November

Självdisciplin handlar mycket om att kunna kontrollera hur man tänker och handlar och att korrigera sig själv. Det är inget man föds med, utan något man måste lära sig. När föräldrar tålmodigt fostrar sina barn i enlighet med Jehovas vilja, hjälper de barnen att utveckla självdisciplin och vishet. (Ef. 6:4) Samma princip gäller dem som lär känna Jehova som vuxna. De kanske redan har ett visst mått av självdisciplin, men de är inte mogna kristna än. Men när de tar på sig ”den nya personligheten” och försöker efterlikna Kristus går de framåt mot andlig mogenhet. (Ef. 4:23, 24) Självdisciplin spelar en viktig roll i den processen. w18.03 29 § 3, 4

Det är Jehova och hans organisation som bjuder in oss till våra möten, och vi vill att alla som kommer ska känna sig välkomna, särskilt de nya. (Rom. 15:7) De är ju också Jehovas gäster, och därför vill vi att de ska trivas, oavsett hur de ser ut eller är klädda. (Jak. 2:1–4) Varför inte gå fram och hälsa på dem? Om en besökare verkar ensam kanske du kan fråga om ni ska sitta tillsammans. Han kanske uppskattar om du hjälper honom att följa med i programmet och slå upp bibelställena. Det här skulle verkligen vara ett fint sätt att följa gästfrihetens väg. När besökande talare kommer till församlingen, till exempel bröder från andra församlingar, kretstillsyningsmän och ibland bröder från avdelningskontoret, har vi fina möjligheter att visa omtanke om dem. (3 Joh. 5–8) Vi kan till exempel bjuda på en bit mat eller en fika. w18.03 15 § 5, 7

Tänk på hur det var för en judisk man som förföljde de kristna. Hela den judiska nationen var överlämnad åt Jehova. Men judarna hade förlorat sitt särskilda förhållande till honom. Den här mannen var väldigt engagerad i judendomens traditioner, men så hände något. Den uppståndne Jesus, som han trodde var död, talade direkt till honom från himlen. Vad gjorde mannen sedan? Han tog tacksamt emot hjälp från Ananias, som var en lärjunge till Jesus. Bibeln säger att han sedan ”steg upp och blev döpt”. (Apg. 9:17, 18; Gal. 1:14) Du har säkert redan listat ut att det här handlar om den man som senare blev känd som aposteln Paulus. Lägg märke till att han blev döpt på en gång. När han förstod att Gud använde Jesus för att utföra sin vilja lät han ingen tid gå förlorad. (Apg. 22:12–16) Det är på liknande sätt med många som studerar Bibeln i dag, unga som gamla. w18.03 5, 6 § 9–11

Jakob hade inget lätt liv. Han fick stå ut med sin oandlige bror, Esau, som rentav ville döda honom. Och dessutom försökte hans svärfar utnyttja honom ekonomiskt gång på gång. Men även om Jakob var omgiven av oandliga människor var han själv andlig. (1 Kor. 2:14–16) Han hade stark tro på löftet som Gud hade gett Abraham. Han gjorde allt för sin familj, eftersom han visste att hans avkomlingar skulle spela en avgörande roll i uppfyllelsen av det löftet. (1 Mos. 28:10–15) Jakob visade i både ord och handling att han tänkte på Jehovas löften och normer. När han till exempel kände sig hotad av Esau bad han till Jehova: ”Jag ber dig, befria mig ... Du har ju själv sagt: ’Jag skall helt visst göra gott mot dig, och jag skall göra din avkomma lik havets sandkorn, som inte kan räknas, så talrika är de.’” (1 Mos. 32:6–12) Jakob trodde verkligen på Guds löften och visade att han ville göra Guds vilja. w18.02 20 § 9, 10

Jobs liv präglades verkligen av ytterligheter. Först var han ”den störste av alla orientaler”. (Job 1:3) Han var rik, känd och respekterad. (Job 29:7–16) Men det gjorde inte att han lade sig till med en överlägsen attityd eller menade att han inte behövde Gud. Nej, Jehova kallade honom ”min tjänare”. Satan riktade angrepp efter angrepp mot Job. Allt var ondskefullt uträknat för att få Job att tro att det var Gud som låg bakom det hela. (Job 1:13–21) Sedan kom tre män som låtsades vara hans vänner och angrep honom verbalt. De sa att han fick vad han förtjänade och att det var Gud som straffade honom! (Job 2:11; 22:1, 5–10) Men Job fortsatte att vara lojal mot Jehova. När prövningen var över gav Jehova honom dubbelt upp av det han hade haft och lät honom leva i ytterligare 140 år. (Jak. 5:11) Under den perioden fortsatte han att tjäna Jehova helhjärtat. w18.02 6 § 16; 7 § 18

