Mina tio år i Spaniens militärfängelser

Berättat av Fernando Marín

TIO år i fängelse i Francos Spanien — tio år som berikat mitt liv. Det kan låta som en motsägelse; men det är ändå sant i mitt fall. Inte för att dessa år var fyllda av livets bekvämligheter. Tvärtom — där fanns all den grymma verklighet som hör samman med ett militärfängelse. Men där fanns också, förutom allt detta, verkliga tecken, som ibland var häpnadsväckande, på gudomligt beskydd. Jag kan påminna mig händelserna som om de inträffade i går.

Jag uppfostrades som katolik och fick studera vid katolska skolor i Barcelona. Jag växte upp med en sjuklig fruktan för det brinnande pinohelvetet och skärselden. När jag var 16 år gammal började jag studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och dessa skräckinjagande läror utplånades ur mitt sinne. Jag såg tydligt från bibeln att det inte finns någon odödlig själ. Och finns det inte det, hur kan det då finnas något pinorum och någon skärseld för sådana? — Hesekiel 18:4, 20, NW; Predikaren 9:5, 6, 10.

År 1961, då jag var 18 år gammal, symboliserade jag mitt överlämnande åt Gud genom att låta döpa mig i Paris vid det första stora konvent som jag var med vid. Jag var en av de få spanjorer som kunde ordna så att vi kunde resa till Frankrike, trots att vår ekonomiska situation var så dålig och Jehovas vittnen var förbjudna i Spanien vid den tiden. Vårt predikoverk var underjordiskt under större delen av Francoeran (1939—1975).

Jag var så tacksam över att jag hade fått lära känna Jehova och hans sanning genom Kristus Jesus att jag oförbehållsamt överlämnade mig åt honom. Jag ville bli heltidsförkunnare, pionjär. Min önskan gick i uppfyllelse i februari 1962. Jag har tjänat som pionjär sedan dess — även då jag satt i fängelse. Men hur kom det sig att jag hamnade i fängelse?

Mitt första stora prov

I februari 1964, då jag var 21 år gammal, inkallades jag till militärtjänstgöring. Jag var beredd på vad som skulle komma. Jag hade i likhet med andra ynglingar i min församling sedan flera år tillbaka haft två mål i livet — att få tjäna som heltidsförkunnare, pionjär, och att bevara min ostrafflighet i frågan om kristen neutralitet. — Johannes 17:16; 18:36.

Då jag begav mig i väg hemifrån för att resa till kasernen, åkte jag i en anda av förväntan, med ett slags kall nervositet, men med min övertygelse mycket klar i sinnet. Då jag kom fram till militärförläggningen på platsen, förklarade jag min ställning som vapenvägrare — något som man hade föga förståelse för vid den tiden i Spanien och sannerligen inte tolererade. Jag fick en biljett och ombads infinna mig på kasernen på Teneriffa (Kanarieöarna) — mer än 1.600 kilometer från mitt hem i Katalonien.

På Teneriffa trodde militärmyndigheterna att jag var galen. Vem skulle, om han var vid sina sinnen, vägra att göra militärtjänst under en fascistisk diktatur? Jag anvisades till ett psykiatriskt sjukhus för behandling! Lyckligtvis undersöktes jag av en läkare som kände till vittnena, och jag räddades således från en behandling som kunde ha gett bestående skador. De låste snart in mig i ett militärfängelse. Hur länge skulle jag få stanna där? Jag hade ingen aning, eftersom det inte fanns något fastställt straff för vapenvägran på den tiden.

Under åren som följde kom jag att lära känna den inre tomheten i ensamheten och förfallet hos förnedrade cellkamrater. Jag fick gå igenom livshotande situationer, och jag fick frestande erbjudanden som hade till syfte att bryta min ostrafflighet och neutralitet. Sakta kom jag att inse att den lilla rektangulära cellen också kunde vara en värld där man åtnjuter ett nära förhållande till Gud. Jag utvecklade en överväldigande förtröstan på Jehova som min Gud. — Psalm 23.

I ensamcell

Från Teneriffa sändes jag till det fruktade militärfängelset San Francisco del Risco på ön Las Palmas de Gran Canaria — fruktat på grund av det rykte som fängelsekommendanten hade — en kort, satt, sadistisk typ som njöt av att själv slå fångarna. Hans öknamn var Pisamondongo (Inälvstrampare).

Jag sattes i ensamcell, och alla mina tillhörigheter togs ifrån mig, även bibeln. Jag fick bara helt kort komma ut på kvällen — för att tömma min latrinhink och hämta min skål med kvällsmat. Men under alla dessa månader i ensamcell var jag aldrig verkligt ensam. (Psalm 145:18) I likhet med missionären Harold King, som i åratal satt i ensamcell i Kina, odlade jag mitt förhållande till Jehova. (Se Vakttornet, 1963, sidorna 497—503.)

