Jag följer i mina föräldrars fotspår

BERÄTTAT AV HILDA PADGETT

”Jag har överlämnat mitt liv åt att tjäna den Högste”, stod det i pressmeddelandet, ”och jag kan inte tjäna två herrar.” De här orden som jag yttrade inför departementet för arbetsmarknadsfrågor och värnpliktsmyndigheten år 1941 utgjorde skälet till att jag vägrade att lyda myndigheternas order att utföra sjukhusarbete under andra världskriget. Strax därefter dömdes jag och sattes i fängelse i tre månader på grund av min vägran.

VAD var det som gjorde att jag befann mig i en sådan belägenhet? Det berodde inte på någon ungdomlig nyck eller något upproriskt beteende. Det kunde föras tillbaka till min barndom.

Fars nitälskan för Guds kungarike

Jag föddes den 5 juni 1914 i Horsforth i närheten av Leeds i norra England. Mina föräldrar, Atkinson och Pattie Padgett, var söndagsskollärare och körmedlemmar i metodistkyrkan, där far också spelade orgel. Som liten växte jag upp i ett lyckligt hem. Det var bara en sak som oroade min far — världsförhållandena. Han hatade krig och våld och trodde på Bibelns befallning: ”Du skall icke dräpa.” — 2 Moseboken 20:13, King James Version.

År 1915 uppmanade regeringen alla unga män att frivilligt ta värvning — avsikten var att undvika allmän värnplikt. Med vissa betänkligheter stod far hela dagen i regnet och väntade på sin tur att bli inregistrerad som soldat. Dagen därpå skulle hela hans liv komma att förändras!

Medan han arbetade som rörmokare i ett stort hus, talade han med andra arbetare om världshändelserna. Trädgårdsmästaren gav honom en liten traktat, Insamlandet af Herrens juveler. Far tog hem den, läste den och läste den om igen. ”Om det där är sanningen”, sade han, ”då är allt annat fel.” Nästa dag bad han om mer upplysningar, och i tre veckor studerade han Bibeln till tidigt på morgnarna. Han visste att han hade funnit sanningen! Söndagen den 2 januari 1916 sägs det i hans dagbok: ”Gick till kyrkan på förmiddagen, gick till I.B.S.A. [Internationella Bibelstudiesällskapet, som Jehovas vittnen då var kända som i England] på kvällen — studerade Hebréerna 6:9—20 — första gången jag besökte bröderna.”

Snart började motståndet. Våra släktingar och kyrkliga vänner trodde att far var tokig. Men han hade bestämt sig. Han levde för mötena och studierna, och i mars symboliserade han sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Sedan far hade gått ensam till mötena i några veckor fick mor nog. Hon satte mig i barnvagnen och gick de åtta kilometerna till Leeds och kom fram just när mötet slutade. Du kan föreställa dig fars glädje. Från och med då var vår familj förenad i Jehovas tjänst.

Fars ställning var mycket komplicerad — frivillig i det militära och några veckor senare vapenvägrare. När han blev inkallad vägrade han att hantera ett gevär, och i juli 1916 ställdes han för första gången av fem inför krigsrätt och blev dömd till 90 dagars fängelse. Efter att ha avtjänat det första fängelsestraffet hade far en två veckor lång permission, och därefter ställdes han återigen inför krigsrätt och dömdes till ytterligare 90 dagars fängelse. Efter sin andra fängelseperiod överflyttades han till Royal Army Medical Corps, och den 12 februari 1917 avseglade han med ett militärt fartyg till Rouen i Frankrike. I sin dagbok berättar han hur han i Rouen blev mer och mer upprörd över sin situation för varje dag som gick. Han insåg att hans uppgift helt enkelt var att lappa ihop soldaterna så att de kunde återvända ut i kriget.

Återigen vägrade han att samarbeta. Den här gången dömde krigsrätten honom till fem års fängelse i det brittiska militärfängelset i Rouen. När far höll i med att fråga om han som vapenvägrare kunde bli förflyttad till ett civilt fängelse, straffades han med tre månader på vatten och bröd, varefter han fick vanlig fängelsekost tills hans vikt ökade; sedan upprepades hela proceduren. Man satte på honom handbojor och lät honom ha händerna bakom ryggen under dagen och händerna framför sig under natten och måltiderna. Hela livet hade han ärr på handlederna där handbojorna, som varit för små, hade klämts in i köttet och orsakat variga sår. Han hade också fotbojor med kedja som satt fast i midjan.