Personer med sådana här egenskaper känner sig ofta överlägsna andra på grund av förmågor, utseende, tillgångar eller ställning och vill inget hellre än att bli beundrade av andra. En bibelkännare beskrev den människotypen så här: ”I hennes hjärta finns det ett litet altare där hon böjer sig ner och tillber sig själv.” Det har sagts att stolthet är så frånstötande att inte ens de som själva är stolta står ut med att andra är det. Jehova tycker verkligen illa om stolthet. Bibeln säger att han hatar ”stolta ögon”. (Ords. 6:16, 17) Stolthet är något som hindrar människor från att vända sig till Gud. (Ps. 10:4) Det är en egenskap som är typisk för djävulen. (1 Tim. 3:6) Men tyvärr har även en del av Jehovas lojala tjänare smittats av stolthet. Kung Ussia i Juda var trogen under många år. Men Bibeln berättar: ”Så snart han hade blivit stark blev hans hjärta så högmodigt att det ledde till fördärv. Han handlade trolöst mot Jehova, sin Gud, och gick in i Jehovas tempel för att bränna rökelse.” Längre fram föll också kung Hiskia offer för stolthet, även om det bara var tillfälligt. (2 Krön. 26:16; 32:25, 26) w18.01 28 § 4, 5

I Bibeln ser vi att Jehovas folk i forna tider lämnade bidrag för att understödja sann tillbedjan. Ibland var bidragen avsedda för ett särskilt syfte. (2 Mos. 35:5; 2 Kung. 12:4, 5; 1 Krön. 29:5–9) När de kristna i det första århundradet fick veta att det var hungersnöd i Judeen och att vännerna där behövde hjälp, bestämde de sig för att samla in det som var och en hade råd med och skicka det som nödhjälp till sina bröder och systrar. (Apg. 11:27–30) Guds tjänare bidrog efter sina olika omständigheter. Några bland de första kristna sålde en del av sina ägodelar, till exempel åkrar och hus, och gav pengarna till apostlarna. De i sin tur gav pengarna till bröder och systrar som behövde hjälp. (Apg. 4:34, 35) Andra lade regelbundet undan en summa pengar som de gav till församlingens verksamhet. Så alla kunde vara med och bidra – från den som var mycket rik till den som hade det riktigt knapert. (Luk. 21:1–4) w18.01 18 § 7; 19 § 9

Oavsett vilka förmågor eller styrkor vi har finns det gränser för vad vi kan göra i egen kraft. Det är något vi alla måste lära oss. Även om Paulus var en man med många förmågor, hade han begränsningar som hindrade honom från att göra allt han ville. När han uttryckte sin frustration i bön svarade Jehova: ”Min kraft görs fullkomlig i svaghet.” Paulus förstod tanken och drog slutsatsen: ”När jag är svag, då är jag full av kraft.” (2 Kor. 12:7–10) Vad menade Paulus med det? Paulus insåg att det fanns gränser för vad han kunde göra själv. Guds ande kunde skjuta till den kraft han saknade. Och inte bara det, utan Guds ande kunde också hjälpa honom att utföra uppgifter som han aldrig skulle ha klarat på egen hand. Samma sak gäller oss. Det är när vi hämtar kraft från Jehova som vi kan känna oss verkligt starka. w18.01 9 § 8, 9

Har ditt barn uttryckt en önskan om att bli döpt? I så fall är det bra att du sätter dig in i material som Jehovas organisation har gett föräldrar. Det ger dig en bra utgångspunkt för att kunna betona att beslutet att överlämna sig åt Jehova är mycket allvarligt men att det också för med sig många välsignelser. Du som är förälder har både det viktiga ansvaret och privilegiet att fostra och vägleda dina barn i enlighet med Jehovas vilja. (Ef. 6:4) Det innebär mer än att bara undervisa dem om det som står i Bibeln. Du behöver också hjälpa dem att bygga upp sin egen övertygelse. En stark övertygelse kommer i sin tur att motivera dem att överlämna sig åt Jehova och tjäna honom helhjärtat. Tack vare Jehovas ord, hans ande och dina ansträngningar som förälder kan dina barn bli visa ”till räddning”. w17.12 22 § 17, 19

