Varför blandar sig prästerna i politiken?
EFTERSOM du själv berörs av detta, har du goda skäl att fråga: ”Varför?”
Förståeligt nog finns det inget enskilt motiv som är tillämpligt på alla präster, pastorer och andra religiösa ledare som har engagerat sig i politiska frågor. Somliga drivs av motiv som de flesta människor skulle beteckna som klandervärda. Andra kan ha bevekelsegrunder som är lovvärda, till exempel omsorg om fattiga.
Om du sätter dig in i deras motiv, kommer du att ha bättre förutsättningar att förstå Guds syn på saken och sätta värde på det han säger om framtiden.
Position, profit och politik
För att förstå ett av skälen till att präster blandar sig i politiken skall vi se hur det förhöll sig med vissa religiösa ledare under det första århundradet. Dessa män, översteprästen och företrädare för fariséerna och sadducéerna, utgjorde tillsammans judarnas högsta domstol. Illa berörda över att Jesus hade uppväckt Lasarus resonerade de: ”Om vi låter honom [Jesus] hållas så här, kommer de alla att sätta tro till honom, och romarna skall komma och ta bort både vår plats ... och vår nation.” — Johannes 11:48.
”Vår plats ... och vår nation.” Ja, det de oroade sig över var sin egen sociala position, sitt inflytande och sin makt, och nationella intressen kom först i andra hand. (Matteus 23:2—8) Genom att ställa sig in hos politikerna har vissa präster fått en betydelsefull ställning i samhället. För många har detta också lett till ett liv i överdåd. I bibelns sista bok beskrivs i själva verket ”en kvinna” som kallas ”det stora Babylon” och som var beryktad för sitt ”skamlösa överdåds makt”. Bibeln och historien visar att denna kvinna symboliserar världens falska religioner. — Uppenbarelseboken 17:1—5; 18:3.
Här följer några uttalanden som bekräftar att detta är orsaken till att somliga präster blandar sig i politik. I boken Religion and Revolution heter det: ”Mellan åren 1774 och 1790 var det 173 av de 192 franska biskoparna som tillhörde adeln. Omkring hälften av biskoparna bodde i Paris och njöt av det förnäma livet i den franska huvudstaden. Kardinal Polignac dog år 1741 utan att någonsin ha besökt det ärkestift som han utsetts till att förestå femton år tidigare. En tilltagande anda av moralisk slapphet spred sig också till klostren, av vilka många var mycket rika.” De högre prästerna levde i lyx och överflöd, medan många av församlingsprästerna var fattiga.
Ett annat exempel finner vi i Mexico. År 1810 ledde byprästen Miguel Hidalgo en frihetskamp för att vinna oavhängighet från Spanien. Professor Guenter Lewy förklarar: ”Påven i Rom och praktiskt taget hela episkopatet fördömde [dessa mexikanska] patrioter. Den skrymtaktiga lätthet med vilken de höga prästerna [senare] förvandlades till ivriga förespråkare för oavhängighet ... var alltför uppenbar och bidrog till att kyrkan kom att framträda som en speciell intressegrupp som man inte kunde lita på. ... Kyrkan var så rik på jordegendomar och fastigheter att dessa enligt vissa beräkningar uppgick till mer än hälften av all fast egendom i landet.”
Håller vi inte med om att präster — vare sig de är protestanter, katoliker, judar eller något annat — inte bör blanda sig i politiken för att skaffa sig en upphöjd plats? Ändå är det just det som ofta händer.
Från Nazisttyskland till våra dagar
Den nazistiska perioden ger oss ytterligare inblick i religionens samröre med politiken. Många tänkande människor har undrat: ”Hur ställde sig katolska och protestantiska präster till Hitler och hans brutala nazistiska styre?”
I de flesta fall stödde de regimen eller åtminstone tolererade den. Få religiösa röster höjdes i protest. Professor T. A. Gill berättar om ett undantag. ”[Teologen Dietrich] Bonhoeffer insåg så småningom det som hans far och hans bröder hade försökt tala om för honom sedan han var femton år: att kyrkan inte längre hade tillräckligt stor betydelse när det gällde de viktigare tingen för att motivera att han vigde sitt liv åt den.” Utled på kyrkans stöd till Hitler eller dess passivitet tog han del i en komplott för att döda honom. Men Bonhoeffer var ett undantag.
I boken A History of Christianity beskriver Paul Johnson det normala förhållandet: ”Båda kyrkorna gav, på det hela taget, regimen sitt massiva stöd. ... Av 17.000 protestantiska pastorer var det aldrig mer än 50 som avtjänade långa straff [för att de inte stödde nazistregimen] vid något tillfälle. Av katolikerna var det en biskop som blev avförd från sitt stift och en annan som fick ett kortare straff för valutabrott.” Beträffande sådana som höll fast vid sina principer säger Johnson vidare: ”De tappraste var Jehovas vittnen, som från början öppet deklarerade sitt på trosfrågor grundade motstånd och fick lida för detta. De tillbakavisade allt samarbete med den nazistiska staten.”
Sedan dess har andra präster samarbetat med brutala regimer för att bibehålla sin plats i fråga om bemärkthet, rikedom och makt. En ledarartikel i National Catholic Reporter förklarade: ”Historien om katolska kyrkans tillkortakommanden i Argentina berättar om stillatigande och delaktighet med en skoningslös militärregim, en av de värsta i den moderna historien. ... Kyrkans prelater skulle således ha varit i stånd att säga ifrån och åstadkomma en förändring, kanske till och med beröva regimen dess religiösa täckmantel. Men så gott som till sista man underlät de att säga någonting. Somliga av dem, däribland präster i militära uniformer, samtyckte till tortyren och avrättningarna.” — 12 april 1985.