De militära myndigheterna gjorde allt som stod i deras makt för att bryta hans beslutsamhet, men utan resultat. Han blev fråntagen sin bibel och sina böcker. Han fick inte några brev hemifrån, och han kunde inte heller skicka några. Efter två år bestämde han sig för att demonstrera sin uppriktighet genom att hungerstrejka. I sju dagar höll han fast vid sitt beslut att varken äta eller dricka, vilket resulterade i att han förflyttades till fängelsesjukhuset, allvarligt sjuk. Han visade att han menade allvar så långt att han nästan förlorade livet på grund av det. Längre fram erkände han att han hade handlat fel när han satte livet på spel på det här sättet och att han aldrig skulle göra om det.

Kriget slutade i november 1918, och far satt fortfarande i fängelse i Rouen, men tidigt följande år blev han förflyttad till ett civilt fängelse i England. Föreställ dig hans glädje när han fick mors alla brev och paket som hade samlats på hög, tillsammans med Bibeln och böckerna som var så dyrbara för honom! Han fördes till Winchester Prison, där han träffade en ung broder vars erfarenheter under kriget liknade hans egna. Brodern hette Frank Platt, och han tjänade senare vid Betel i London i många år. De kom överens om att träffas följande dag, men innan dess hade Frank hunnit bli förflyttad till ett annat ställe.

Den 12 april 1919 fick mor ett telegram: ”Halleluja! Kommer hem — ringer London.” Vilken glädjefull tid det var efter tre år av prövningar, lidande och separation! Fars första tanke var att ringa upp och sammanträffa med bröderna vid Betel i London. Vid Craven Terrace 34 blev han kärleksfullt välkomnad. Far återvände hem sedan han hade badat och rakat sig och klätt sig i en lånad kostym och hatt. Kan du föreställa dig vår återförening? Jag var då nästan fem år och kom inte ihåg honom.

Det första mötet som far var med vid sedan han hade blivit fri var Åminnelsen. Och vem skulle han träffa när han gick uppför trappan till Rikets sal om inte Frank Platt, som hade förflyttats till ett militärsjukhus i Leeds. Vilken glädje det var för dem att dela med sig av sina erfarenheter! Från och med då var vårt hem Franks andra hem tills han blev utskriven från sjukhuset.

Mors trogna tjänst

För att fylla ut den magra inkomst som mor fick från myndigheterna medan far var borta tvättade hon åt andra. Bröderna var mycket vänliga mot oss. Var och varannan vecka gav en av församlingens äldste henne ett litet kuvert innehållande en anonym gåva. Mor sade alltid att det var brödernas kärlek som förde henne nära Jehova och hjälpte henne att uthärda den här prövosamma perioden. Hon var troget med vid församlingens möten under hela tiden som far var borta. Hennes svåraste prövning var när hon i över ett års tid inte visste om far levde eller var död. Som en ytterligare börda fick både mor och jag spanska sjukan år 1918. Människor dog runt omkring oss. Grannar som gick för att hjälpa andra grannar ådrog sig sjukdomen och dog. Utan tvivel bidrog bristen på mat vid den tiden till människors dåliga motståndskraft mot sjukdomar.

Aposteln Petrus’ ord visade sig vara sanna för vår familj: ”Sedan ni har lidit en liten tid, skall ... Gud ... göra er fasta, han skall göra er starka”! (1 Petrus 5:10) Mina föräldrars lidande byggde upp hos dem en orubblig tro på Jehova, en absolut försäkran om att han verkligen bryr sig om oss och att inget kan skilja oss från Guds kärlek. Jag var särskilt välsignad som fick en sådan uppväxt i sanningen. — Romarna 8:38, 39; 1 Petrus 5:7.

Tjänst i unga år

Sedan far blivit fri blev tjänsten för Guds kungarike det centrala i vårt liv. Jag kan inte minnas att jag någonsin missade ett möte, utom på grund av sjukdom. Strax efter det att far hade återvänt hem sålde han sin kamera och mors guldarmband för att få pengar, så att vi skulle kunna vara med vid en sammankomst. Trots att vi aldrig hade råd med semestrar missade vi aldrig dessa sammankomster, inte heller de som hölls i London.

De första två eller tre åren efter kriget var uppbyggande år. Far och mor tog vara på alla tillfällen till gemenskap och umgänge. Jag minns hur vi brukade besöka andra bröder och systrar och hur jag som liten flicka satt och målade och tecknade medan de vuxna samtalade timmar i sträck om nya förståelser av sanningen. Samtal med andra, sångstunder runt orgeln och trevlig gemenskap gjorde dem mycket glada och styrkte dem.

