Jag har fått hjälpa till att sprida Bibelns sanning

Eftersom pappa ofta frågade om jag inte kunde sitta med på ett bibelstudium, så gick jag till slut med på det. Jag blev så imponerad av att det Bibeln säger stämmer när den kommer in på vetenskap. Så småningom blev jag helt övertygad om att Bibeln är Guds ord och att Jehovas vittnen lär ut sanningen om den och lever efter den. Jag blev döpt 1970, samma dag som pappa. Mamma och mina två systrar blev döpta några år senare.

Många av mina kompisar var mest intresserade av att festa. Och jag ska erkänna att som sjuttonåring tyckte jag att de verkade ha väldigt kul. Men de som studerade med mig var alltid så glada och nöjda med sitt liv i heltidstjänsten, och ett sådant liv ville jag också ha. Så när jag var 21 började jag som pionjär.

Pionjärtjänsten gjorde mig så lycklig att jag ångrade att jag inte hade börjat tidigare. Jag tyckte särskilt mycket om att vittna i hamnen i Göteborg. Dit kom det lastfartyg från hela världen, och jag fick berätta om sanningen för människor som pratade många olika språk.

De senaste 50 åren har jag haft en särskild möjlighet att göra de goda nyheterna tillgängliga för många olika språkgrupper. Jag ska berätta hur allt började.

Jag börjar arbeta med Meps

För att försörja mig som pionjär arbetade jag deltid som typograf. På den tiden pågick ett stort skifte i tryckeribranschen. Blytyperna var på väg ut, och i stället överförde man text och bild till tryckplåtarna fotografiskt. Jag fick lära mig att använda den senaste datoriserade fotosättningsutrustningen för att förbereda plåtar för tryckpressen.

År 1980 gifte jag mig med Helene. Hon var också pionjär, och vi älskade båda att träffa människor från olika delar av världen och upptäcka nya kulturer. Vi hade som mål att gå Gilead och bli missionärer.

Men eftersom jag hade jobbat med typografi, så blev Helene och jag inbjudna att börja på Betel i Sverige. Organisationen var intresserad av att använda ny teknik för att effektivisera våra tryckmetoder. Så 1983 fick vi åka till Betel i Wallkill i New York för att få utbildning i Mepsa – ett program som bröderna höll på att utveckla då.

Vi fick lära oss att Meps är ett datorsystem som gör att man kan skriva in text från många olika skriftsystem eller alfabet och sedan lägga ihop text och bild till en sida. Vår uppgift skulle bli att hjälpa till med att utveckla nya fonter till Meps, så att litteraturen kunde tryckas på fler språk. Och nu, många år senare, kommer Jehovas vittnens litteratur ut på mer än 1 000 språk!

Efter ett tag fick Helene och jag ett uppdrag i Asien. Vi skulle hjälpa till med att lägga till fler språk i Meps. Vi var entusiastiska och ville mer än gärna vara med och sprida de goda nyheterna till fler språk.

En kulturchock

År 1986 landade Helene och jag i Indien. Vilken kulturchock det blev för oss! Vi kom till Bombay, som nu heter Mumbai, och vi blev helt överväldigade av att allt var så annorlunda. Den svenska och indiska kulturen kunde nog inte vara mer olika! Den första veckan övervägde vi på fullt allvar att bara åka hem igen.

Men efter den där första veckan kom vi båda fram till samma slutsats: ”Vi har ju alltid velat bli missionärer, så nu när vi äntligen har fått ett uppdrag utomlands kan vi ju inte bara ge upp. Det här får vi lära oss att hantera.”

Så i stället för att fly, bestämde vi oss för att lära oss så mycket som möjligt om livet i vårt nya land. När vi gjorde det blev både Helene och jag snabbt förälskade i Indien. Sedan dess har vi faktiskt lärt oss två indiska språk: gujarati och punjabi.

