Den skyldige konfronteras med offren
EN KONFRONTATION med Genesee County DWI Victims Panel i staten New York. Sex personer, förenade genom sin djupa sorg och med bilder av sina döda anförvanter i händerna, deltar i ett plågsamt försök att påverka personer som dömts för rattfylleri.
Här följer ett utdrag av deras kommentarer sammanställt av Vakna!
Offren
En far: ”Det här är vår son Eric. Han var en god son, humoristisk och glad. Nu är jag en bedrövad, sörjande far med en son som dog som 17-åring. I ett enda ögonblick krossades alla våra drömmar, vårt hopp för framtiden, vår kärlek — allt utplånades av en berusad bilförare.
Min hustru och jag går till kyrkogården. Det är det enda vi har att klamra oss fast vid. Vi läser Erics ord som finns ingraverade på gravstenen: ’Jag kommer att sakna er av hela mitt hjärta, och jag hoppas att vi inte kommer att vara långt borta från varandra. Om vi är det kommer jag att gråta, för jag ville aldrig säga farväl.’ Och vi vill inte heller säga farväl.”
En ung änka: ”Det här är min familj. En 22-årig man lämnade en bröllopsfest och påstod att han inte kände sig berusad. Han kom farande i sin pickup med hög hastighet på en mörk och för honom obekant väg. Han passerade en varningsskylt, men struntade i den, och fortsatte sedan förbi en stoppskylt och kolliderade med oss. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade med en tryckande smärta i bröstet. När jag med stor möda lyckats öppna ögonen, fick jag syn på min man som sjunkit ihop över ratten. Jag hörde min lilla baby gråta. Jag kommer ihåg att jag frågade: ’Vad har hänt?’
Ingen svarade. Min man, Bill, 31 år gammal, min äldste son, 6 år gammal, och mina tvillingpojkar, 4 år gamla, var alla döda. Mitt enda hopp var min lilla 9 månader gamla flicka, som fördes till sjukhus med svåra skallskador.
En dyster, regnig onsdagsmorgon begravdes min man och mina tre pojkar, medan jag själv låg på sjukhuset. Jag tänkte på de fyra kistorna, de fyra sargade kropparna — fyra personer som jag aldrig mer skulle få se, höra eller röra vid igen. Hur skulle jag orka leva vidare?
Min lilla dotter och jag var tvungna att börja ett nytt liv. Jag sålde vårt hus, eftersom jag inte kunde leva med minnena. Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid tanken att min man och mina tre underbara pojkar ligger på kyrkogården. All min omsorg, oro och kärlek räckte inte för att skydda dem. Den smärta, besvikelse och tomhet som jag nu känner kan inte uttryckas i ord. De fick leva så kort tid.
Den person som tog min familjs liv var inte en förhärdad brottsling eller en alkoholist eller en återfallsförbrytare — bara en vanlig människa som var ute en kväll för att ha lite roligt. Jag har fått betala detta fruktansvärda pris därför att någon valde att köra fastän han hade druckit. Måtte detta aldrig hända dig eller någon du älskar.”
En mor: ”Min dotters namn är Rhonda Lynn. Hon skulle ha gått ut high school den 21 juni. Den 10 juni tog hon sin sista lektion i körskolan. Den dagen fattade två personer som hade varit ute och festat det okloka beslutet att köra bil. På ett ögonblick förvandlade de denna dag till den sista i Rhondas liv, liksom också i bilskollärarens och två av hennes klasskamraters.
Den eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal som meddelade att Rhonda hade råkat ut för en olycka. Min enda tanke var att jag måste vara hos henne. När jag kom fram till sjukhuset, ville inte personalen att jag skulle gå in och se på Rhonda. Men jag kände att jag var tvungen. Jag fick dem att ta bort lakanet som de hade lagt över henne. Hennes ansikte var så svullet och illa tilltygat. Jag stod där och tittade in i hennes vackra ögon och rörde vid hennes arm, men jag kunde inte hela hennes sargade kropp. Allt jag kunde göra var att smeka hennes vackra hår. Hon reagerade inte. Hon var död.
Jag hade sedan den svåra uppgiften att tala om för hennes far och hennes bröder att hon hade gått bort. Vårt liv är inte längre detsamma på grund av det fruktansvärda tomrum som hon har lämnat efter sig. Om vi bara kunde få krama om henne, hålla henne i vår famn, en enda gång till. Livet kommer aldrig att bli detsamma. Det enda vi har kvar är minnena.”
