Jag vann min man ”utan ett enda ord”

Jag föddes 1952 i Rumänien. Min mamma var ett döpt vittne, men hon var inte aktiv, så jag gick aldrig på några möten. Dessutom var Rumänien under kommunistiskt styre, och vittnena fick inte trycka litteratur eller förkunna. Så under mina första 36 år visste jag inte vem Jehova är eller vad det egentligen står i Bibeln. Men år 1988 hände något som skulle förändra mitt liv för alltid.

En fråga jag inte kunde säga nej till

En dag, när jag bodde i staden Satu-Mare med min István, kom mamma hem till mig. Hon sa: ”Jag ska hälsa på din moster. Du kan väl följa med! Och så kan vi gå på stan efteråt.” Jag hade inget annat för mig, så jag följde med henne.

När vi kom till min moster såg jag att det var nio andra personer där. Jehovas vittnen hade ett möte hemma hos henne! Det visade sig att mamma hade blivit aktiv igen och var väldigt engagerad i sanningen. Och det jag hörde den förmiddagen förändrade mitt liv för alltid.

När mötet var slut gick han som ledde mötet fram till mig och presenterade sig. ”Jag heter János”, sa han. ”Jag såg att du verkligen lyssnade. Vad tyckte du om det du fick höra idag?” Jag sa att jag aldrig hade varit med om något liknande och att jag gärna kom igen. ”Skulle du vilja studera Bibeln?” frågade han. Det var en fråga jag inte kunde säga nej till. Jag förstod att Gud hade dragit mig till de här människorna.

Nästa dag presenterade János mig för Ida, som började studera Bibeln med mig. Men jag var orolig för hur István skulle reagera om han kom på att jag studerade Bibeln med Jehovas vittnen. Jag försökte berätta för honom flera gånger, men han var inte ett dugg intresserad. Jag förstod att han inte tyckte om det jag höll på med.

Men jag fortsatte ändå studera Bibeln och blev döpt i augusti 1989. Fyra månader senare föll kommunistregimen, och deras ledare avrättades.

Ännu större motstånd

I samband med regimskiftet fick vi Jehovas vittnen mer frihet. Vi kunde då ha möten och förkunna helt öppet. Men i mitt fall innebar friheten ännu större motstånd. István sa till mig: ”Jag lägger mig inte i vad du tror, så länge du inte går från dörr till dörr och förkunnar.”

Men jag tänkte såklart inte sluta förkunna. (Apostlagärningarna 4:20) Jag försökte vara så smidig som möjligt, men en dag såg Istváns vänner mig när jag gick i tjänsten från hus till hus. De berättade det för honom, och när jag kom hem skrek han: ”Du drar skam över mig och vår familj!” Han höll en kniv mot min hals och hotade att döda mig om jag inte slutade gå i tjänsten.

Jag försökte prata med István och sa att jag älskade honom väldigt mycket. Det gjorde att han verkade lugna ner sig ett tag. Men när jag vägrade följa med på en kyrklig vigsel för en släkting blev han topp tunnor rasande. Och då vräkte han ur sig mer elaka saker.

Tyvärr fortsatte det så här i 13 år. Under den perioden hotade han mig med skilsmässa. Ibland låste han ytterdörren och vägrade släppa in mig, och andra gånger sa han åt mig att packa och flytta.

Vad hjälpte mig att hålla ut under den här hemska tiden? Jag bad till Jehova om hjälp att hålla mig lugn, och jag kände verkligen att han var med mig. (Psalm 55:22) Församlingen var också ett bra stöd. De äldste och några mogna systrar uppmuntrade mig att fortsätta tjäna Jehova. De påminde mig om att Bibeln säger att hustrur kan vinna sina män ”utan ett enda ord” när de fortsätter att vara lojala mot Jehova. (1 Petrus 3:1) Med tiden skulle faktiskt de orden stämma in på mig.

En vändpunkt

År 2001 fick István en stroke som gjorde att han inte längre kunde gå. Han låg på sjukhus i en månad, och sedan blev det flera veckors rehabilitering. Under den perioden var jag vid hans sida hela tiden. Jag gav honom mat, pratade med honom och såg till att han hade allt han behövde.

Vännerna i församlingen kom också och hälsade på honom. István fick själv uppleva hur kärleksfulla och omtänksamma de var. Många erbjöd sig att hjälpa till med olika sysslor. Och de äldste fanns alltid där för att trösta och stötta oss.

De här besöken gjorde stort intryck på István, och han började skämmas för hur han hade behandlat mig. Han lade också märke till att ingen av hans vänner kom och besökte honom. Så när han fick lämna sjukhuset sa han: ”Jag vill studera Bibeln och bli ett Jehovas vittne.” Jag bara grät av glädje!

I maj 2005 blev István döpt. Han kunde ju inte gå, så bröderna körde fram rullstolen till kanten av dopbassängen och lyfte sedan försiktigt ner honom i vattnet och döpte honom. István började brinna för tjänsten. Jag har fina minnen av våra stunder tillsammans i tjänsten. Allt var så otroligt underbart! Min man som en gång i tiden hade motarbetat mig för att jag förkunnade Bibeln var nu ute i tjänsten med mig och berättade gärna för andra om de goda nyheterna.

István började älska Jehova och tog sig tid att studera och memorera bibelverser. Han tyckte om att prata med vännerna i församlingen om de verserna och passa på att uppmuntra dem.

Istváns hälsa blev allt sämre. Han fick flera mindre strokar, som ledde till att han inte längre kunde prata och med tiden blev sängbunden. Gjorde det att hans andlighet påverkades negativt? Absolut inte! Han fortsatte att läsa och studera så gott han kunde. När vännerna besökte honom använde han en liten elektronisk enhet med en skärm för att kommunicera med dem och stärka deras tro. En broder sa: ”Jag tycker så mycket om att träffa István. Efter ett besök hos honom känner jag mig alltid så pigg och fylld av energi.”

Tyvärr gick István bort i december 2015. Det var oerhört smärtsamt. Men jag måste säga att det också gav mig ett inre lugn. István hade ju blivit Jehovas vän långt innan han dog, och det är ett av mina största glädjeämnen. Så både István och min mamma finns nu i Jehovas minne. Och det kommer att bli fantastiskt att få krama om dem igen och välkomna dem i Jehovas nya värld.

Det har gått mer än 35 år sedan mamma och jag besökte min moster, och det är något jag aldrig kommer att glömma. Jag har nu passerat 70 och är pionjär. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tacka Jehova för allt han har gjort för mig. (Psalm 116:12) Han hjälpte mig att vara lojal och hålla mig lugn när jag blev motarbetad. Och så har jag lärt mig att situationer kan ändras. Även om jag inte hade kunnat föreställa mig det, så kunde jag vinna min man utan ett enda ord.