Till Myanmar

År 1988 skickades vi till Myanmar, ett land som ligger mellan Kina, Indien och Thailand. Den politiska situationen i Myanmar var väldigt spänd, och det rådde undantagstillstånd i stora delar av landet. Den version av Meps som vi hade på den tiden stödde inte det alfabet som användes där, ett icke-latinskt alfabet. Och det fanns ingen annan mjukvara heller som gjorde det. Så vår uppgift blev att designa ett alfabet – bokstav för bokstav – som skulle ingå i den här nya fonten. Sedan skulle vi ta med de dokumenten till Wallkill och lägga in dem i Meps.

På flygplatsen hade Helene dokumenten med den nya fonten i handväskan. Det politiska klimatet var ju väldigt instabilt, så vi riskerade faktiskt att bli gripna om gränsvakterna hade kommit på oss med att föra ut burmesisk litteratur ur landet. Men när Helene skulle visiteras sträckte hon bara ut armarna med handväskan i handen, och det var ingen som ens verkade se handväskan!

Översättarna i Myanmar fick inte bara nya fonter, utan de fick också datorer, skrivare och utbildning i Meps. De flesta av de här översättarna hade aldrig sett en dator förut, men de var pigga på att lära sig nya saker. Efter bara ett litet tag så behövde de inte längre anlita ett företag som använde gamla tryckpressar och som fortfarande handsatte varje sida bokstav för bokstav med blytyper. Den här förändringen betydde att kvaliteten på våra publikationer ökade dramatiskt.

Vidare till Nepal

År 1991 fick Helene och jag i uppdrag att hjälpa till i Nepal, som ligger på Himalayas sydsluttning. På den tiden fanns det bara en församling i hela landet och bara några få publikationer på nepali.

Det dröjde inte länge förrän fler publikationer översattes och spreds på distriktet. I dag finns det omkring 3 000 vittnen i mer än 40 församlingar i Nepal, och 2022 var det mer än 7 500 som var med vid minneshögtiden.

En broschyr på lahu

I mitten av 1990-talet började missionärer i staden Chiang Mai i Thailand vittna för människor som bodde uppe i bergen och pratade lahu. Det är ett språk som talas i gränstrakterna av Kina, Laos, Myanmar, Thailand och Vietnam. Men vi hade ingen litteratur på det språket.

En ung man som de här missionärerna studerade med översatte broschyren ”Se! Jag gör allting nytt” från thai till lahu. Sedan gjorde han och andra som pratade lahu en insamling och skickade den översatta broschyren och pengarna till avdelningskontoret. De skickade med ett brev där de skrev att de ville att alla som pratade lahu skulle få möjlighet att höra sanningen som de hade lärt sig från den här broschyren.

Sedan gick det några år, och Helene och jag fick förmånen att besöka dem som översatte till lahu och utbilda dem i Meps. En av översättarna var en nydöpt broder som var vid översättningskontoret i Chiang Mai. Vilken trevlig överraskning det var när vi kom på att det var han som var den unge mannen som hade översatt ”Se! Jag gör allting nytt” till lahu!

År 1995 kom Helene och jag tillbaka till Indien. Där fick vi samarbeta med översättarna vid avdelningskontoret och hjälpa dem att få de Meps-verktyg de behövde för att kunna göra sitt arbete. På många av de språk som talas i Indien finns det i dag tillräckligt med litteratur för att kunna hålla bibelkurser och hjälpa människor att gå framåt mot dop.

Ett givande liv

Helene och jag har varit på avdelningskontoret i Storbritannien sedan 1999. Vi arbetar för avdelningen MEPS Programming på huvudkontoret. Det har varit härligt att kunna lägga så mycket tid på att gå i tjänsten på gujarati- och punjabidistrikten i London. Så fort att det läggs till ett nytt språk på jw.org försöker vi hitta människor på vårt distrikt som pratar det språket och vittna för dem.

Jag är så glad att jag redan tidigt i livet satte upp andliga mål i stället för att dras med i partygänget. När Helene och jag tänker tillbaka så ångrar vi verkligen inte att vi bestämde oss för att satsa på heltidstjänsten. Vi har fått besöka mer än 30 länder, och vi har fått se med egna ögon hur de goda nyheterna har nått ut till alla nationer, stammar, språk och folk. (Uppenbarelseboken 14:6)