Ett brev från Papua Nya Guinea

Ett korallrev bland molnen

KLOCKAN är fem en kvav tisdagsmorgon i staden Lae i Papua Nya Guinea. Jag och min fru förbereder oss för att resa till Lengbati, som ligger uppe i Mount Rawlinson-massivet i Morobeprovinsen. Där ska vi besöka en grupp Jehovas vittnen.

Vi flyger i ett enmotorigt flygplan för fyra personer, och resan tar bara omkring en halvtimme. Jag brukar sitta bredvid piloten under de här flygturerna, och med motorljudet i bakgrunden talar vi med varandra i var sitt headset. Han pekar på instrumentpanelens olika mätare och försöker förklara vad de fyller för funktion. Han säger skämtsamt att om något händer honom får jag ta över. Det får mig genast att tänka på en annan resande tillsyningsman för Jehovas vittnen här i Papua Nya Guinea. Mitt under en flygning förlorade piloten medvetandet, och planet fick flyga i cirklar med autopiloten påslagen tills han kvicknade till och kunde landa. Lyckligtvis är vår flygtur smidig och odramatisk.

Vi flyger utmed bergskedjan. När molnen plötsligt spricker upp ser vi att vi passerar en bergstopp med bara hundra meters marginal. Framför oss ligger byn Lengbati, en klunga hus som har tjocka grästak och som har byggts av material från bushen. När vi flyger över landningsbanan tittar piloten ner för att få en uppfattning om vilket skick den är i och för att försäkra sig om att barnen i byn inte är där och spelar fotboll. Han håller också utkik efter nya gropar som följd av grisarnas framfart. När han svänger planet mot byn igen säger han: ”Det verkar okej. Vi försöker landa.” Vi går ner för landning på den korta landningsbanan som lokalbefolkningen har huggit ut ur bergssidan och som de nyligen förbättrat med ett nytt lager av krossad korallkalksten från ett berg i närheten.

Under tidigare resor hit har jag studerat den brutna korallkalkstenen och undrat över hur gammal den här bergskedjan egentligen är. Tänk bara vilka krafter som måste ha varit inblandade för att kunna pressa hundratals kilometer långa korallrev upp ur havet och sedan fyra kilometer upp i luften! När vi går ut ur planet står vi på det som jag brukar kalla ett korallrev bland molnen.

Byborna kommer som vanligt springande från alla håll när de hör ljudet av ett plan som landar. Samtidigt som piloten stänger av motorn ser jag en man lämna folkmassan och gå mot planet. Det är Zung. Han är en av de män i den här trakten som fått i uppgift att ta hand om det undervisningsprogram som Jehovas vittnen håller varje vecka jorden runt. Han är känd i byn som en rejäl och ärlig människa, och man litar på honom. Han säger själv att han förändrades när han började tillämpa Bibelns principer i sitt liv. När vi har hälsat på varandra går vi tillsammans med några andra vittnen på en stig nerför berget. Smågrabbar följer oss tätt i spåren och har en livlig diskussion om vem som ska få bära våra ryggsäckar.

Vi kommer fram till ett litet trähus som de lokala vittnena har byggt och som vi bor i när vi besöker dem en gång i halvåret. Trots att Papua Nya Guinea är ett tropiskt land blir det ganska svalt på den här höjden. Under eftermiddagen stiger molnen långsamt uppför berget från dalen. När vi tänder våra fotogenlampor på kvällen ser jag ofta molnen krypa in i huset genom de glesa golvplankorna. Det känns lite konstigt att sätta på sig en täckjacka och jeans för att hålla värmen när man för några timmar sedan plågades av den tropiska hettan nere vid kusten.

Under mitten av 80-talet studerade en man härifrån Bibeln med Jehovas vittnen i Lae. När han kom tillbaka byggde han och några andra en liten möteslokal som de var väldigt stolta över. Men prästen och några av hans anhängare från den lutherska kyrkan brände ner lokalen till grunden. Mordbrännarna utropade stolt området som helt lutherskt. Sedan dess har Jehovas vittnen, trots fortsatt motstånd, byggt en ny möteslokal, och antalet vittnen har också ökat stadigt, så att det nu finns omkring femtio som aktivt förkunnar Bibelns goda nyheter här. En del som tidigare motstod vårt arbete är nu själva fullt verksamma i det.

Numera brukar byborna uppskatta besök av Jehovas vittnen. Många i byn är analfabeter, men de flesta vittnena har lärt sig läsa för att kunna förklara Bibelns budskap för andra. Upp till två hundra personer samlas på de möten som hålls varje vecka i deras Rikets sal.

Det finns ingen elektricitet här. På kvällen kurar vi ihop oss runt elden i huset där man lagar mat. Vi äter, pratar och skrattar. I det behagliga ljuset ser vi våra vänners ansikten stråla av glädje över att få tillbe Jehova Gud. Allteftersom kvällen lider tar några en bombom, en brinnande palmbladsbit, ur elden. De hoppas att den ska brinna tillräckligt sakta för att ge dem ljus hela vägen hem när de springer på stigarna genom bushen.

När vi går tillbaka till vårt hus förundras vi över hur tyst det är här. Vi är helt omslutna av naturens ljud. Innan vi går och lägger oss tittar vi upp mot den klara natthimlen och imponeras av alla stjärnor vi kan se här uppe.

En vecka går fort, och i morgon kommer planet som ska ta oss tillbaka hem. Ännu en kall natt bland molnen i Lengbati, sedan väntar återigen hettan och den höga luftfuktigheten vid kusten.