En välsignelse för mig efter Maggys svåra prövning

Tisdagen den 2 maj 1995 var dagen då min dotter föddes och min hustru dog. Sorgligt nog fick Maggy aldrig se sitt barns ansikte. Mitt hopp är nu att få presentera Tamara för sin mor när hon har uppstått.

EFTER 16 års äktenskap fick min hustru, Maggy, veta av sin läkare att hon hade bröstcancer och att hon hade bara några månader kvar att leva. Det var fem år sedan. Som tur var kunde Maggy leva ett ganska normalt liv de sista åren. Det var bara mot slutet som plågan blev nästan outhärdlig.

På grund av cancerns omfattning sade läkarna att möjligheten var liten för henne att bli gravid. Så du kan föreställa dig chocken när de, under en rutinundersökning med ultraljud för att kontrollera cancertumörernas tillväxt, såg ett foster i livmodern! Det var en flicka. Maggy hade varit gravid i fyra och en halv månader. Hon var fylld av glädje över utsikten att bli mor för första gången.

Maggy gjorde allt hon kunde för att försäkra sig om att barnet skulle födas friskt. Hon var noga med vad hon åt, och även under de två sista veckorna, när smärtorna blev olidliga, tog hon smärtstillande medel bara när hon inte längre kunde stå ut med smärtan.

Välsignad med ett friskt barn

Lördagen den 29 april fick Maggy hjärtklappning, och hon utbrast: ”Jag tror att jag kommer att dö.” Jag var hos henne hela veckoslutet. När jag kontaktat läkaren på måndagen, tog jag henne omedelbart till sjukhuset i Montreal i Canada, inte långt från vårt hem i Saint Jérôme.

Omkring klockan 5.30 följande morgon kom en sjuksköterska in genom dörren till Maggys rum och såg att hon plågades svårt. Det var tydligt att hon hade fått en hjärtinfarkt. Omedelbart tillkallades en läkare från rummet intill. Trots att Maggy dog, kunde läkarlaget rädda vårt barn. Tamara föddes två och en halv månader för tidigt och vägde bara 1.100 gram.

Läkarna ville ge Tamara en blodtransfusion, eftersom hennes blodvärde var lågt. De blev i stället uppmuntrade att använda det syntetiska hormonet erytropoietin. De gjorde det, och när behandlingen visade sig vara effektiv, eftersom blodvärdet steg, sade en sköterska: ”Varför använder de inte det på alla barn?”

Tamara hade också andra problem som var förknippade med för tidig födsel, men alla dessa kunde lösas. Faktum var att när dr Watters, som är neurolog, senare undersökte henne, sade han till sköterskan: ”Jag tror att du gav mig fel barn att undersöka; vad jag kan se verkar hon vara helt normal.”

Att ställas inför döden och att klara av tiden därefter

Att se Maggy dö var svårt för mig. Jag kände mig så hjälplös. Det var mycket svårt att tala om Maggys död. Ändå gjorde jag det när mina kristna bröder och systrar kom till sjukhuset. Sakta avtog smärtan ju mer jag talade om allt detta. När jag läser en artikel i Vakttornet eller Vakna! som berör mig särskilt, lägger jag den åt sidan i en liten personlig del av mitt bibliotek och tar fram och läser den när jag känner behov av det.

En annan utmaning är att komma hem till ett tomt hus. Ensamheten är mycket svår att bemästra. Fast jag drar nytta av ett uppbyggande kristet umgänge, dyker ensamhetskänslan fortfarande upp. Maggy och jag brukade göra allting tillsammans, och vi pratade om problemet med ensamhet som jag skulle drabbas av. Hon ville att jag skulle gifta om mig. Men saker och ting är inte så enkla.

Stöd från medkristna

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan stödet från Jehovas vittnens sjukhuskommitté. Morgonen Maggy dog var ett kunnigt vittne från sjukhuskommittén där och gav mig den hjälp jag behövde.

Sjukhuspersonalen blev imponerad av den hjälp jag fick från såväl den kristna församlingen i Saint Jérôme som från andra församlingar i området. Kvällen då Maggys död meddelades vid vårt kristna möte kom mer än 20 kära vänner, som en reaktion på detta, till mig och erbjöd sin hjälp. Stödet var verkligen överväldigande.

Vänner gjorde i ordning mat åt mig; frysen var full i månader. Mina släktingar och mina kristna bröder och systrar skaffade till och med kläder till min dotter. De gav mig så många saker att jag inte hade plats nog att förvara allt.

Nuvarande glädjeämnen och utsikter för framtiden

Tamara är till hjälp för mig att hålla tankarna borta från förlusten av min hustru. Hon har fullständigt stulit mitt hjärta. Varje dag när jag hälsar henne med ett glatt ”god morgon”, ler hon stort mot mig, börjar ”prata” och viftar ivrigt med armar och ben.

Som amatörastronom ser jag fram emot att få hålla Tamara i knät och låta henne titta genom teleskopet på Jehovas, vår store Danares, himmelska underverk. Att meditera över ett ändlöst liv i paradiset på jorden är en verklig källa till tröst. Att veta att detta också är Tamaras framtidsutsikt skänker ytterligare glädje. — Psalm 37:9–11, 29.

När jag tänker tillbaka på det som hänt under de gångna fem åren, kan jag bäst beskriva det som både traumatiskt och glädjefyllt. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om livet. Jag väntar ivrigt på den tid då det kommer att bli som Bibeln beskriver: ”Döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer.” — Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Då, i uppståndelsen, kommer Maggy att kunna ta ett djupt andetag utan att det gör ont. Framför allt är det mitt fasta hopp och min önskan att vara där och presentera Tamara för Maggy, så att hon får träffa den lilla flicka som hon gjorde så mycket för. — Berättat av Lorne Wilkins.

[Bild på sidan 26]

Min hustru och jag

[Bild på sidan 26]

Vår dotter, Tamara