En gärningsman
En ung man: ”Min berättelse skiljer sig från dem som ni hittills har hört. Min började för 23 månader sedan. Jag minns det som om det vore i går. Min flickvän skulle vara med i en bowlingtävling den kvällen, så jag beslöt mig för att ta några drinkar och se på när hon bowlade. Under de närmaste två och en halv timmarna drack jag fem eller sex glas öl. Jag tänkte att jag skulle vara förståndig och väntade därför en timme innan jag körde hem.
När jag hade kört i omkring 30 minuter stod det en ambulans på vägen, och mitt ute i vägen stod en man som dirigerade trafiken. Jag såg aldrig den mannen förrän det var för sent. Jag försökte väja och trampade på bromspedalen. När vindrutan krossades tänkte jag för mig själv: ’Måtte det vara ett rådjur eller en hund!’ Men innerst inne visste jag att det inte var det. Jag rusade ur bilen och böjde mig fram över honom och skrek: ’Mår du bra? Mår du bra?’ Han svarade inte. Jag minns att jag stod där böjd över honom och tittade på hans ansikte. Allt var så ohyggligt.
Poliserna kom fram och ställde en del frågor till mig. Sedan sade de: ’Du är väldigt samarbetsvillig, men du går konstigt och talar konstigt. Har du druckit?’ De tog med mig till polisstationen och gjorde ett alkoholtest. Det visade 0,8 promille [en olaglig alkoholkoncentration för bilförare i de flesta delar av USA]. Jag fattade inte att detta kunde hända mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle råka ut för något sådant. Men nu riskerade jag att åtalas för rattfylleri och vållande till annans död.
Om en månad skulle jag vara färdig med min lärarutbildning. Ni vet hur samhället betraktar lärare. De förväntar att de skall vara moraliskt oförvitliga. Det var vad jag hade kämpat för, och nu såg det ut som om jag skulle förlora alltsammans.
Jag dömdes till ett års skyddstillsyn, fick körkortet indraget i 19 månader, fick böta 250 dollar, tillbringade ett veckoslut i fängelse, fullgjorde 600 timmars samhällstjänst och fick genomgå en nio veckor lång kurs i alkoholfrågor. Jag minns också alla de gånger jag skälvande vaknade mitt i natten med bilden av den där mannens ansikte på näthinnan. Jag var också tvungen att gå tillbaka till mitt vanliga liv och träffa alla mina vänner och familjemedlemmar. Det verkade så kämpigt att fortsätta leva. Jag var inte säker på att det var värt besväret. Jag var tvungen att återgå till att undervisa och möta alla eleverna. Jag kunde inte låta bli att undra hur många av dem som visste vad jag hade gjort. Jag var också uppfylld av den ånger och skuld som jag kände mot mannens familj.
Den kväll olyckan inträffade var jag tvungen att göra det svåraste jag hade gjort i hela mitt liv — ringa till min mamma och säga till henne: ’Mamma, jag har dödat en människa i en bilolycka. Kan du köra mig hem?’ När hon kom slog vi armarna om varandra och bara grät. Jag vill inte att min värsta fiende skall behöva gå igenom det som jag har fått gå igenom. Att köra bil när man har druckit — det är ett problem som jag vill hjälpa till med. När ni lämnar detta möte, tänk då på oss. Glöm aldrig oss.”
Paneldiskussionen avslutas
Patricia Johnston, som fungerar som ordförande, avslutade paneldiskussionen med sin tragiska berättelse om hur hennes alkoholiserade far körde ihjäl sig. Hon sade: ”Om jag kunde buteljera allt det elände som alkohol förorsakar och servera det som en ’färdknäpp’, skulle det aldrig mer behövas sådana här projekt!”
Till sist undrade ordföranden om det var någon som ville fråga något. Det var ingen som hade några frågor. Men det var många som med tårar i ögonen sade: ”Jag kommer aldrig mer att köra bil när jag har druckit.”
Endast tiden kan utvisa i vilken utsträckning sådana projekt kan påverka återfallsfrekvensen för rattfyllerister. Men det som gör att problemet antar så skrämmande proportioner är det stora antal människor som kör bil trots att de är alkoholpåverkade och som aldrig ertappas.
Rapporter från Rättsstatistiska byrån vid amerikanska justitiedepartementet visade nyligen att närmare två miljoner personer blir fällda för trafiknykterhetsbrott under ett enda år. Men statistiken visade också att för varje rattfyllerist som blir fälld kan det finnas 2.000 fall som inte blir upptäckta, fall som när som helst kan ge upphov till dödsolyckor.
Vad har skapat den miljö som är en grogrund för sådana dödsbringande och oansvariga handlingar? Varför kan man inte, trots allvarliga försök, vinna kampen mot rattfylleriet? Låt oss se lite närmare på dessa frågor.
[Bild på sidan 7]
En gärningsman konfronteras med offer (bilden arrangerad)