag hade också en liten inspelningsstudio, och emellanåt spelade jag på restauranger. Då, helt överraskande, öppnades möjligheter för mig att återgå till toppskiktet inom den professionella musikvärlden. Tre gånger fick jag anbud om att spela tillsammans med kända skivartister. Här var min stora chans — i själva verket den tredje på två år. Jag erbjöds möjligheten att resa till Los Angeles i Kalifornien för att spela med en välkänd jazzgrupp. Men jag insåg att det skulle innebära att återgå till ständiga resor, konserter och inspelningar. Jag tänkte över erbjudandet för ett ögonblick och svarade respektfullt: ”Nej tack.” När jag tänkte på mitt tidigare liv med droger, alkohol och faror från hårdföra brottslingar, insåg jag att det inte var värt det. Mitt nya kristna liv med min hustru och barnen betydde mycket mer för mig.

Under flera år arbetade jag som TV-tekniker för utbildnings- och dokumentärprogram som PBS (Public Broadcasting Service) visade i TV. I mitt nuvarande arbete samordnar jag videokommunikation till Hopireservatet för ett universitet i norra Arizona.

Tillbaka till mitt folk

Det har gått tjugo år sedan jag överlämnade mig åt Jehova Gud. Jag är också lyckligt gift sedan tjugo år. Debi, vår son Dylan, 19 år, och vår dotter, Leslie, 16 år, är alla i heltidstjänsten. Dylan tjänar faktiskt vid Sällskapet Vakttornets anläggning med tryckeri och lantgård i Wallkill i staten New York. Våra två yngre pojkar, Casey, 12 år, och Marshall, 14 år, har överlämnat sig åt Jehova och har nyligen blivit döpta.

För tre år sedan tackade vi ja till inbjudan att flytta till en plats där behovet av kristna förkunnare var större, och vi kom till Keams Canyon i Arizona för att tjäna bland navajo- och hopiindianerna. Jag är äldste i församlingen. Det är ett nöje att återigen bo bland indianer. På grund av kontrasten mellan kultur och levnadsförhållanden här och i de typiska amerikanska förorterna känns det som om vi är missionärer. Vi lämnade ett stort, bekvämt hem för att leva — sex personer — i en stationär husvagn. Livet här ute är svårare. Många hem har inga sanitära anläggningar inomhus, utan bara utomhustoaletter. En del familjer färdas långa sträckor på vintern bara för att skaffa ved och kol. Vatten halas upp från allmänna brunnar. Många vägar är inte asfalterade och är inte utmärkta på någon karta. Som barn i reservatet klarade man detta utan svårigheter. Min familj och jag inser nu hur mycket hårt arbete och energi som krävs bara för att utföra de nödvändiga dagliga hushållsbestyren.

Även om indianerna har sin egen rättskipning inom reservaten, möter de ändå samma problem som drabbar alla styrande — interna konflikter, favorisering, brist på penningmedel, förskingring och till och med brottslighet bland myndighetspersoner och ledare. Indianerna ställs inför sådana plågoris som alkoholism, drogmissbruk, arbetslöshet, misshandel i hemmet och äktenskaps- och familjeproblem. En del skyller fortfarande på den vite mannen för deras nuvarande situation, men den vite mannen är drabbad av samma plågor Trots påtryckningar från familjen, vänner och klanmedlemmar är det emellertid många indianer som låter sig påverkas i gynnsam riktning av Jehovas vittnens bibliska undervisningsarbete. De inser att vänskapen med Gud är ovärderlig. Många färdas mer än 120 kilometer i vardera riktningen för att vara med vid kristna möten. Vi är glada över att få dela med oss av de goda nyheterna om Guds kungarike till navajo- och hopistammarna.

Jag ser fram emot den dag då Jehovas styre skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” och alla lydiga människor kommer att leva tillsammans i frid och harmoni som en endräktig familj. Då kommer livet att bli som jag önskade att det skulle vara då jag var en chippewapojke i Canada. (Uppenbarelseboken 11:18; 21:1–4) — Berättat av Burton McKerchie.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 13]

Jag sökte efter svaren på mina frågor om Gud

[Bilder på sidan 15]

Övre bilden: Min familj och, till vänster, en navajovän

Nedre bilden: Vår husvagn nära Rikets sal