Daniel var nästan 100 år och närmade sig livets slut. Skulle han få liv igen? Absolut! I slutet av hans bibelbok kan vi läsa vad Jehova sa till honom genom en ängel: ”Du själv, gå du mot slutet; och du skall vila.” Den ålderstigne Daniel visste att de döda vilar och att det inte finns någon ”planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol”. Snart skulle han själv hamna där. (Pred. 9:10) Men det skulle inte innebära slutet för honom. Jehova gav honom ett fantastiskt löfte. Ängeln fortsatte med orden som citeras i dagens vers. Daniel fick inte veta exakt när det här skulle hända. Han visste bara att han skulle dö och sedan vila i graven. Men när han fick löftet att han skulle stå upp till sin lott förstod han att det skulle bli en framtida uppståndelse – långt efter att han själv hade dött. Den skulle inträffa ”vid dagarnas slut”. w17.12 7 § 17, 18

Jehova befallde de äldste i Israel att ha samma normer för rättvisa som han. Till att börja med behövde de ta reda på alla fakta. Det var också viktigt att de vägde in dråparens motiv, inställning och tidigare handlingssätt när de skulle avgöra om det gick att visa barmhärtighet eller inte. De behövde ta reda på om dråparen hade hatat offret och dödat honom med ont uppsåt. (4 Mos. 35:20–24) Och om det var aktuellt med vittnesmål krävdes minst två vittnen för att någon skulle kunna bli dömd för mord. Förutom att ta reda på fakta skulle de äldste alltså se till individen, inte bara till handlingen. Det här krävde insikt, dvs. förmåga att uppfatta sådant som låg under ytan och förstå orsakerna till det som hade hänt. Framför allt behövde de helig ande för att kunna återspegla Jehovas insikt, rättvisa och barmhärtighet. (2 Mos. 34:6, 7) w17.11 16 § 13, 14

När vi började studera Bibeln fick vi lära oss flera underbara sanningar. Vi lärde oss att Jehova är vår Skapare och att han har en avsikt med mänskligheten. Vi lärde oss också om hans kärleksfulla anordning med återlösningen, som gör det möjligt för oss att bli befriade från synd och död. Dessutom fick vi veta att Guds rike ska sätta stopp för allt lidande och att vi kan få leva för evigt på jorden i fred och lycka. (Joh. 3:16; Upp. 4:11; 21:3, 4) Ibland får vi en justerad förståelse av vissa avsnitt eller profetior i Bibeln. Då är det viktigt att vi sätter oss in i den nya förståelsen och begrundar den. (Apg. 17:11) Vi nöjer oss inte med att förstå justeringen i stort, utan vi anstränger oss för att få grepp om detaljer som skiljer sig från vår tidigare förståelse. På det här sättet placerar vi de nya sanningarna i tryggt förvar i vår andliga skattkammare. w17.06 12, 13 § 15, 16

Det är viktigt att vi är på vår vakt när vi hamnar i situationer där det skulle vara frestande att bryta mot Jehovas moralnormer. Det är till exempel klokt att par som sällskapar redan från början sätter upp tydliga gränser när det gäller sådant som att röra varandra, kyssas eller vara ensamma med varandra. (Ords. 22:3) Farliga situationer kan också uppstå om man är på affärsresa eller jobbar med någon av det motsatta könet. (Ords. 2:10–12, 16) Vi behöver också vara försiktiga om vi känner oss ledsna och ensamma. Vi kanske längtar så mycket efter känslomässigt stöd att vi låter nästan vem som helst ge oss uppmärksamhet. Om du skulle känna det så, vänd dig då till Jehova och till dina bröder och systrar och be om hjälp. (Ps. 34:18; Ords. 13:20) w17.11 26 § 4, 5