En söndag fick jag en citronskiva till maten. Då jag pressade ur den på riset föll några droppar på det röda tegelgolvet i cellen och efterlämnade en liten fläck. Detta gav mig idén att använda citronjuice för att skriva några ord på cellgolvet. En gång i veckan fick jag en citronskiva till maten. På så sätt kunde jag undan för undan skriva följande ord tvärs över golvet i min cell: ”El nombre de mi Dios es Jehová.” (”Min Guds namn är Jehova.”) Dessa ord utgjorde en ständig påminnelse om att jag inte var helt ensam. Denna enkla sanning vid mina fötter fick mig att börja tänka på djupare sanningar om människans förhållande till Gud. Längre fram tog jag vaxet från ett ljus och polerade hela cellgolvet med det, tills golvet var skinande blankt som en spegel.

Vad jag riskerade genom att läsa bibeln

Bröder som satt fängslade i El Aaiún i Sahara hörde talas om min isolering och det faktum att jag förnekades varje slag av bibel eller biblisk litteratur. Genom en annan fånge som förflyttades lyckades de sända några blad från ett nummer av tidskriften Vakttornet och ett exemplar av ett av evangelierna. Problemet var: Hur skulle han kunna ge mig dem, då jag satt i ensamcell?

När jag den kvällen gick för att tömma min latrinhink släpptes ett litet paket ner över toalettväggen. Jag tog tag i det likt en svältande man som griper tag i ett brödstycke. Jag gick tillbaka till min cell och ägnade sedan hela natten åt att läsa dessa sidor om och om igen. Det var den första litteratur som talade om Jehova som jag hade sett på ett år! Gryningen kom. Med vilken hänförande hunger hade jag inte slukat dessa artiklar och Jesu tröstande ord från evangeliet!

Då jag följande kväll återvände till min cell med min skål med mat, såg jag fängelsekommendanten, don Gregorio, vänta på mig. Hans blick var hotfull och hans korta tjurnacke var fylld av vrede. I sin hand hade han mina tidskriftsblad. Mitt gömställe med dyrbar biblisk litteratur hade upptäckts! Han skymfade grovt Jehovas namn och hotade mig med döden, då han kallade på mig. Jag bad genast tyst en innerlig bön till Jehova om att han skulle hjälpa mig att med en sann kristens värdighet bära det som skulle komma.

Kommendanten öppnade min celldörr. Jag sprang bort till hörnet av cellen och försökte täcka mina ömtåligare delar mot det våldsamma angrepp som jag visste måste komma. Ursinnigt skrikande och med ögonen blodsprängda kastade han sig mot mig. Golvet var mycket välpolerat. Han halkade och ramlade framstupa. Vild av raseri försökte han resa sig. När han gjorde det, fick han syn på orden som var skrivna på golvet: ”El nombre de mi Dios es Jehová.” Han var mycket vidskeplig. När han kom till Guds namn, sade han skeptiskt med låg röst: ”Jehova!” Sedan höjde han rösten och började skrika om och om igen: ”Jehova! Jehova! ...” Sedan flydde han från cellen nästan krypande på alla fyra! Jag slapp få stryk, och han oroade mig aldrig mer.

Denna erfarenhet styrkte min tro på Jehovas skyddande hand. Här var jag fullständigt ensam, men ändå inte övergiven. Jag var förföljd, men inte tillintetgjord. — 2 Korintierna 4:7—10.

En församling — i fängelse

Till sist förflyttades jag till fängelset Santa Catalina i Cádiz, där det snart fanns omkring ett hundra bröder. Vi organiserade oss som en församling, en av de största i Spanien vid den tiden! Vi höll våra tider för möten och personligt studium och repeterade även krets- och områdessammankomstprogrammen där i fängelset.

Det hade varit lätt att dramatisera vår situation, men våra bröder och systrar utanför ställdes också inför svåra prov i fråga om sin lojalitet och ostrafflighet i sitt dagliga liv — i vissa fall ställdes de inför prov som vi inte ställdes inför i fängelset. Vi kände oss åtminstone inte avskurna från Jehova och hans organisation. Hans principer var livsviktiga för oss, i synnerhet då vi kände oss psykiskt trötta och dagarna, som tycktes vara ändlösa, föll på oss som de obevekliga slagen av en hammare som krossade blomman av vår ungdom. Men vi lät inte sådan förtvivlan besegra oss. — Psalm 71.

I vår begränsade miljö var vi tvungna att bevara en god anda av kristen samexistens, vilket inte alltid var lätt. Att hemlighålla något var så gott som omöjligt i gemensamma celler, även om vi var skilda från de andra militärfångarna. Tyvärr var det en av oss som begick en allvarlig moralisk synd. Åtgärder måste vidtas för att hålla församlingen ren. Personen i fråga uteslöts. Men han måste ändå bo kvar hos oss — vi kunde inte föra ut honom ur fängelset, och vi ville inte heller be att han skulle förflyttas till den allmänna fängelseavdelningen på grund av den vanära det skulle dra över Jehova och resten av oss. Vi var villrådiga om hur vi skulle handla i denna pinsamma situation. En lösning kom från ett oväntat håll.