Medborgerliga rättigheter, social rättvisa
Som tidigare nämnts vinner emellertid vissa religiösa ledare mycket högt anseende för sin aktiva roll i politiken av andra orsaker.
Ett exempel från Förenta staterna är baptistpastorn Martin Luther King, en medborgarrättskämpe som ledde en utdragen kampanj mot rasdiskriminering. Andra präster har tagit ledningen i kampen för kvinnors rättigheter och för vissa minoritetsgrupper. Präster och predikanter har engagerat sig aktivt i politiken till stöd för olika frågor, till exempel rätten att rösta, lika lön för lika arbete och anställning på lika villkor. På senaste tiden har man också börjat förespråka en s. k. ”befrielseteologi” för att lindra de fattigas lidande, till exempel genom att dela ut jordlotter till de utarmade.
Vad anser du om att religiösa ledare engagerar sig i politik för att befrämja social verksamhet eller ”sekulär humanism”, som det ibland kallas? Även vissa präster känner sig illa till mods på grund av det som händer. Keith Gephart, en fundamentalistisk präst, förklarade: ”När jag växte upp, fick jag alltid höra att kyrkorna skulle hålla sig borta från politiken. Nu tycks det nästan vara en synd att inte engagera sig.” En religiös skribent i en dagstidning konstaterade: ”Från och med början av 1970-talet har fundamentalistiska kristna efter hand börjat tro att politisk aktivism är en plikt.”
Motiven kan verka hedervärda, men lägg märke till hur långt prästerna går i detta engagemang och se om du själv är av samma uppfattning.
Vad går befrielseteologin ut på?
Gustavo Gutiérrez, en katolsk präst i Peru, tillskrivs vanligen förtjänsten av att ha utvecklat en ”befrielseteologi” som skall tillvarata de fattigas intressen. Denna inriktning är mycket utbredd bland katolska präster i Latinamerika och på andra håll. Den engelska tidningen Manchester Guardian Weekly rapporterade att biskopen av Durham angrep regeringens politiska ideologi och därvid kraftigt uppmuntrade till ett ”främjande av en ’befrielseteologi’”.
Innebär denna teologi rätt och slätt att man lägger tonvikt vid omsorgen om de fattiga, på det sätt som rekommenderas i bibeln? Knappast. Biskopen av Durham medger att ”den brittiska befrielseteologin kommer att ta vissa av marxismens förklaringar mycket allvarligt”. Detta innebär bland annat att man förklarar de fattigas klasskamp med hjälp av marxistiskt resonemang. Vilka konsekvenser har då detta fått?
I National Catholic Reporter kunde man nyligen (4 juli 1986) läsa rubriken: ”Brasiliens kamp om jorden sätter upp kyrkan mot staten.” Det som ligger bakom denna konflikt är att ett litet antal ”stora jordägare kontrollerar 83 procent av all jord”. Massmöten och protestmarscher anförda av präster ingår i denna ”kamp om jorden”. Och ”kamp” är rätta ordet. Artikeln förklarade att ”218 människor dödades i mer än 700 jordkonflikter förra året, däribland fader Josimo Tavares, en brasiliansk präst och jordreformledare som mördades den 11 juni”.
Befrielseteologin ökar i popularitet. En ledare i The New York Times medgav att Vatikanens officiella ståndpunkt är att präster inte bör engagera sig i partipolitik men förklarade vidare att Vatikanen ”också omfattar befrielseteologins fundamentala princip: att det kristna evangeliet rättfärdigar de fattigas kamp för politisk frihet och självbestämmanderätt”.
Ett annat uttalande i samma anda är att Maryknoll, ett katolskt missionssällskap, har ”spritt ett evangelium av befrielseteologi och socialism”. I rapporten The Revolution Lobby, som kom ut år 1985, heter det: ”Maryknoll har lyckats göra det marxist-leninistiska budskapet om våldspräglad revolution allmänt accepterat just därför att det har fått agera som katolska kyrkans förlängda arm. Dess budskap har inte bara nått fram till den vanlige kyrkobesökaren, utan också till Amerikas ledande politiska ideologer.”
Hur ser Gud på detta?
Det är tydligt att religionen blandar sig i politiken i alla delar av världen i våra dagar, och detta av flera olika skäl. Men hur ser Gud på detta? Bibeln visar att han inom kort kommer att demonstrera sin uppfattning på ett mycket påtagligt sätt. Hur kommer du och dina närmaste att påverkas av detta? Och hur bör detta inverka på dina nuvarande åsikter och handlingar?
[Ruta på sidan 6]
”Den katolska kyrkan i Tyskland var tysk ända in i själen och gav i likhet med den protestantiska kyrkan staten och dess myndighet sitt fulla stöd.” — The German Churches Under Hitler.
”Den ryska ortodoxa kyrkan lade i går hela sin tyngd bakom Gorbatjovs nedrustningsförslag. ... Den beskrev [dem] som ’fullständigt i överensstämmelse med det kristna synsättet’.” — The Guardian (London), 9 april 1986.
[Bild på sidan 7]
Martin Luther King var de religiösa ledarnas förgrundsgestalt i kampen mot rasdiskriminering
[Bildkälla]
UPI/Bettmann Newsphotos
[Bild på sidan 8]
Fattigdom och orättvisa har gett upphov till befrielseteologin
[Bildkälla]
J. Viscarrs/WHO