När ett mord begicks i det forntida Israel såg Jehova väldigt allvarligt på det. Mördaren skulle dödas av offrets närmaste manliga släkting, ”blodshämnaren”. (4 Mos. 35:19) På så sätt fick mördaren sona det oskyldiga blod som hade spillts med sitt eget liv. Och mördaren skulle avrättas snabbt så att inte det utlovade landet blev orenat. Jehova hade befallt: ”Ni får inte vanhelga det land som ni är i; ty det är [utgjutandet av mänskligt] blod som vanhelgar landet.” (4 Mos. 35:33, 34) Men vad hände om en israelit råkade döda någon av misstag? Även om det var en olyckshändelse var han skyldig till en oskyldig människas död. (1 Mos. 9:5) Då kunde han få barmhärtighet och komma undan blodshämnaren genom att fly till någon av de sex tillflyktsstäderna. Där kunde han få skydd. Men han var tvungen att stanna kvar i staden så länge översteprästen levde. (4 Mos. 35:15, 28) w17.11 9 § 3–5

En syster i Australien berättar: ”Min svärfar tyckte inte alls om sanningen. Så innan jag och min man ringde honom brukade vi be till Jehova om hjälp att kunna hålla oss lugna och inte ge svar på tal när vi fick arga reaktioner. Vi insåg att långa samtal ofta ledde till hetsiga diskussioner om religion, så för att undvika det satte vi en gräns för hur länge vi skulle prata med honom.” Eftersom du älskar dina icke troende släktingar och vill vara så tillmötesgående som möjligt kan sådana situationer vara väldigt jobbiga, och det kan vara lätt att få dåligt samvete. Men då är det bra att du påminner dig själv om att lojaliteten mot Jehova måste komma före kärleken till familjen. Din inställning kan faktiskt hjälpa dina släktingar att förstå hur viktig sanningen är. Det handlar om liv och död. I vilket fall som helst kan vi inte tvinga någon att ta emot sanningen. Det vi däremot kan göra är att låta andra se vilken nytta vi själva har av att tjäna Jehova. Och Jehova ger våra släktingar precis samma möjlighet som han ger oss: att själva välja vilken väg vi ska gå. (Jes. 48:17, 18) w17.10 15, 16 § 15, 16

Vi vill inte bara säga fina saker – vi vill visa kärlek i praktiken också. Om någon i församlingen saknar något grundläggande i livet räcker det inte med att bara säga: ”Hoppas det löser sig.” (Jak. 2:15, 16) På samma sätt räcker det inte att be Jehova om att han ska få andra att predika. Vår kärlek till honom och våra medmänniskor får oss att själva göra allt vi kan i det arbetet. (Matt. 9:38) Aposteln Johannes skrev att kärlek ska uttryckas i ”handling och med uppriktighet”. Vår kärlek måste alltså vara ”fri från hyckleri”. (Rom. 12:9; 2 Kor. 6:6) En person kan verka vara kärleksfull utåt sett, men är kärleken uppriktig och äkta? Vad har han eller hon för motiv? Hycklande kärlek är ingen äkta kärlek, utan bara ett spel för gallerierna. w17.10 8 § 5, 6

Om Guds ord ska kunna påverka oss måste vi läsa det regelbundet, helst varje dag. Naturligtvis har vi alla mycket att göra. Men ingenting får komma i vägen för vår bibelläsning – inte ens sådant som vi är förpliktade att göra. (Ef. 5:15, 16) Man kan behöva vara lite kreativ för att få tid att läsa Bibeln varje dag, oavsett om det passar bäst på morgonen, kvällen eller någonstans däremellan. Vi känner precis som psalmisten som sa: ”Vad jag älskar din lag! Hela dagen begrundar jag den.” (Ps. 119:97) Det räcker alltså inte med att bara läsa Bibeln, det är också viktigt att vi begrundar det vi läser. (Ps. 1:1–3) Det är först då vi kan få personlig nytta av Bibelns tidlösa lärdomar. Och det spelar ingen roll om vi läser en tryckt eller digital bibel. Målet med vår bibelläsning är att få tankarna att lyfta från Bibelns blad och nå in i hjärtat. w17.09 24 § 4, 5