Genom en skåpdörr

Ungefär samtidigt fick vi ett mycket välkommet besök av Grant Suiter, en medlem av den styrande kretsen. Han hade fått tillåtelse att besöka en enda fånge i besöksrummet. Men vi ville alla se och höra honom. Hur skulle det bli möjligt? Vi hade i verkstaden upptäckt en outnyttjad dörr som ledde in till vår sovsal. Den var dold bakom tapeten. Vi beslöt att kamouflera den fullständigt genom att täcka den med ett skåp utan baksida. På så sätt kunde man gå in i skåpet, öppna dörren bakom — och så befinna sig i en labyrint av tätt packade våningssängar med tre sängar i varje!

När broder Suiter blev ensam med mig i besöksrummet, inbjöd jag honom till verkstaden under den förevändningen att jag skulle visa honom några av våra arbeten. Föreställ dig hans förvåning, då han blev ombedd att stiga in i ett skåp — för att sedan finna att han befann sig i en sovsal med mer än ett hundra bröder som väntade på att få träffa honom! Vi tog en risk, men för oss som var svältfödda på besök utifrån var den värd det. Vi kunde knappt tro att vi faktiskt hade en medlem av den styrande kretsen mitt ibland oss.

Vi tog tillfället i akt och förklarade för honom vårt problem med den uteslutne. Hans svar var klart och tydligt: Jehovas organisation och principer kan inte upplösas av människors lagar och förordningar. ”Organisationen är inte i fängelse!” sade han. Sedan föreslog han: ”Varför inte tala med kommendanten och be att få syndaren förflyttad?”

Kommendanten, den sarkastiska typen, drev i allmänhet gäck med oss. Jag förklarade för honom: ”Vi tillåter inga lagöverträdare bland oss. Vi måste hålla vår organisation ren.” Hur reagerade han? Han försökte trösta mig, som om han hade förstått en evig princip som jag hade trott gick över hans horisont! Jag blev alldeles paff! Han sade att han omedelbart skulle ge order om att överträdaren skulle förflyttas och att han inte skulle få komma tillbaka till vår avdelning förrän vår dömande kommitté begärde det. Han till och med prisade vår lojalitet och respekt för höga principer.

Amnesti och frihet

Vår provsättning i fängelset var inte bara de ändlösa åren av fångenskap, utan också osäkerheten — vi visste aldrig när vi skulle bli fria, om vi alls skulle bli det. Varför inte det? Därför att när ett straff var avtjänat, fick vi gå igenom processen igen och fick då ett ännu hårdare straff. En av bröderna dömdes till sammanlagt 26 års fängelse — och det för att han vägrade 18 månaders militärtjänst! Vad var det som uppehöll oss under den långa provsättningen? Bönen var en av hörnstenarna i vår ostrafflighet.

Omkring år 1972 började det cirkulera rykten om att den spanska regeringen skulle ge amnesti åt de vapenvägrare som hade suttit länge i fängelse. Några dagar innan amnestin trädde i kraft ansökte 70 av de 100 som skulle friges om att få gå ut i heltidstjänsten som pionjärer! Detta ger en viss föreställning om vilken upphöjd känsla av kristet ansvar vi hade utvecklat under åren i fängelse. Vi såg inte vår nya frihet som en ursäkt för att leva livets glada dagar och ta igen allt som vi till synes hade gått miste om. Vi ville i stället visa Jehova vår tacksamhet för det beskydd han hade gett oss under årens lopp. Och det var ingen flyktig, känslomässig reaktion — många av dessa bröder befinner sig fortfarande i pionjärernas led! Mer än ett dussin tjänar i krets- eller områdestjänsten eller också på Betel, och detta gäller också mig och min hustru, Conchita.

Kastade jag bort tio år av mitt liv i fängelse? Ostrafflighet är aldrig något bortkastat. Det samlade vittnesbörd om bevarad ostrafflighet som hundratals trogna bröder fängslade i Spanien gett har gjort att Jehovas namn nått de högsta kretsarna i regeringen, parlamentet och katolska kyrkan. Till och med general Franco var tvungen att erkänna denna ovanliga samling oböjliga kristna. År 1970 blev Jehovas vittnen lagligt erkända av hans regering.

I Spaniens fängelser överlevde vi en lång provsättning i fråga om tålamod och uthärdande. Men det gav oss ett unikt tillfälle till att allvarligt ägna oss åt personligt studium av bibeln och att uppodla ett nära förhållande till Jehova. Vi slösade inte bort dessa värdefulla år. Det är därför så många av oss kom ut ur fängelset mycket starkare andligen än då vi kom in. Ja, under många år var vi ”förföljda, men inte lämnade i sticket; ... slagna till marken, men inte tillintetgjorda”. — 2 Korintierna 4:9.

[Infälld text på sidan 22]

Även då jag var isolerad, hade jag något som ständigt påminde mig om att jag inte var ensam

[Bild på sidan 24]

Den nu avlidne Grant Suiter (i mitten), medlem av Jehovas vittnens styrande krets, besökte militärfängelset i Cádiz (översättaren Bernard Backhouse till vänster; Fernando Marín till höger)