Mina föräldrar var mycket stränga i sin fostran av mig. Trots att jag var bara fem år framstod jag som annorlunda i skolan, när jag tog fram och läste ”Nya testamentet” då klassen lärde sig katekesen. Vid ett senare tillfälle visades jag upp för hela skolan som en ”vapenvägrare” därför att jag inte firade Remembrance Day.a Jag beklagar inte min uppväxt. Den var i själva verket ett skydd och gjorde det lättare att hålla sig på den smala vägen. Varthelst mina föräldrar gick, till möten eller ut i förkunnartjänsten, var jag med dem. — Matteus 7:13, 14.

Jag kommer särskilt ihåg den söndagsförmiddag då jag för första gången predikade på egen hand. Jag var bara 12 år. När jag var i tonåren minns jag hur jag en söndagsförmiddag sade att jag skulle stanna hemma. Ingen kritiserade mig eller tvingade mig att gå ut i förkunnartjänsten, så jag satt i trädgården och studerade Bibeln och kände mig allmänt olustig. Efter en eller två veckor hemma sade jag till far: ”Jag tror att jag följer med dig den här förmiddagen!” Sedan dess har jag aldrig sett mig tillbaka.

År 1931 var verkligen ett underbart år. Inte nog med att vi fick vårt nya namn, Jehovas vittnen — jag blev också döpt vid ett landskonvent i Alexandra Palace i London. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Vi bar långa, svarta dräkter, och min råkade vara våt, eftersom den redan hade använts av en annan dopkandidat!

Som barn var min ambition alltid att tjäna som kolportör, som heltidsförkunnarna då kallades. När jag blev äldre, kände jag att jag borde göra mer i Jehovas tjänst. Jag började därför i heltidstjänsten i mars 1933, när jag var 18 år.

Något som vi särskilt gladde oss över var ”pionjärveckor” i vissa större städer, då upp till ett tiotal heltidsförkunnare brukade komma tillsammans och bo hos bröder på orten och arbeta i grupp. Vi delade ut broschyrer till religiösa ledare och andra framträdande män. Det krävdes mod att besöka dessa. För det mesta mottogs vi med förakt, och för de flesta av oss slogs dörrarna igen mitt framför ansiktet på oss. Det gjorde oss aldrig oroliga, för vår entusiasm var så stor att vi gladdes när vi blev smädade för Kristi namns skull. — Matteus 5:11, 12.

I Leeds byggde vi om en barnvagn, en trehjulig cykel och fars motorcykel med sidvagn, och senare hans bil, så att de kunde rymma en stor grammofon ansluten till högtalare. Två bröder gick in på en gata med hela anläggningen och satte på musik för att få människors uppmärksamhet och få dem att komma till dörrarna, och sedan följde ett fem minuters inspelat tal av broder Rutherford. De fortsatte sedan till nästa gata medan vi andra kom efter och erbjöd biblisk litteratur.

I många år gick vi varje söndagskväll efter mötet till Speaker’s Corner, det hörn av rådhustorget där vem som helst kunde hålla tal. Där lyssnade vi till ett entimmestal av broder Rutherford och delade ut flygblad och tog kontakt med alla som visade intresse. Vi blev välkända på den platsen. Till och med polisen respekterade oss. En kväll samlades vi som vanligt när vi på avstånd hörde ljudet av trummor och en orkester. Snart kom en parad med omkring hundra fascister marscherande nerför gatan. De marscherade förbi bakom oss och gjorde halt med högt burna flaggor. Orkestern slutade spela, och tystnad rådde just när broder Rutherford sade med dånande stämma: ”Låt dem hälsa sina flaggor och hylla människor om de vill. Vi tillber och hyllar endast Jehova, vår Gud!” Vi undrade vad som skulle hända! Men inget hände förutom att de fick ett gott vittnesbörd, och polisen fick dem att vara tysta så att vi kunde höra resten av det offentliga föredraget.

Från och med då kom den vanliga grammofonen till användning och hjälpte oss att avge ett stort vittnesbörd. Vi var noga med att uppmuntra de människor vi besökte att lyssna till en femminuters inspelad biblisk predikan. De som vi besökte bjöd ofta in oss och ville gärna att vi kom tillbaka och spelade fler skivor.

År 1939 var ett mycket verksamhetsfyllt och svårt år då motstånd och oroligheter bröt ut. Före en av våra sammankomster upplevde bröderna rentav pöbelangrepp på gatorna. Under sammankomsten ordnade man därför med en särskild grupp bilburna bröder som skulle predika i de besvärliga områdena, medan systrarna och de andra bröderna predikade där det var säkrare. När jag arbetade tillsammans med en grupp på en gata, gick jag nerför en sidogata för att besöka dem som bodde där. Medan jag stod vid dörren hörde jag hur det utbröt tumult — det var skrik och rop ute på gatan. Jag fortsatte bara att tala med den besökte och drog ut på samtalet tills jag hörde att det hade lugnat ner sig. Jag gick sedan uppför sidogatan och ut på gatan och upptäckte att de andra bröderna och systrarna hade gripits av panik när de inte kunde finna mig! Senare den dagen försökte orosmakarna emellertid avbryta vårt möte, men bröderna förde ut dem.