Det är inte alltid befogat att visa medkänsla. Tänk till exempel på kung Saul. Han kanske tyckte att han visade medkänsla när han skonade Agag, Amaleks kung, som var en fiende till Guds folk. Jehova förkastade Saul som kung på grund av att han gick emot Guds befallning om att alla amalekiter skulle dödas. (1 Sam. 15:3, 9, 15) Jehova dömer alltid rättvist och kan läsa människors hjärtan. Därför vet han när det är befogat att visa medkänsla och när det inte är det. (Klag. 2:17; Hes. 5:11) Snart kommer han att verkställa dom över alla som vägrar underordna sig honom. (2 Thess. 1:6–10) Då är det inte läge för Jehova att ha medkänsla med de onda. När han röjer dem ur vägen kommer det i stället att vara ett uttryck för hans medkänsla med dem han räddar. Det är naturligtvis inte vår sak att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det vi ska fokusera på är att göra allt vi kan för att hjälpa människor. w17.09 10, 11 § 10–12

Självbehärskning är en egenskap som Jehova kan hjälpa oss att bli bättre på. Han visar självbehärskning på ett fullkomligt sätt, men vi människor är ofullkomliga och får ofta kämpa för att kunna kontrollera våra känslor. Brist på självbehärskning är faktiskt roten till många problem i dag. Det kan leda till att man skjuter upp saker och att man gör dåligt ifrån sig i skolan eller på arbetet. Det kan också göra att man blir oförskämd och våldsam, dricker för mycket eller drar på sig en massa skulder. Eller så kan det leda till skilsmässa, missbruk, känslomässigt trauma, sexuellt överförda sjukdomar, oönskade graviditeter eller att man hamnar i fängelse. (Ps. 34:11–14) Och det här problemet blir bara värre. Redan på 1940-talet forskade man i ämnet, men senare studier visar att människor i dag har mycket sämre självdisciplin än vad man hade då. Vi är inte förvånade över det här, eftersom Bibeln har förutsagt att människor ”i de sista dagarna” skulle vara ”utan självbehärskning”. (2 Tim. 3:1–3) w17.09 3 § 1, 2

Guds frid kan hjälpa oss att slappna av och känna oss trygga. Vi vet att Jehova bryr sig om oss och vill att vi ska ha det bra. (1 Petr. 5:10) Och det skyddar oss från att känna oss alltför oroliga eller nedstämda. Snart kommer den svåraste tiden i mänsklighetens historia att vara här, och ingen kommer undan. (Matt. 24:21, 22) Vi vet inte exakt vad vi personligen kommer att behöva utstå, men det finns ingen anledning att gripas av panik. Vi känner vår Gud, Jehova. Även om vi inte vet i detalj vad han kommer att göra, så vet vi hur han är. Historien igenom har han alltid funnits där för sina tjänare. Han ser alltid till att det blir som han har tänkt, och ibland gör han det på ett oväntat sätt. Varje gång Jehova hjälper oss får vi möjligheten att känna ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. w17.08 12 § 16, 17

”Hur länge?” Den frågan ställde de trogna profeterna Jesaja och Habackuk. (Jes. 6:11; Hab. 1:2) När Jesus Kristus märkte att människorna omkring honom saknade tro frågade han också ”hur länge?” (Matt. 17:17) Så det är inte så konstigt om vi också ställer oss den frågan ibland. Vi kanske har blivit orättvist behandlade eller kämpar med sjukdom eller hög ålder. Eller så känner vi oss pressade eftersom vi lever i svåra tider. (2 Tim. 3:1) Det är också tärande att ständigt vara omgiven av människor som har en dålig inställning. Det kan vara många saker som får oss att fråga ”hur länge?” Men det är skönt att veta att Jehovas trogna tjänare på Bibelns tid ställde precis samma fråga, och Jehova kritiserade dem inte för det. Vad kan hjälpa oss om vi tycker att våra omständigheter är svåra att hantera? Vi kan tänka på det lärjungen Jakob skrev, som är citerat i dagens vers. w17.08 3, 4 § 1–3

Jesus uppmanade sina efterföljare att skaffa sig vänner i himlen med hjälp av ”rikedomarna i den här orättfärdiga världen”. Vi visar att vi är trogna när vi använder våra ekonomiska resurser för att understödja det världsvida predikoarbetet. (Matt. 24:14) En flicka i Indien hade en liten sparbössa, och hon avstod till och med från att köpa leksaker för att kunna lägga pengar i den. När sparbössan var full gav hon pengarna hon sparat ihop till den världsvida predikoverksamheten. En broder i Indien har en kokosnötsplantage, och han bestämde sig för att skänka kokosnötter till översättningskontoret där man översätter till malayalam. Han tänkte att kontoret ändå behöver köpa kokosnötter och att hans gåva skulle räcka längre än om han gav pengar. Det här är ett exempel på ”praktisk vishet”. På liknande sätt brukar vänner i Grekland regelbundet ge betelfamiljen olivolja, ost och andra matvaror. w17.07 8 § 7, 8

Israeliterna som var fångar i Babylon kände inte för att sjunga. Det de behövde var tröst och uppmuntran. Och precis som Jehova hade förutsagt, så kom den persiske kungen Kyros och befriade dem. Han erövrade Babylon och sa: ”Jehova ... har gett mig i uppdrag att bygga ett hus åt honom i Jerusalem ... Vem det än är bland er av allt hans folk, må Jehova, hans Gud, vara med honom. Låt honom så dra upp.” (2 Krön. 36:23) Israeliterna i Babylon måste ha blivit otroligt glada och lättade. Jehova styrkte sitt folk som helhet, men han var också intresserad av dem personligen. Så fungerar det i dag också. Jehova ”läker dem som har ett förkrossat hjärta och förbinder deras smärtande sår”. (Ps. 147:3) Vi kan vara helt övertygade om att Jehova bryr sig om oss när vi mår dåligt, vare sig det beror på fysisk eller psykisk ohälsa. Han vill alltid trösta oss och läka våra känslomässiga sår. (Ps. 34:18; Jes. 57:15) Han ger oss vishet och styrka så att vi orkar hantera det vi kämpar med. (Jak. 1:5) w17.07 18 § 4, 5

Det finns ingen i hela universum som har större rikedomar än Jehova. (1 Krön. 29:11, 12) Han är oerhört generös med sina andliga skatter och delar mer än gärna med sig till alla som uppskattar dem. Vi är så tacksamma för att han vill göra det. Några av de andliga skatterna är 1) Guds rike, 2) vår tjänst och 3) de dyrbara sanningarna i Guds ord. Vi skulle tyvärr kunna förlora uppskattningen av de här skatterna och så att säga kasta bort dem. Därför är det viktigt att vi håller hårt i dem och fortsätter att påminna oss om hur värdefulla de är. Och många har redan gjort stora förändringar i livet för att kunna underordna sig Guds rike. (Rom. 12:2) Men det betyder inte att kampen är över. Det finns mycket som kan försvaga vår kärlek till riket, till exempel begär efter pengar eller otillåtet sex. Vi måste vara medvetna om sådana faror. (Ords. 4:23; Matt. 5:27–29) w17.06 9 § 1; 10 § 7

Det står ingenstans att Jehova berättade för Job varför han fick lida. Jehovas avsikt var inte att förklara sig, utan att hjälpa Job att förstå hur liten han var i jämförelse med honom. Jehova hjälpte honom att inse att det fanns sådant som var viktigare än hans egna problem. (Job 38:18–20) Det här hjälpte Job att få rätt perspektiv igen. Var det hårt av Jehova att tala till Job på det här sättet efter allt han hade fått gå igenom? Nej, och det tyckte inte Job heller. Han tog emot Jehovas kärleksfulla råd och uppskattade dem. Han sa: ”Jag [tar] tillbaka vad jag sagt och ångrar mig verkligen i stoft och aska.” (Job 42:1–6) Job tog emot Jehovas tillrättavisning och ändrade sitt tänkesätt, och Jehova lät andra få veta att han satte värde på Jobs trohet. (Job 42:7, 8) w17.06 24 § 11; 25 § 12

Hur kan vi avgöra om vi har en bra balans mellan arbetet och sanningen? Vi kan fråga oss: Tycker jag att mitt jobb är spännande och intressant men att det jag gör i sanningen är tråkigt eller bara ska bockas av? Om vi begrundar den här frågan kan vi avgöra vad som egentligen ligger oss varmast om hjärtat. Jesus visade vad som bör vara viktigast i livet. Vid ett tillfälle hälsade han på hos Maria och hennes syster Marta. Marta började genast laga mat åt Jesus, men Maria satte sig vid hans fötter och lyssnade på honom. Marta klagade på att Maria inte hjälpte till, men då svarade Jesus Marta det som vi kan läsa i dagens vers. (Luk. 10:38–42) Jesus framhöll här en viktig lärdom. Om vi vill undvika att bli distraherade och i stället visa att vi älskar honom måste vi fortsätta att välja ”den goda delen”, dvs. prioritera vår andlighet. w17.05 24 § 9, 10