Andra världskriget bryter ut

Från och med nu tillämpades allmän värnplikt, och många unga bröder sattes i fängelse i 3—12 månader. Far fick då ett utökat privilegium — att besöka fängelserna. Varje söndag ledde han studiet av Vakttornet i ett närbeläget fängelse. På onsdagskvällarna besökte han bröderna i deras celler. Eftersom han själv hade erfarenhet av en lång och hård fängelsetid under första världskriget, var han särskilt glad över att kunna betjäna de bröder som gick igenom liknande prövningar. Han gjorde det i 20 år, ända till sin död år 1959.

År 1941 började vi bli vana vid den bitterhet och fientlighet som många människor visade på grund av vår neutrala hållning. Det var inte lätt att stå med tidskrifterna på gatorna och möta detta. Samtidigt gladde vi oss över att få hjälpa de flyktingar som inkvarterades i vårt område. Vilken glädje det var att få se letter, polacker, ester och tyskar skina upp när de såg Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!) på sitt eget språk!

Sedan var det min tur att prövas i den neutrala hållning som jag intog under andra världskriget. Jag tyckte att livet i fängelset var svårt, eftersom jag var inlåst i min cell 19 av 24 timmar. De tre första dagarna var svårast, för då var jag ensam. Den fjärde dagen blev jag inkallad till fängelsedirektörens kontor, där två andra flickor stod. En av flickorna viskade till mig: ”Vad sitter du inne för?” Jag sade: ”Du skulle bli förvånad om du fick veta det.” Med nervös röst frågade hon viskande: ”Är du ett JV?” Den andra flickan hörde henne och frågade oss båda: ”Är ni JV?”, och alla tre slog vi armarna om halsen på varandra. Vi var inte längre ensamma!

Underbar heltidstjänst

Sedan jag blivit fri från fängelset fortsatte jag min heltidstjänst tillsammans med en ung flicka på 16 år som just hade slutat skolan. Vi flyttade till Ilkley, en vacker stad nära Yorkshire Dales. I hela sex månader ansträngde vi oss kraftigt för att finna ett passande ställe för våra möten. Till slut hyrde vi ett litet garage som vi gjorde om till Rikets sal. Far kom till vår hjälp och ordnade med ljus och värme. Han inredde också byggnaden åt oss. I många år stöttade grannförsamlingen oss genom att varje vecka skicka bröder för att hålla offentliga föredrag. Med Jehovas välsignelse hade vi framgång och växte, och till slut bildades en församling.

I januari 1959 blev far plötsligt sjuk. Jag kallades hem, och i april dog han. Åren som följde var svåra. Mors hälsa och minne blev allt sämre, vilket var slitsamt för mig. Men Jehovas ande höll mig i gång, och jag kunde ta hand om henne ända till hennes död år 1963.

Under årens lopp har Jehova skänkt mig många välsignelser. De är alldeles för många för att räkna upp. Jag har sett min hemförsamling växa och delas fyra gånger och skicka ut förkunnare och pionjärer, somliga som missionärer till så avlägsna länder som Bolivia, Laos och Uganda. Det blev aldrig så att jag gifte mig och bildade familj, men jag är inte ledsen för det — jag har varit alldeles för upptagen. Trots att jag inte har några köttsliga släktingar, har jag många, ja hundratals, barn och barnbarn i Herren. — Markus 10:29, 30.

Jag bjuder ofta hem unga pionjärer och andra ungdomar för att njuta av kristen samvaro. Vi förbereder studiet av Vakttornet tillsammans. Vi berättar också erfarenheter och sjunger Rikets sånger, alldeles som mina föräldrar brukade göra. Genom att jag har glada ungdomar omkring mig kan jag bevara en ungdomlig och glad inställning. För mig finns det inget bättre liv än att få tjäna som pionjär. Jag är tacksam mot Jehova för att jag har haft privilegiet att få följa i mina föräldrars fotspår. Min bön är att jag skall kunna fortsätta att tjäna Jehova i all evighet.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Hilda Padgett tillsammans med sina föräldrar, Atkinson och Pattie

[Bild på sidan 23]

Traktaten som väckte fars intresse för sanningen