Jehova har gett föräldrarna ansvaret att uppfostra sina barn i sanningen, inte mor- och farföräldrar eller någon annan. (Ords. 31:10, 27, 28) Men föräldrar som inte talar det lokala språket kan ändå behöva hjälp för att nå barnens hjärta. Att de ber om sådan hjälp är inte detsamma som att de avsäger sig ansvaret att fostra barnen. Det kan i stället vara ett sätt att fostra och vägleda dem i enlighet med Jehovas vilja. (Ef. 6:4) Föräldrar kan till exempel be de äldste om förslag kring familjekvällen och om hjälp att hitta bra vänner åt barnen. De kan också bjuda in andra familjer till studiekvällen då och då. Dessutom kan barn och ungdomar ha stor nytta av att samarbeta med mogna kristna i tjänsten och att umgås med dem på fritiden. (Ords. 27:17) w17.05 11, 12 § 17, 18

När Jehovas ängel hade varnat Josef och sagt att kung Herodes tänkte döda Jesus, flydde Josef med sin familj till Egypten och stannade där tills Herodes hade dött. (Matt. 2:14, 19–21) Många år senare utsattes Jesus första lärjungar för förföljelse och ”skingrades över Judeens och Samariens områden”. (Apg. 8:1) Jesus hade förutsagt att många av hans efterföljare skulle tvingas lämna sina hem. Han sa: ”När man förföljer er i en stad, fly då till en annan.” (Matt. 10:23) Tusentals Jehovas vittnen har fått uppleva det här. Många av dem har förlorat anhöriga och i princip allt de äger. En del har utsatts för faror när de flytt eller när de befunnit sig i ett flyktingläger där många pratar illa om folk, dricker, spelar, stjäl och lever omoraliskt. De har ändå kunnat ha en positiv inställning genom att tänka på israeliternas vandring i vildmarken. Deras vandring fick ju så småningom ett slut, och på samma sätt skulle perioden i flyktinglägret få ett slut. (2 Kor. 4:18) w17.05 3, 4 § 2–5

Någon enstaka gång kanske du eller någon annan ser eller upplever något i församlingen som verkar orättvist. Låt inte det få dig att tappa fotfästet. Fortsätt i stället att vara lojal mot Jehova, be till honom och lita på honom. Samtidigt är vi ödmjuka och inser att vi kanske inte har hela bilden. Det skulle faktiskt kunna vara så att vi har missuppfattat någonting. Vi vill inte heller tala illa om andra, det gör bara saken värre. Slutligen är det viktigt att vi bestämmer oss för att tålmodigt vänta på Jehova i stället för att ta saken i egna händer. Då kommer Jehova att godkänna och välsigna oss. Vi kan vara helt övertygade om att Jehova, ”hela jordens domare”, alltid gör det som är rätt, för ”alla hans vägar är rättvisans vägar”. (1 Mos. 18:25; 5 Mos. 32:4) w17.04 22 § 17

Vad händer med dem som vägrar att ändra sig och fortsätter att ge sitt stöd åt den här världen ända fram till den stora vedermödan? Jehova har lovat att ta bort de onda från jorden för evigt. (Ps. 37:10) Många har lärt sig att dölja det orätta de håller på med och lyckas kanske komma undan rättvisan i den här världen. Därför kanske de tror att de ska komma undan Jehovas dom också. (Job 21:7, 9) Men Bibeln säger: ”Hans [Guds] ögon vakar över människans vägar, han ser alla hennes steg. Det finns inget mörker och ingen djup skugga där de som gör det onda kan gömma sig.” (Job 34:21, 22) Det går inte att gömma sig för Jehova. Ingen kan lura honom, och inget ställe är så mörkt att han inte kan se vad onda människor gör. Så när Harmageddon har dragit förbi kanske vi undrar vart de onda har tagit vägen, men vi kommer inte att hitta dem. De kommer att vara borta, för alltid! (Ps. 37:12–15) w17.04 10 § 5